Tycker bara det är ganska roligt, om än förståeligt, att så många av mina medkursare i den ödesdigra CII:an uppfattar skolledningens hantering av och upplägg på vår termin som motsägelsefullt. Precis som Spionen lyfter fram i sin kontrastemfaserande ingress är terminen besjungen för sin höga ambitionsnivå och lärarnas extrema engagemang, lika mycket som den väcker förfäran över samma ledande personers ovilja att fånga upp fallande studenter och förhandla med kursens premisser.

För min del tycker jag att dikotomin är ganska sjävklar. Om nivån skall hållas uppe kan vissa andra värden behöva stryka på foten. För att den gode herr C skall lyckas hålla ihop sitt redan sprängfyllda paket av pedagogik och ambition att coacha på hög nivå, måste han förmodligen genomdriva en inte oansenlig rationaliseringskampanj i förhållande till personer som låt säga ställer frågor av i hans ögon "lägre" eller ovidkommande karaktär. Strategin blir en miniaspergersk och rätt manisk kalkyl för slutmålet "mest högkvalitativa resultat", där mjuka och humana värden som annars kringgärdar vårt lands antiauktoritärt stavade skolsystem, prioriteras ut i periferin.

Vad jag tror att vi måste inse inför kommande terminer och inför liknande situationer i framtiden (inte minst när det gäller hela Sverige som går mot en mer marknadsekonomisk och kostnadseffektiv syn på människor och prioriteringar), är att en avvägning som så ofta måste göras. Att bibehålla en hög kvalitet blir lätt angränsande till det elitistiska, men vill vi ha en dialogpräglad och human utbildning där alla har möjligheten att fångas upp av solidariska nät, skulle sannolikt det där yttersta ruset som artikelns "Anders" och hans medtyckare vittnar om, förtas på en del av sin storfräsarprakt.

Jag tar inget parti här, men vill uppmuntra den som gör det att se även till andra sidan av avvägningsmyntet. Det värsta jag vet är indivisualistisk opportunism där grundvärden om individens ansvar, att begåvning och medfödd framgång skall få spira utan skamlappar och att inga ursäkter krävs bara för att man står främst i något led, tillåts glömmas bort så fort den egna personen råkar vara i behov av det skyddsnät som tidigare nedskrivits. Det blir inkonsekvent och lite lågt.