Tycker bara det är ganska roligt, om än förståeligt, att så många av mina medkursare i den ödesdigra CII:an uppfattar skolledningens hantering av och upplägg på vår termin som motsägelsefullt. Precis som Spionen lyfter fram i sin kontrastemfaserande ingress är terminen besjungen för sin höga ambitionsnivå och lärarnas extrema engagemang, lika mycket som den väcker förfäran över samma ledande personers ovilja att fånga upp fallande studenter och förhandla med kursens premisser.

För min del tycker jag att dikotomin är ganska sjävklar. Om nivån skall hållas uppe kan vissa andra värden behöva stryka på foten. För att den gode herr C skall lyckas hålla ihop sitt redan sprängfyllda paket av pedagogik och ambition att coacha på hög nivå, måste han förmodligen genomdriva en inte oansenlig rationaliseringskampanj i förhållande till personer som låt säga ställer frågor av i hans ögon "lägre" eller ovidkommande karaktär. Strategin blir en miniaspergersk och rätt manisk kalkyl för slutmålet "mest högkvalitativa resultat", där mjuka och humana värden som annars kringgärdar vårt lands antiauktoritärt stavade skolsystem, prioriteras ut i periferin.

Vad jag tror att vi måste inse inför kommande terminer och inför liknande situationer i framtiden (inte minst när det gäller hela Sverige som går mot en mer marknadsekonomisk och kostnadseffektiv syn på människor och prioriteringar), är att en avvägning som så ofta måste göras. Att bibehålla en hög kvalitet blir lätt angränsande till det elitistiska, men vill vi ha en dialogpräglad och human utbildning där alla har möjligheten att fångas upp av solidariska nät, skulle sannolikt det där yttersta ruset som artikelns "Anders" och hans medtyckare vittnar om, förtas på en del av sin storfräsarprakt.

Jag tar inget parti här, men vill uppmuntra den som gör det att se även till andra sidan av avvägningsmyntet. Det värsta jag vet är indivisualistisk opportunism där grundvärden om individens ansvar, att begåvning och medfödd framgång skall få spira utan skamlappar och att inga ursäkter krävs bara för att man står främst i något led, tillåts glömmas bort så fort den egna personen råkar vara i behov av det skyddsnät som tidigare nedskrivits. Det blir inkonsekvent och lite lågt.

I en snabb recap kan konstateras att välkomstkortet från Psykologen anlände, att jag tackade ja relativt obekymrat, och att jag kan förklara mig förvånad över hur förändringskrisen så totalt uteblivit.

Det hela dryftades under gårdagens glöggmys, då jag fick motta uppfattningen att bytet kanske var just tillräckligt rätt för att min normalt ambivalenta och separationsångestivrande person skulle kunna motta ett besked lugnt och okomplicerat. Och jo, till viss del var foget för den värsta ångestreaktionen förmodligen ganska litet, men eftersom så är fallet de flesta gånger det finns flera sidor av ett beslut och vissa av dem är lugnande, borde ändå något mer tillkomma.

Förmodligen kan detta något benämnas mitt behov av brytpunkt och att jag under hela tiden på juristprogrammet haft ett klart distanserat förhållningssätt till omgivningen. Juristrollen har från dag ett varit något av en ickeroll, en latent identitet som mest var i vardande för att bli viktig och självkänsleavgörande. Att tas ifrån den rollen är helt enkelt inte någon särskild förlust i nuläget. Vad jag hoppas och tror inför psykologprogrammet är därför att all småångest, all ambivalens och alla tveksamheter, kommer att bita sig fast vid något konkret. Att omgivningen blir något jag finner mig investerad i.

I limbo

Fortsätter min skytteltrafik in på studera.nu, för att se om jag blir en lycklig psykologstudent nästa år. Från stund till annan känns det kolugnt, nästan oväsentligt, medan det där emellan blir min framtida identitets enda inträdesbiljett.

Återstår att se!

Anti-meta i all ära

Jag och min pojkvän nynnar som vanligt våra oden till Fokus förträfflige krönikör Malte Persson, varför detta inlägg kommer vandra hans upptrampade stigar. Malte skrev i Fokus om den intellektuella nutidsmänniskans osaliga hets efter att hela tiden ligga steget före. Om hur meta-tänket tagit över, när vi snarare är intresserade av att utvärdera utvärderingen än att uppleva en situation omedelbart och materiellt. Denna iver efter att slå omgivningens tankar kan ganska osökt härledas till vår oro över att bli bedömda snarare än att få bedöma, och boven blir den individualistiska värld som kräver ett konstant vaktande på det egna varumärket i hävdelsen av oss själva som självständiga aktörer.

Som en motvikt till detta har vi istället velat slå några oironiskt överentusiastiska slag för det bejakande och närvarande. Att resolut vägra reserverande brasklappar och istället, i alla fall ibland, köra anti-metarevolution hela vägen.

Detta naturligtvis inte på något sätt representativt för vad som kommer utspela sig här på bloggen, eftersom mitt förhållande till meta-frågan snarare är det motsatta och jag är och verkar förbli en fullfjädrad reservationsfegis. Inför kommande inlägg vill jag därför lägga in en uppmaning om att minnas vad denna blogg så fatalt kommer att misslyckas med, för att ge det ogenomtänkta en aningens utlopp bara ibland.

På återseende.