Till vems försvar?

Athena Farroukhzads sommarprogram utgick från det hon ville benämna, men inte hade råd till. Hon ville prata om träd och poesi, vänner och konstens kraft. Hon ansåg det svävande och relativa som meningsskapande och viktigt i sig, men var tvungen att avfärda det som vapenlöst framför de absoluta plågor som presenterar sig idag. Vad programmet levererade var hårdhet, då detta var vad som återstod i en värld som funnits inte vara relativ, där människor utsätts för riktiga angrepp och där det krävs gränssättning, snarare än förhandling.

Athena satte helt enkelt hårt mot hårt, då en eftergift inför försök att vrida vapen ur händerna, relativisera och förflytta fokus från hennes och andras lidande, endast skulle innebära att lidandet tilläts fortgå. Man kan kalla det stridiskt, intolerant eller onyanserat, men när en människa angrips på djupet är den enda möjliga reaktionen ett värnande av det som hålls kärt och ett avgränsande gentemot det som hotar detta.

Just rätten att avgränsa sig är grundläggande för en sund och kapabel människa. I det terapeutiska arbetet med depressiva patienter är ofta grunden för framgång ett uppövande av kapaciteten att freda sig mentalt eller faktiskt då gränser överträds. Detta är för många svårt. Ofta ligger skuldkänslan nära den person som "förstår" och förlåter alltför mycket, som har lärt sig att alltid upprätthålla dialog, och som ifrågasätter sig själv och sin felbarhet före andras. Ifrågasättandet av oförrätter som mycket väl kan ha en förmildrande förklaring ur motpartens perspektiv, men som när de inte bemöts med svarande aggressivitet långsamt urholkar självkänslan hos den person som tvingas utstå dem.

Givetvis finns det de som behöver träna upp sin sårbara, självkritiska sida likaså, men det förblir ett faktum att vi behöver aggressiviteten i verktygdslådan, att brukas i situationer då vi annars skulle kränkas. Under den senaste tiden har det tyckts mig som att rätten att försvara sig har fråntagits vissa grupper mer än andra, i strid med detta.

För ett tag sedan blossade debatten om näthatarna. Jonas Thente rusade i DN till männens försvar, i ett ifrågasättande av Maria Sveland och hennes medsystrar då dessa rest sig mot angriparna och uppmärksammat deras verbala våld. Jag hade i denna veva en debatt med en man i min närhet, där hans mening var att Thente inte försvarade näthatarna, utan blott sökte att förstå dem. Länge diskuterade vi, eftersom jag i grund och botten håller med om att attack i ett avseende ofta är ett tecken på en frustration. Efter ett tag började jag dock leka med tanken att medelklasskvinnor genom öppet hat skulle ha kränkt arbetarklassmän i deras roll som kulturellt underlägsna, snarare än på grund av deras kön, vilket i verkligheten skedde. Att Thente då skulle ha skrivit en ursäktande artikel i ett försök att "förstå" de patriarkalt frustrerade kvinnorna, tedde sig i min värld ganska osannolik. Hans opartiskhet tedde sig alltså inte fullt så opartisk längre, och jag började undra om den i verkligheten var riktad mot de försvarsinriktade kvinnorna snarare än för omtanken om de frustrerade männen. Kanske kunde det vara så att individer från den redan priviligierade sidan ursäktas och förstås på någon utvald parameter, medan den redan utsatte skuldbeläggs för att hon reagerar.

Genomgående i dessa exempel, Athenas sommartal såväl som Thentes kloka och diplomatiska ingripande, är alltså att, på något sätt, en underordnad grupp inte tillåts att uttrycka känslor gentemot sin förtryckare eftersom hon i detsamma kommer få höra att hon är oempatisk, partisk, känslosam eller stridslysten. Detta är ett skuldbeläggande, vilket är en av fem identifierade härskartekniker. Att frånta någon rätten att reagera på kränktheter mot den egna personen, maskeras som en intervention inriktad på större förståelse för den som utsätter, men det får alltid, alltid till konsekvensen att den utsatte görs tandlös, oskadliggjord och möjlig att i fortsättningen kränka.

Därför tycker jag att vi skall ifrågasätta vår benägenhet att alltid kräva nyansering, då denna omtänksamhet mot den ena parten ofta har som direkt konsekvens att den andre partens rätt att värna sig hämmas. Ett rusande till de hatande männens, till de fötryckande vita och till de glada kapitalisternas försvar, blir alltför ofta ett ytterligare angrepp på den som redan utsätts - den som tvingas att se över sina reaktioner och filtrera dem genom ett harmlöst filter. Därför bör vi fråga oss vem vi skyddar, värnar, förstår när vi försvarar objektivitet och överseende, och på vems beskostnad denna förståelse yttrar sig. Och vi behöver se över myten om politisk korrekthet som det led i förlöjligandet av den som reagerar på sin situation, som den är. Eftersom det i alltför många fall blir så att den förtryckande tillåts yttra sig obetänksamt och fritt, medan den förtryckta alltid får stå till svars även då uttrycket i sig är ett försvar.

Tjugofem

Nu har jag äntrat det 25:e levnadsåret och mina årsbarn ventilerar olika grader av ångest. Som den symbolbärare numret är kommer det i varje fall i vissas ögon att utgöra en avgränsning mot den ungdom som andas obeslutsamhet, kortsiktighet och frihet från ansvar. Därför skulle jag vilja föra ett försvarstal för min nya kategori. Åren mellan 20 och 24 var allt annat än friktionsfria och det som hjälpt mig att mogna är också det som hjälpt mig att hitta rätt.

För det första inbillar jag mig att den vuxna kvinnan utgör ett ganska mycket mer självständigt alternativ till den unga tjejen. En möjlighet att odla sådana egenskaper som tidigare varit oss motarbetade, såsom integritet, ofjäskighet, fokus på uppgift istället för perfektion, och en acceptans av det halvdana och oförutsedda. Genom att alltmer ansvara för sitt liv kommer man att bli till aktör. Man kommer vara så illa tvungen att placera sig i sadeln, och självfokuset kommer att minska när agentskapet växer. Vad jag omhuldat mest i min resa mot vuxenhet är just detta - att upptagenheten vid perfektion och passiviserande oförarglighet inte längre funnit samma rum. I en medveten rörelse framåt blir jag självskapande, och detta trots att självet inte längre är föremål för samma hysteri.

Men man blir inte bara mer kraftfull, utan på sätt och vis också mer fördjupad. Den andra fördelen med att ta sig an sin omgivning och att göra det med realitetens styrka är nämligen att det sätter görandet framför varandet och kräver engagemang. När man tvingas värdera det man gör, prioritera tid och resurser och ibland glömma sig helt till förmån för aktivitetens påbud, kommer upplevelsen att placeras framför bekräftelsen. Det blir genomtänkthet utan ängslighet, ett eftertryck i investeringen. Man hamnar med en tillvaro som irreversibelt placerats främst och som därför blir ens egen.

I och med med att min ungdom alltmer kringskurits av ansvar och ändlighet tror jag att jag blivit en mer välgrundad människa. Även om detta skett på bekostnad av kompromisslös spontanitet och inbillad storhet har det lämnat mig på en friare plats. Det är nämligen så att det där som snävar in och tvingar en att tänka två gånger, också är det som gör det valda mer kraftfullt. Om man har givits ett förtroende att välja sina projekt kommer man att stå bakom dem. Och även om man inte står bakom dem kommer ångern att vara en del i ett aktivt och riktigt lärande. Därför ser jag med förvissning fram emot år av större investeringar, begränsande, förlösande val och ett själv som växer men inte som  ett oroligt självändamål. Om jag fortsätter att mogna som jag vill tro att jag gjort kommer det som följer att bli eftertryckligt. Existentiellt motiverat utan att vara existentiellt tillrättalagt, och motiverat i all sin förvirring. Framtiden ligger för oss, mitt i allt och fullkomligt ofullkomlig.

Det sjuka och friska

För någon vecka sedan hade mina medkursare tenta i psykopatologi och om jag inte hade haft en förkärlek för att haka på spontana projekt hade jag varit en av dem. Inte desto mindre har den här kursen varit förändrande. Vi har fått lära oss att luckra upp gränsen mellan sjukdom och friskhet, och många föreläsningar har berört psyket som bestående av poler som skapar varandra och finns hos oss alla.

På psykosföreläsningen talade vår lärare om det orimliga i att välja sida. "Vi är större än så" sade han, och jag tror att han syftade på vår önskan att bestämma en människa till kategori. Jag är förvisso inget fan av relativism men i denna bemärkelse böjer jag mig. Att vara människa är att vara väldigt mycket, däribland irrationell, subjektiv och udda. Om vi accepterar att sjukdom inte antingen finns eller ej, kan vi komma närmre dessa sidor hos oss själva.

Vår föreläsare i missbruk var inne på något liknande. En mening som fastnade var "för att vara oberoende måste man vara beroende". Han åsyftade att vi gör oss illusioner om vi är övertygade om vår självständighet. De som tar till missbruk är i de flesta av fallen män, vilket kan spåras till att män inte övats att på samma sätt släppa in andra människor. Att man tar till flaskan, böjer sig för övergångsobjektet, beror i sådant fall på att man ersätter en brist som man inte får ersatt på annat håll. Den beroende söker fysiologiskt stöd och utmärker sig förvisso i detta, men inte för att han är svagare utan för att den svaghet som finns hos en och envar inte hanteras på socialt normativt vis.

Det finns kort sagt ingen väsensskillnad mellan beroende och oberoende, sjuka och friska, bara olika sätt att hantera mänskliga svagheter och de skiftningar som utgör oss. Insikten kring denna färgrika palett inom varje enskild säger två saker. Dels säger den att sjukdom inte är något som finns "där borta", utan att det är den del av ett kontimuum som vi valt att avskära vid ett visst värde. Dels säger det att en sjukdom, eller vilken egenhet inom normalvariationen som helst, ofta finns där just då den kompenserar för en brist av något som övriga tar i begagnande med automatik. Detta är viktigt. Det gör att vi tvingas betrakta sjukdom inte som ett tillförande av något absurt, eller som ett urspårat behov större än genomsnittets, utan som en i många fall fullt rimlig reaktion på frånvaron av det redskap som andra har tillgång till gratis. Oavsett om det är alkohol som svar på social avskärmning eller introversion som svar på neurologisk överstimulans kommer vi hamna i svaret att vi alla har behov och rör oss mot ett förvillande likartat slutmål.

Jag hoppas därför att man tar denna insikt till sig, och accepterar hur i grunden beroende och behövande de allra flesta är. Att egenheter eller särskilda utvikelser behöver till för att vissa individer skall uppfatta sina behov tillgodosedda betyder nämligen ofta blott att medlet till tillgodoseende ser annorlunda ut. Vi behöver alla stöd, och vi är alla avhängiga uppmuntranden, belöningar och försäkringar. Att den genomsnittlige personen i de flesta lägen innehar dessa element gratis ger denne inte rätt att ställa upp en kategorisk skiljevägg från de som måste fixa sitt betryggande annorstädes. Den som är sjuk uppvisar samma svaghet som du, bara mer synligt.

Att skriva

Detta må låta klyshigt, men under en viss period av mitt liv har skrivandet räddat mig. Det har inte behövt vara planerat och egentligen utmynna i någonting, det har räckt som kanal. Jag har ventilerat mig i de flesta lägen. När jag varit euforisk, sammanbiten, övertygad och tvivlande. Jag har skrivit om djupa svagheter, eller om triviala betraktelser som för tillfället dominerat min värld. Det hela har alltid varit förknippat med subjektskap. När man skriver om någonting blir man rösten som förmedlar det. Det är omöjligt att inte känna en ökad kontroll och tillit till sin egen roll. 

Att tro på sin egen röst är något som man i skrivandet blir bekant med. Oavsett tillkortakommanden i det som utspelat sig kommer man att ge sin version och på det sättet bli rimlig. Man kommer att förklara, eller välja att inte förklara, men alltid vara den som talar. Precis som kungen i King's Speach kommer man genom talet att tvingas förmedla sin övertygelse. Övertygelsen är det som bildar en personlig sanning och genom att formulera den har man i någon mån fördjupat det man varit med om.

De som vinner skriver historien, men de som skriver historien blir också vinnare. När man har uttryckt någonting på ett definitivt vis har man satt sin prägel, och det är detta som främst får mig att fortsätta. Jag önskar att fler kunde omfamna det. Om man gör rösten hörd är man otvetydigt där som upplevande väsen, man blir helt enkelt mer människa. Jag kommer att fortsätta förmedla mig i stort och smått, och i detta tro att jag blir en något mer definitiv varelse. Även om jag upplever ofullkomligt kommer ofullkomligheten att bli något riktigt och uttryckas av mig. Jag hoppas att andra kan uppleva detsamma då och då. Uttryck er, folk, jag uppmanar er verkligen till det.

Teater och övertygelse

Under denna kurs hade vi nöjet att även spendera några timmar på Artisten. Vi läser psykopatologi och någonstans har en god kurs-Gud insett det kloka i att vi närmar oss människans lidande inifrån. När vi hade våra första heldagar gjorde vi en massa övningar. Vi förolämpade varandra, låtsas-slogs och spelade en och samma pjäs med skilda statusfördelningar. Inför detta kände jag både viss bävan och en skämtsamhet. Visst kunde man nog fördjupa sitt känsloregister genom att utforska det med fantasi och simuleringar, men redskapet förblev en forcerad kopia av verkligheten.

Vad vi fick lära oss förvånade mig. När jag trott att skådespeleri handlade om att imitera en verklighet som skulle vara sann, menade vår lärare istället att vi skulle se en sanning i det falska. Vi fick lära oss meningar som "doing creates feeling" och "the magic if", vilka syftade på det förvandlande i att genomföra något som inte är på riktigt för att leva i det tills det blir sant. Skiftet låg i att gå från försök att konstruera ett syfte till att inse att saker sällan är utrustade med denna garanti, men kan få mening när man låter sig uppfyllas. Gränsen mellan vad som är sant och falskt suddades ut, och en överlagd person som jag själv insåg att även det icke-överlagda kunde väcka något.

Det som uppstod när jag började inse kraften i att gå in i något som från början kändes töntigt, godta den känslan, och sedan ge klartecken för att leka allvar ändå, var ett eftertryck och ett djup. Jag brydde mig i det mörklagda rummet inte om huruvida den scen jag agerade egentligen grundade sig i mig och min världsförståelse. Den gjorde något med mig i den stunden och på det sättet blev jag en försvarbar och genuin aktör.

Från unga år har man lärt sig att inte ljuga. Man lär sig att filtrera upplevelser genom det man kan stå för, för att göra till lags den bild av sig själv som man allteftersom huggit ut. Om man kunde lära sig att åsidosätta bilden av den korrekta personligheten och en verklighet som är antingen helt sann eller inte sann alls, är min tanke att man kanske skulle lära sig att leva mer omedelbart. Det fantastiska med att låta sig övertygas av görandets kraft, i teater eller annorledes, är att man upptäcker hur mycket intensitet man kan uppvisa även i slumpmässiga skeenden. Reaktionen blir eftertrycklig, och ironin frånvarande.

Vad det handlar om är något så enkelt som att leva med övertygelse. Att våga ge efter för det en händelse gör med en och på så sätt vinna upplevelse på bekostnad av kontroll. I en hipster-era som den vi känner är detta spontana eftertryck något jag behöver öva på och som jag är helt säker på kan berika mitt varande. Jag behöver och vill vara anti-meta när jag kan, och jag tror paradoxalt nog att detta skulle göra mig till en mer riktig person i slutändan.

Att leva i det som potentiellt kan vara viktigt och inse hur viktigt det faktiskt blir tillgängliggör världen på ett sätt som ironiska garderingar inte kan. Även om man kommer att navigera efter inre rättesnören och ståndpunkter även i fortsättningen tror jag att detta med fördel kan minskas till förmån för upplevelsen. Fake it til you make it eller fake it til it makes you. Du kan bli oerhört förvånad över vad du hittar.

Oberoende

I förrgår var det alla hjärtans och den här gången var jag lugn i min ensamhet. Jag kan inte säga att jag varit en av de tjejer som bäddat ner mig med en Ben & Jerrys eller eldat foton på gamla ex i papperskorgar, men jag har ofta känt åtminstone pressen kring att känna mig pressad. Då man likt Miranda i SATC:s välbekanta scen föregår kritik och mindervärdeskomplex med att reservera sig på förhand, genom självironi, insiktsfulla suckar och kommentarer. Om inte med uttryckliga raljeringar, så i alla fall genom att stålsätta sig känslomässigt inför vad alla förutsätter är ett stundande missnöje.

Förra året ägnade jag åt en odyssé av semirelationer. Jag kastade mig huvudstupa in i internetdejtar, engångsragg och åtråvärda romantikobjekt, som för att vinna kampen om mest intryck innan döden. Det hela blev som så ofta när man gjort en investering inom ett okontrollerbart domän en självförstärkande spiral, där misstag och ofullbordad längtan födde behovet att rätta till detsamma med nästa erfarenhet. Jag kan med självsäkerhet säga att jag få gånger utsatt mig för så mycket känslosamheter under så kort tid, och befann mig i ett tillstånd av både viss ängslan och avtrubbning fortlöpande.

Vad jag upplevde när jag började bryta cirkeln av att leta människor var för det första en enorm utandning. När jag började återförankra mig i mig själv och mitt singelskap och tänkte tillbaka på omtumlande möten kände jag en sådan frid i kontrasten och eufori i självständigheten att jag med glädje kunde se fram emot en tid i okomplicerad ensamhet. Att inte längre ha smsets vara eller ickevara att kartlägga mina tankar kring, att inte vara beroende av någons gunst eller värdering, och att bara vara min egen lyckas dräng tedde sig som en synnerlig lyx. Jag värderade den ro som gavs mig eftersom jag under flera månader funnit den fråntagen mig, och att ifrågasätta min rätt att känna lugnet var plötsligt så onödigt.

Att bränna ut sig så smått på dejtingfronten och hänge sig relationsförhandlandets villkorlighet var en av mina mer givande erfarenheter på länge. Likt personen som pressat sig mot en hård vägg för att plötsligt finna att den ger vika, blev det okomplicerade i att leva själv plötsligt uppenbart. Där jag tidigare haft samma styrka men ifrågasatt rätten att känna den blev jag nu varse att det finns de som är avhängiga andras nycker på riktigt och konstant. När jag hade detta att jämföra med men kom ut på andra sidan blev tryggheten i mitt soloskap så mycket mer eftertrycklig. Jag skattade mig lycklig över att klara mig i egenskap av bara mig och kunde för första gången värdera det som något att eftersträva i sig självt.

Vad jag kan vila med större trygghet i är att det jag tidigare trodde var oberättigat lugn i en situation som borde åtgärdas faktiskt är något som många skulle vilja känna men inte klarar av. När man kastat sig in i beroendets nycker för ett tag och sedan känt det släppa taget förstår man hur spektakulärt och värdefullt det är att faktiskt klara sig. Som Helen Sjöholm sjunger så fint har jag aldrig glömt vem jag var men jag har låtit det sova, och när jag nu återser vissheten kommer jag att uppskatta den så mycket starkare.

Kränkthetens paradox

Någonting besvärar mig mer än annat med kränktheten. Inte det uppenbara att kränkta personer av det snitt som uppmärksammats 2012 uppvisar ett ego som tycks ha rätt att svälla obegränsat åt alla kanter. Inte heller att det rör sig om personer som anser sig ha rätt till en mer fredad position än omgivningen. Jag tänker på något så grundläggande som den kränktes förhållande till kränktheten självt, nämligen i det paradoxala att reagera på en liten detalj i omvärlden med argumentet att motståndarsidan har förstorat upp just en liten oviktig detalj.

Vi kan titta på ett otal händelser som följer samma schema. Den kränkte låter sig provoceras av progressiva justeringar av kulturen och samhället, vilka uppfattas som onödigt petande i en annars så soft vardag. Allt från "negerdockan" till pepparkaksgubbar och ordet hen får klä skott i egenskap av oförklarliga tilltag som samhällseliten bestämt sig för att lägga vikt vid. Man har helt enkelt inte förstått vad som är värt att hetsa upp sig för, och den politiska maffian kör över vanligt folk med hittepå-strider. 

Det främsta motargumentet i dessa fall är just att den berörda delen av samhället ju är så obetydlig och futtig. Vem kan bry sig om ifall man behöver raka bort en halv kvadratdecimeters armhår? Vem kan harmas i sitt inre av en tio sekunders tecknad film, och vem kan för guds skull ha så lite perspektiv att vederbörande tar strid för ett pronomen?

Vad argumenten baserar sig på är något så ironiskt som motståndarsidans påstådda lättkränkthet; dess bristande talang för prioriteringar, proportioner och vad som är en riktig fråga. Man irriterar sig på ett samhälle vars överdrivna analyser av minsta symbol gör att man knappt kan stå upprätt. Man talar om politisk korrekthet och utstöter plågade ljud över invändningar från andra gnälliga grupper.

Man låter sig helt enkelt uppröras över en småsak med argumentet att andra hetsat upp sig över just en småsak, och landar i dråpliga situationer där man tvingas försvara sin irritation med ett "men ni gjorde det till en grej först!". Att hetsa upp sig över att andra hetsat upp sig är naturligtvis att göra precis samma sak som man anklagat dessa andra för, och det är inget trovärdigt argument. Vad det med all tydlighet visar är istället att frågan besitter ett symbolvärde och är värd en diskussion, precis som hen-maffian vill hävda. 

Därför önskar jag att den kränkte kunde granska sin egen reaktion stundtals. Att hen kunde inse att argumentet om motståndarsidans besatthet av småfrågor inte håller eftersom man själv gör samma sak när man svarar på deras upplevelse. Istället kunde man vara ärlig med att dessa symbolfrågor är viktiga, provocerande och aktuella, samt att de otvivelaktigt behöver föras på tal. Att marginalisera minoriteters reaktioner med att de är irrelevanta är ett ohederligt och korkat sätt att säga att man känner sig hotad av den riktning dessa reaktioner vill åstadkomma. Vill man ta den diskussionen är man välkommen att göra det, men då får man göra det med uppriktighet. Annars är man inte bara inkonsekvent utan feg.