I en snabb recap kan konstateras att välkomstkortet från Psykologen anlände, att jag tackade ja relativt obekymrat, och att jag kan förklara mig förvånad över hur förändringskrisen så totalt uteblivit.

Det hela dryftades under gårdagens glöggmys, då jag fick motta uppfattningen att bytet kanske var just tillräckligt rätt för att min normalt ambivalenta och separationsångestivrande person skulle kunna motta ett besked lugnt och okomplicerat. Och jo, till viss del var foget för den värsta ångestreaktionen förmodligen ganska litet, men eftersom så är fallet de flesta gånger det finns flera sidor av ett beslut och vissa av dem är lugnande, borde ändå något mer tillkomma.

Förmodligen kan detta något benämnas mitt behov av brytpunkt och att jag under hela tiden på juristprogrammet haft ett klart distanserat förhållningssätt till omgivningen. Juristrollen har från dag ett varit något av en ickeroll, en latent identitet som mest var i vardande för att bli viktig och självkänsleavgörande. Att tas ifrån den rollen är helt enkelt inte någon särskild förlust i nuläget. Vad jag hoppas och tror inför psykologprogrammet är därför att all småångest, all ambivalens och alla tveksamheter, kommer att bita sig fast vid något konkret. Att omgivningen blir något jag finner mig investerad i.