Rättvisa och kärlek

Enligt Nancy Chodorows teorier skapar kvinnor sig själva genom att identifiera sig med sina mammor. Männen begriper i sin tur i tidig ålder att de förväntas vara "något annat" än mammorna, varför de i brist på närvarande identifikationsobjekt väljer en stereotyp bild av manlighet som modell för sitt jag. I kölvattnet av denna procedur antas kvinnor bli mer omsorgsinriktade medan män inriktas på dominans och extas.

I vår heterosexuella uppbyggnad kommer dessa två principer att komplettera varandra, vilket blir en av förklaringarna till varför män och kvinnor söker upp och "behöver" varandra i så hög grad som idag. Kvinnan får genom mannen del av den självhävdelse som hon har svårare att uttrycka på egen hand. Hon "stärks" av kärleken, får bekräftelse och blir en i sina egna ögon lite bättre varelse. Mannen får å sin sida del av kvinnans relationella förmågor, vilket även för honom blir avgörande eftersom han för att dominera obehindrat behöver någon som finns i bakgrunden och fyller på kärleksdepån. För att extasprincipen skall fungera behövs kvinnans omsorg som möjliggörare. Mannens roll som icke-behövande och självständig fungerar, men bara så länge kärleken inte desto mindre är honom tillhanda.

Vad som är intressant med detta betraktelsesätt är att det avslöjar mannen i sin så vida omtalade självständighet. Perspektivet erkänner att han fostrats i att se sig själv som starkare och mer kompetent än vår gemene kvinna, vilket säkert ger honom en viss grundläggande självkänsla. Den slänger emellertid också in en ansenlig brasklapp om att denna självkänsla för sitt yttersta fungerande faktiskt har ett villkor, och att detta villkor kommer i form av kvinnans bisittande.

Frågan är då hur mannen uppfyller sina maskulina kriterier - de som gör att kvinnan blir villig att skänka honom sin kärlek och omtanke, trots ölmagar, bristande gensvar och halvdana kommunikationsskills. Räcker det med att han är man, eller krävs något ytterligare? Om vi går tillbaka till heteromatrisen ser vi att kvinnans behov av mannen till delar har sin upprinnelse i hans egenskap av hävstång till extas och styrka. Hon behöver en manlig man som representerar just den självständighet som hon invants att förminska hos sig själv, och kommer (på generell nivå) att söka efter en partner som förmedlar detta. 

I Håkan Gustafssons text "Cyklopens öga" som vi fick ta del av under termin 3 på juristprogrammet, delar författaren upp den feministiska mannen i två läger: Den traditionella, manliga som inte har särskilt mycket att vinna på ett erkännande av genusordningen, och den mjukare, mindre konventionella vars fördelar i dagens samhälle är av större tveksamhet. Jag skulle helt enkelt vilja samköra denna teori med Chodorows och lansera ett förslag om att den mjukare mannen finner sig i en position att kritisera rådande ordning just därför att han typiskt sett misslyckas med att representera den självständighet som kvinnor lärt sig att eftersöka. Av denna anledning kommer han att gå miste om kvinnors permanenta omsorg, och han kommer i bristen på omsorg att förlora det kärlekens skyddsnät som dominansen kräver. Den mjukare mannen drar, i bristen på sin utlovade kärlekskvot, helt enkelt inte samma fördelar av det system som råder.

Skall de mjuka, fina killarna då inte ens få cred för att de självvalt ställer sig på det feministiska strävandets sida? Något sådant vill jag inte antyda. Precis som det oftast är naturligt att de som står utanför normen är i positionen att bäst kritisera den, är det naturligt att de ickedominerande och feminint böjda killarna är de som ställer frågan om heterouppdelningens rimlighet. Om vi vrider siktet mot den andra gruppen män vill jag tvärtom mena att det ligger en potential i insikten om att de som skyr genusideologiska tankar som mest är samma individer som tillskansar sig ovillkorlig (och orättvist fördelad) kärlek som en följd av den. Det mest grundläggande villkoret för vår självkänsla, omtanken given oss från en annan människa, är för dessa män det som står på spel om ordningen rubbas. Rätten till ovillkorlig kärlek och vem som är denna förlänad blir det som både mjuka och hårda män måste ta ställning till; det blir en jämställdhetsfråga.

Om kärlek är en jämställdhetsfråga vill jag flagga för en insikt om vilka värden vår genusordning faktiskt laborerar med. Den avgör inte bara konkreta förmåner som lön och inflytande i styrelserummet, utan något så grundläggande som vem som får möjligheten att röra sig villkorslöst bekräftad i sitt liv. Genusfrågan tar sig in i de mest existentiella rum som en människa kan uppbringa, när den fördelar möjligheten till medmänskligt erkännande. Den har relevans för det allra viktigaste.

Jag tror att de flesta håller med mig om att den mjuke mannen liksom kvinnan i alla dess former är förtjänta av samma omsorg som en ölmagsförsedd Göran eller alkoholiserad Charlie Sheen. Och om detta med minsta misstanke inte kan antas vara fallet hoppas jag att man betraktar det med oro. Eftersom det helt enkelt måste vara så att grundläggande kärlek utdelas lika till alla.

När jag tog igen en kurs på juristprogrammet hamnade vi i en klassisk diskussion om individens ansvar. Vi hade redovisat besök på domstolar och pratat om hur den tillsatte advokaten många gånger knappt kan namnet på sin klient. En del i klassen var upprörda men generellt fanns en sympati för den skola som säger att man satsar mer på en tilldömd som visar hopp om återanpassning. Detta står i lagen. Vid straffmätningen skall hänsyn tas till den chans som finns för att återgång till samhället, något som krasst innebär att en person som befinner sig i en redan fördelaktig position premieras av rättssystemet.

Jag räckte upp handen och påpekade att detta kan slå orättvist, och att vi som enskilda jurister gör gott i att vara aktsamma för att inte behandla person och person olika. Responsen som följde var överväldigande, men inte åt det håll jag hoppats på. Många var fast bestämda på punkten att en tilldömd som visar uppgivenhet eller ointresse inför rättegångens förlopp har förbrukat sin rätt till engagerat försvar. Någon som stirrar ner i bordet, ter sig låst i sin olust och bemöter försvararen med annat än välmodlig tillförsikt kan inte förvänta sig att tas om hand. I varje fall inte annat än med  stor styvmoderlighet.

Jag som i flera år lustiggjort mig över den stereotypa Handelsmänniskan med sin skygglappade människosyn insåg att grunden för raljerandet var på allvar. Mina aktuella medkursare var åskådningens konkreta utövare och de människor vi träffat i rättssalen skulle hamna med den kännbara notan. Jag vill i min 23-åriga tillvaro tillskriva mig en hyfsat balanserad förståelse för individualister och deras flammande tro på människans egenkraft. Det som får mig att sammanbitet ta tillbaka alla försök till försoning är dock när människor som står i tillblivelse att utgöra samhällets maktelit visar sådan aningslöshet inför svaghetens yttringar att de med moraliskt eftertryck kan försvara ett frångående av sitt skyddsuppdrag för att den skyddade inte ler av tacksamhet. Där och då ställs samhällets omvårdande uppdrag på sin spets och där och då tar sig premiering av den fördelaktigt positionerade uttryck som konkret, bortfipplat människoöde.

Det går nämligen inte att vara individualist på ett principiellt plan utan att det får effekter på den individnivå man håller högt. Att tillblivande jurister sitter i en lektionssal och luftar åsikter om hur den enskilde människans "driv" bör se ut (ett höjdarargument från en av de mer tongivande debattörerna var "men titta hur långt Zlatan kommit") är ett dumliberalistiskt utslag av allvarligare sort, men andan som ligger till grund för blundern är densamma som annars. Vad jag hoppas framgår av redogjorda anekdot är därför att en oreflekterad åskådning av människans livsvillkor kommer att få konsekvenser för det stöd vi kan erbjuda när läget är skarpt. När den tragedimärkta missbrukaren sitter i rättssalen för femte gången kommer hennes utfall vara beroende av det engagemang som uppbådas. Vår ideologi får helt enkelt betydelse.

Vem som sitter bredvid den tilltalade kan vi inte råda över. Vad vi dock kan göra är att ta ansvar för den moral vi förmedlar och vilken människosyn vi väljer att sätta som hederlig. När vi pratat en stund i klassen märktes en långsam böjelse i humanare riktning. Några huvuden nickade och spridda hummanden bekräftade ifrågasättandet. Alla bytte inte åsikt, men i diskussionen blev eftertänksamheten större. Att det är detta tvingande till fundering och moraliska kravställande som i slutändan låter en enskild utsatt omfattas av rättsstatens hörnstenar, är ett bevis på det akuta i allas vår påverkan. Och det blir väldigt klart att en obetänksam dumideologi kommer att ta ut sitt pris på mest konkreta nivå. Det positiva är att vår påverkan går i båda riktningar, och att vi genom reflektion och besvärande frågvishet kan hindra det obetänksamma att spridas.

Så kan vi kanske leva upp till något så elementärt som likhet inför lagen.

Du luktar alltid tvättmedel. När saker och ting är ovissa är detta vad som tydligast inramar dig för mig, att du alltid luktar tättmedel. Du blötlägger och använder mjukmedel, och när mina kläder varit hos dig och därefter åkt i maskinen hemma bär de med sig en lukt av renhet, uppbygglighet.

Jag tänker på en av våra första dejter. Jag var i en allt annat än konstruktiv period, låg och osalig, och som för att framställa en vackrare och sannare upplevelse tillfälligtvis föreslog jag att vi skulle kolla film. Denna blev Boys Don't Cry med Hilary Swank, i min bok lite essensen av det Vackra Olyckliga och något som kunde bryta av mot halvdanheten, ta oss upp en nivå och avvika från mellanlandet. Så döm av min förvåning när du inte tog min hand i romantisk gripenhet: när du istället kurade ihop dig mot bokhyllan och påbörjade en gråtattack som skulle vara i tjugo minuter. Lika förebrående som utmattad for ut med ett "vi skulle ju se en film för att pigga upp oss", och i samma mening gjorde det klart för mig,  att det tragiska inte är poetiskt för alla. Vad jag uppfattade som melankoliskt befriande, färgandes och stärkandes normalitetens känslokurva, uppfattade du som en törn mot en i övrigt lovande värld. Det var tydligt att du inte tänkte dela någon fascination. Sorgen var något som stukade ditt övriga fungerande medan den för mig omfamnades som tröst eller legitimitet i ett redan bristfälligt läge. Det krävdes något slags sändebud från en mer konstruktiv plats för att jag skulle öppna ögonen för en andra väg till välmående, och den positionen har du intagit.

Under vårt förhållande har jag gjort mycket för att bryta ner mig själv och oundvikligen också dig. Jag har gjort ofördelaktiga tolkningar, rört i saker som inte varit trasiga, varit utmanande motvals om något börjat spåra och tagit sömntabletter som gett problem med dygnsrytm och försovningar. Lika ofta som det hänt, lika sällan har du accepterat det. När jag gjort ofördelaktiga tolkningar har du satt dig i knähöjd, tagit mig under hakan och gjort dig besväret att argumentera mot min syn. När jag varit neurotisk och orolig har du fäst min blick på proceduren och tvingat mig formulera svar. När jag skruvat kurvorna neråt har du frågat varför, och när jag försovit mig har du laddat nya alarm-appar och pratat dosering. Varje gång jag min vana trogen fortsatt utför har du fångat upp och trott på en bättre tid. Du har varit min viacolordoftande klippa i stormen, och för detta är jag dig så tacksam.

Tidigare bar jag på en livsåskådning där välmåendet och tillfredsställelsen knappast var ett självändamål utan mer en behaglig bieffekt av det prestationsläge då alla anledningar till vånda uteslutits och man förtjänat den Befogade Glädjen. Då de hårda idealen, de stränga tolkningarna, var en självständighetsmanifestation på gränsen till rättighetsmantra och den romantisering av utslagenheten som medföljde sågs som både en naturlig följd och en förutsättning för att dompteringen skulle kunna fortgå. Detta har varit mitt sätt att se på tillfredsställelse, och att avvika från det har krävt omvändningar.

Det började med en film och en konflikterad uppfattning om vad som egentligen krävs när saker och ting inte är till det bästa, men har sedan fortsatte på samma spår i otaliga tappningar. När stagnationen hotat och jag dragits till trosiga laissez-faire-whiskys har du tvingat ut mig på promenad. Sedan har vi suttit och betraktat ruddalens änder och när vi kommit innanför dörren har trotset alltid lite försvagats. Du är vad som fått mig att inte bli ett rödvinspimplande, youtubesurfande, okynnesnojande sammanbrottsprojekt, och du har visat mig att den konstruktiva, promenerande och väldoserade vägen till lycka är precis lika sann och befogad som den allavslöjande mörka. Du kommer förbli min ängel på högra axeln som får mig att sätta på den glada filmen när allt är tungt och fortsätter envisas med frågan hur saker och ting kan bli bättre. Dina välvilliga ögon har inpräntats i mig och kommer inte att glömmas, och mitt liv kommer alltid lukta lite mer tvättmedel. 

Jag tänker på den manodepressiva Schillerskatjejen som skar sig i armarna och var så hiskeligt smal att  revbenen syntes. Jag tänker också på hennes gladare, uppiffade gelike, som gick på skolorna LM eller Sjölins, där anoreximani byttes mot fitnessygga-ben-hets och stora mangaögon fick lämna företträde för upplumpde läppar,  pärlörhängen och vita tänder. Jag skulle vilja kalla deras kamp för två sidor av samma mynt, men jag kan inte fullfölja jämförelsen.

Självklart rör det sig om en fördold destruktivitet när fixeringen vid mörkt bröd övergår all sans och gymkortet ligger käckt i plånboken vid nyss fyllda fjorton. Dock tycker jag mig se en skillnad i hur idealinrättandet här blir ett av många sätt att maximera livets softness genom att bejaka dess alla delar (där den socialfrämjande snyggheten blir en vital punkt). Att plocka de bästa betygen, skriva i kompisboken att det man söker stavas "rik, snygg, lycklig", och överbekräfta sina vänner med gummmellumma-tilmälen på sociala forum, är alla komponenter i en strävan efter det godare, snyggare, sweetare livet. Att den unga kvinnans strävan sedd separat kan tangera det maniska och perfektionistiska utesluter inte att denna utseendeperfektion syftar till framgång och uppbygglighet.

Att istället gå på festivaler utan att borsta tänderna, lukta cigarettrök och skippa solning får, med reservation för förblindning av den mediala idealvärld som vi finns i och som premierar tidigarenämnda look, betraktas som något mindre bejakande, något mer nergånget, något mer osuget destruktivt. Detta går väl i linje med det upphöjande av trasigheten som i många fall blev normen i berörda sammanhang och så kunde vara gott. Ändå rådde en nästan sjuklig hets över smalhet, som att ett självutplånande uttryck som dessutom kammade snygghetspoäng var ett måste för att göra den övriga destruktiviteten okej, självvald och icke-patetisk.

Att ge världen fingret samtidigt som man rättar sig efter dess önskemål är en känd rational för ätstörda beteenden, och då framför allt det kontrollextrema anorexia. Genom att gå idealen till mötes men göra det på ett själv- och i förlängningen omvärldsbestraffande sätt kommer man att i ett och samma åtnjuta vinsterna och ifrågasätta ordningen. På detta vis kan ideal hånas genom destruktivitet och destruktiviteten ursäktas med ideal.

Det är sagt att människor har ett behov av Eros och ett behov av Thanatos, där det förstnämnda är lusten till förbättring, kärlek, liv, medan det senare vill destruktivitet, avstannande, död och vila. Att även dödslusten kunnat förses med socialt rumsren kostym i historiska paradexempel som den manliga melankolin får anses inofficiellt vederlagt. Däremot har den kvinnliga sorgen, väl avhandlad i exempelvis Karin Johannissons Melankoliska rum, ofta förbojats med statussänkande reservationer som gjort den oattraktiv och stigmatiserande. Var blev det av den kvinnliga destruktiviteten, den som inte stuvas in under utbrändhetens eller neuroticismens flik? Jag skulle vilja säga att den är i högsta grad up and running, om än i andra forum än det manliga Leif GW-geniets orakade laissez-faire-kapitulation. Den kvinnliga melankoliern bor i indietjejernas rödmålade flickrum, i Stieg Larssons antastade älvfantasi,  i våra mer arty modetidningar med utsvultna modeller och blaséartad blick, överallt där den kvinnliga skönheten tillåter henne att finnas.

I mitt senaste nummer av Elle gör modejournalisten Daniel Björk ett försök att beskriva fotografen Carl Bengtssons mest lyckade modefotografier. Han gör det på följande sätt:

<< Det är som att den porträtterade kvinnan tittar upp ett ögonblick för att fångas på bild, för att sedan försjunka i kontemplation igen. I vissa fall ges intrycket av att hon vandrat iväg från en fest, för att vara ensam, ostörd. Just önskan att undvika det sociala livet, all lust och gamman, är en viktig del av den svenska melankolin >>

På bästa sändningstid sammanfattar han det som på sitt sätt är modefotografiets tjusning: Upphöjandet av det trasiga, fullkomlig legitimitet åt den vila som alla kvinnor i en snabbt snurrande värld kan längta efter. Att den dessutom ger kapitulationen ett romantikens skimmer, en klassisk glans av försteg framför omvärlden och upphöjdhet över sitt sammanhang, gör inte bilden mindre attraktiv. Genom att eftersträva den Vackra Kvinnan kommer även vi att få ta del av melankolins utandning och befriande mörker. Genom att rätta oss efter idealen på rätt sätt kommer vi kunna njuta världens fördelar och bjuda den vårt tysta motstånd i samma slag.

Man kan säga att det finns två former av skönhetssträvan, som syftar till två skilda mål. En som söker stryka världen medhårs för att tillhöra den, och en som skaffar sig legitimitet för att protestera mot just detta behov av legitimation. Att den kvinnliga melankolikern behöver ta stöd av sitt yttersta kvinnliga attribut, utseendet, för att njuta acceptans och få friheten att fucka up, är tragiskt och visar tydligare än någonsin hur kvinnan genom historien blivit en mästare på att passa in för att kunna bryta sig loss. Inte desto mindre är denna önskan logisk för att inte säga nödvändig, och är ett av få sätt för en beklämd och inramad rollinnehavare att skaffa sig behövlig handlingsfrihet. Förhoppningen är väl bara att en dag det kvinnliga geniet eller den kvinnliga medelmåttan får spira i sin intressanta protest-air, utan att behöva kardinalnorminträttning som frikort.

Individens frihet etc.

Klarsynta Kajsa Ekis Ekman skriver i DN kultur om hur vår omhuldade valfrihet tenderar att bli en chimär eftersom en människa intellektuellt och uppmärksamhetsmässigt omöjligen kan informera sig i tillräcklig grad för att genomföra ett väljande helt fritt. I en likaledes skarpsinnig artikel berör hon ett angränsande fält, nämligen den individualistiska personens behov av strävan och status. Båda texter placerar kritiska frågetecken kring den process som inträffar när stora idéer om frihet och individ hamnar i en praktisk kontext, och de gör det såvitt jag kan se välbehövligt.

Den första anledning till skepsis som läggs fram är att vi människor helt enkelt inte är tillräckligt intellektuellt utrustade för att fungera utan begräsningar i en valsituation. Att det är så innebär såklart inte att vi skall ge upp våra försök till självbestämmande, men Ekman poängterar att vi riskerar att bli förledda om vi övertygas till att se oss själva som bättre navigatörer än vad vi verkligen är. Om det finns 450 bredbandsoperatörer att välja mellan som alla erbjuder tio olika avtal kommer vårt eget beslutande och vår egen vilja nämligen bli ganska underordnade yttre faktorer, typ slump och säljsammanhang. Dessutom kommer våra val begränsas av de alternativ som gjorts tillgängliga för oss, typ valet mellan Aftonbladet och Expressen, eller Two and a half men och S#:! my dad says, vilket sammantaget gör att valen vare sig från vår egen sida eller utifrån är så öppna som heta västerlandsslogans vill antyda. Istället blir det hela någon slags halvprotektionistisk låtsasfrihet, där vi så länge en viss kvot alternativ tillhandahålls kommer att förbli tillräckligt nöjda för att undlåta en faktisk granskning av valsituationen och vår handlingsfrihet inom den.

För det andra kommer vi i vår strävan efter den personliga välgången att befinna oss i ett relativt sammanhang, där vår status bygger på grannens bristande i detsamma. Att individualism, vars yttersta värden paraderas som utveckling och framåtdrift, skulle vara en livsåskådning för alla där alla i slutändan får en större bit av framgångskakan, faller med E:s uttryck på sin egen orimlighet. Ekvationen som anställs för att erbjuda en hel population del av samma framgångsvärden går inte ihop av den enkla anledningen att varje deltagare tjänar på ett övertag relativt andra. Alla kan inte ha vitast tänder eller den grönaste gräsmattan, och de faktorer som kommer besluta vem som drar det längsta strået har ofta obehagligt lite med moral och förtjänst att göra.

Båda nämnda observationer använder realitetens nål för att punktera en föreställning om att individen för det första har möjlighet att spira utan restriktioner från sig själv, sin utbildning, sin egen psykiska kraft och sin kontext. För det andra att hon kan göra detta fritt från konsekvenserna av det tävlingssystem hon bekänner sig till. Enligt min mening behöver varje ideologi som gör anspråk på att vara heltäckande och tillhöra den stora massan klara av att ta hänsyn till de processer som gör människor olika skaffade att tillägna sig ett värde i realiteten. Och som absolut lägstanivå bör den vara medveten om sin egen världsbild och beredd att ta ansvar för att sammanfoga denna på ett logiskt och hållbart sätt som tjänar en anhängarskara i stort. Förespråkar man den egna framgången/lyckan som främsta värde och önskar man i praktiken premiera vissa individer framför andra må detta vara hänt, men då skall samma agenda vara klart utsagd för att undgå paradoxens kapitel. Något inte alla politiska perspektiv klarar idag

Lite grann om styrka och svaghet

För ungefär fyra år sedan, i samband med att den eftergymnasiala friheten och övertagandet av världen i mikroform just skulle till att ta sin början, drabbades jag av grov acne. Under inget av mina ungdomsår hade jag haft helt problemfri hy, men detta gick bortom all normalitetens gränser. Utbrottets början sammanföll med en halvårsvistelse i Paris, just äntrad tillsammans med en väninna som inte heller hon var i särdeles gott skick, och när dessa omständigheter ansamlades ovanpå den redan lurpassande 80-talistens alternativöversvämmade melankoli, var krisen ett faktum.

I början av perioden försökte jag bortse från den handfasthet som problemen, med sin placering mitt frampå själens spegel, innebar. Tillsammans gick jag och min väninna på bio, författade humoristiskt ironiserande inlägg i  i resedagboken, tog kort på varandra lustigt poserandes framför rävsvansar i secondhandbutiker och gjorde vårt bästa för att smälta in i de andra studenternas ivriga stämningsläge. Efter ett tag blev vi dock alltmer frånvarande i den händelseförveckling vi förväntansfullt skrivit under för, och för egen del förbyttes stadens möjligheter och romantik snart i hotfullhet och tillkortakomna förväntningar. Vi bodde mitt i Marais idyll, så bra en livsandäktig nittonåring bara kunnnat önska, men det som borde varit en ungdomsrusig dröm blev mest en gigantisk påminnelse om avståndet dit.

På morgonen tog jag mig pliktskyldigt ut mot en butik på hörnet för att köpa baguette. Jag hade slutat sminka för finnarna, som både blev värre och till ojämnheten mer framträdande av sådan behandling, och när jag oavsiktligen tittade förbi den spegel som stack fram bakom brödhyllorna möttes jag av ett rött, uppsvett och åtgånget ansikte. Bilden var aggressiv och uppseendeväckande, och jag brukade bäva för de små möten som brödinköpet innebar. För någon som inte haft riktiga problem med hyn kan det vara svårt att föreställa sig hur man blir ett med en åkomma som av en generaliserande omgivning anses övergående och åtskild från den egentliga personen. När det kliar oupphörligen av varproduktion (ja, det är precis så äckligt) och argsinta inflammationer, och man inte förmår möta en blick utan att uppleva sig antingen bedömd eller benådad, är det dock svårt att förbli opåverkad. Under denna period blev jag den Fule; någon att i olust kommentera i förbifarten på ett café, ignorera som tänkbar partner i kvällens sammanhang, och med blicken förmedla skepsis till innan ett samtal övertygat. Eftersom missväxterna var envisa och de såriga ärröppningarna inte tycktes finna sitt slut var jag dessutom tvungen att se permanent vanställdhet som en möjlighet. Det må låta melodramatiskt, men i mina ögon befann jag mig bland de utdömda, spillet.

Min väninna försökte så gott hon kunde att muntra upp mig genom att på tjejklassiskt vis jämföra med folk som stod "lägre" ner i utseendehierarkin eller samla bekräftande omdömen från sliskiga fransmän som dröjt med blicken. Allt detta var dock dömt att misslyckas av den enkla anledning att jämförelsegreppet inte är till för den som befinner sig längst ner i rankingen. Att se omvärlden med konkurrerande och självhävdande blick när man inte har redskapen för att tävla är att utsätta sig för besvikelse gång på gång, och kan man inte konsten att vara inkonsekvent intill besatthet inser man snart att bekräftelsesökande är att upphöja en ordning man inte kan profitera på. Med detta konstaterat bestod mitt val i att 1: Cyniskt ifrågasätta hela den utseendefokuserade ordningen. 2: Placera mig i ett inre väntrum, där jag slapp bli bedömd och där jag som ombud för ett framtida själv kunde kämpa maniskt för att minska skadeverkningarna. Jag gjorde båda delar. Förfäktade ångestfyllt ideal jag tidigare bekänt mig till. Tillverkade långa listor över vad jag inte fick äta (fet mat, stark mat, godis, mjölk, kaffe) och vad jag skulle äta (tre koppar grönt te om dagen, 21 kapslar b-vitamin, två kapslar antiinflammatoriaskt, morötter). Följde dem slaviskt. Tvättade handdukar och bytte örngott en gång i veckan, och snäste i hetsig ilska om någon snuddade vid min kind med otvättade händer. Ändå stod jag i McDonald's kassa och fick på ljusan dag ta emot kommentarer om att det såg ut som att jag cyklat omkull, och att jag borde tänka på vad jag stoppade i mig.

När jag kom hem från Paris satte jag mig framför tv:n hos mamma och pappa och tänkte på fullt allvar att jag inte ville ut igen. När pappa köpt en bakelse för att fira min hemkomst tog jag emot den med en känsla av att han ännu inte förstått att jag inte var värd den. Jag började skämmas över att ta min omgivning i bruk utan att, som jag betraktade det, kunna erbjuda några kvaliteter tillbaks, och ju längre ner i självförakten jag dalade desto mer drog jag mig för att låta hjälpas och ta stöd. Jag som tidigare varit van vid att ha trumf på hand, kunna agera rådgivare för andra och vinna frihet genom att gardera mig på den dugliges vis, fann mig plötsligt i en position där överläggande av besvär på omvärlden och externattribution av det ofördelaktiga var enda självbevarande alternativ.

Egenskaper som tidigare gjort mig ödmjuk och genomtänkt var med ens till min nackdel, och ett beteendemönster som förstärkts under nitton år krävde avveckling för nya ideal. När någon markerade ogillande med en blick var jag tvungen inte att förstå och analysera, utan att förfäkta och dräpa. När jämförelser utföll till 99 % till min nackdel var jag tvungen inte att vara ärlig och ödmjuk i självbedömningen, utan att bortförklara och slå på motståndaren. Om en hånfull kommentar hängde i luften var jag tvungen inte att svara med samma självförtroende, utan att underkasta mig eller demonstrera fientlighet. För en hyfsat konsekvent människa var denna omvändning svår att förena med en hårt inarbetad vana av att prestera innan man förhäver sig och att vara trogen sina duktiga och behagande ideal, och det blev tydligt att egenskaper som varit adaptiva och behjärtansvärda i en viss kontext kunde betraktas som svaga och självutplånande i en annan. Nya omständigheter gjorde helt enkelt att samma jag värderades på olika sätt, och vad som är svagt och starkt, bra och dåligt berodde på sammanhang. Under denna period blev det tydligt hur det finns en problematik i att kräva "styrka" hos en människa innan man lärt känna dennes inlärda ramverk.

Därför blir jag också provocerad när jag hör personer från mer individualistiskt präglade läger rycka på axlarna och hävda att "alla kan ta sig fram, oavsett förutsättningar". Vad de inte medtagit i beräkningen är att en människa varje dag utsätts för tusentals tillfällen då hennes beteende förstärks i en eller annan riktning, och efter vilka erfarenheter hon formar sin livsinställning, jagkänsla och självbild. Att någon lär sig att fungera på ett visst sätt, göra vissa slutledningar och tänka i vissa termer kommer då inte innebära att detta mönster är bra eller dåligt vid alla händelser och i alla situationer. Istället utgörs reaktionsmönstret just av hårt förvärvade egenskaper, i begynnelsen neutrala sätt att tänka, vars adaptivitet växlar med situationens krav, och vilka man blir paradoxal om man ignorerar inlärningstyngden i.

Därför skulle jag med denna lilla historia, förutom att bibringa ett extra tankevarv skulle någon få för sig att betrakta en medmänniska med avsmak, vilja föra in en kommentar till den som bortser från en människas erfarenheter när man beräknar hennes förutsättningar. Jag skulle vilja få dessa människor att förstå hur de kan vara med och förstärka en egenskap (självbetraktelse, "duktiga" ansatser) som i en annan situation indirekt klandras (då den betraktas som självspäkande, "svag"). Hur de kan imponeras av en beslutsamhet som hos en "sämre" beskaffad person utdöms som fåfänga, eller tvärtom imponeras av en ödmjukhet som hos en person med fördelaktigare attribut på hand får heta bristande ambition. Vad som är en önskvärd egenskap är aldrig säkert, men säkert är däremot att vi alla är komplexa och påverkas av det vi är med om, och att vi genom att lära in och förstå en situation aldrig kan vara hundra procent anpassade till övriga.

Därför hoppas jag att den individualistiske förkämpen nästa gång en individs driv skall bedömas, frågar sig om man verkligen kan kräva en egenskaps tjänstvilliga föreliggande utan historiens alla fakta på hand. Eller om man kanske, innan singulariteten uppnås och vi alla är adaptiva beräkningsmaskiner, skall ge utrymme för lite oberedskap, dubbelhet och mänsklig faktor.

Dagens juridiska spörsmål

Nedan följer lite reflektioner som tillkom på uppdrag av dagens föreläsare. Fallet som berörs är NJA 2004 s 231, det s.k. "Tumba-fallet", vilket handlar om den dåvarande klausulen om sexuellt utnyttjande. De resonemang som HovR för borde äga viss tillämplighet även för dagens våldtäktsklausul, och därför kändes en kommentar vettig att påpracka omvärlden.

...

Tumba-domen lämnar med säkerhet få oberörda, och skapar utrymme för tveksam sexuell behandling av personer i underlägsen position. Att det som skall ställas utom rimlig tvivel är de tilltalades kunskap om V.G:s upplevda hjälplöshet, kräver  förvisso en utredning kring vad som i deras ögon får uppfattas som en "normal" situation. Här kommer utredningen både tvingas erbjuda en uppskattning av vad som ter sig normalt i ljuset av målsägandens beteende (dvs just i denna situation eller subkultur), och vad som är den generella normen för ett beteende (dvs vad som vanligtvis betraktas som acceptabelt). Att den generella normen för acceptabelt sex är glidande och skiljer sig mellan kulturer och personer, gör så att den måste fallutredas i högre grad än vid fråga om exempelvis stöld, varvid personlig fokus och utredning behöver utökas i samma grad. Denna noggrannare utredning blir en konsekvens av normens oklarhet - många människor har slumpmässigt sex, även på fyllan, medan färre lämnar ifrån sig saker frivilligt på stan. 

Emellertid betyder inte en sådan utredning att den subjektiva profileringen bör sträcka sig hur långt som helst. Att en handlingsnorm skall fastställas innebär inte en självklar innehållslig utgångspunkt av kvinnor som pålitliga och beredvilliga från situation till situation. Förvisso är det en utmaning att sia om någons beteende utan att se till kringliggande kontext, men att denna kontext regelmässigt tillåts utgöras av kvinnans tidigare beteende - ett beteende som företetts under andra förutsättningar och i ett helt annat psykologiskt sammanhang - är vare sig ur objektivitets- eller humanitetssynpunkt särskilt rimligt.

Det som krävs är istället en noggrannare undersökning av vad i den specifika situationen som riskerar att upplevas som hotfullt för en utsatt. En jämförelse med stöld får tjänstgöra. Att en rik man i vanliga fall skänker pengar till välgörenhet eller ger slantar till uteliggare, behöver inte vara överförbart på hans villighet i en helt annan kontext. Få domare skulle göra en sådan koppling - troligen hade de tilltalades hotfullhet, antal, övertag i form av fysisk styrka eller geografisk avskildhet etc. fått utgöra betydligt viktigare indikatorer. Även i ett sådant fall hade en oskyldig tilltalad teoretiskt sett kunnat dömas till ansvar (trots den hotfulla situationen kanske den rike mannen faktiskt var på sitt givmilda humör denna dag), men sannolikheten för fel vid en dylik situations- snarare än profilbedömning hade ansetts liten och risken värd att tas för brottets beivrande. Denna risk för situationens feltolkning borde bedömas på motsvarande sätt i hotfulla och assymteriska relationer inom sexualitetens område.

Sammanfattningsvis menar jag att man vid sexualfall - trots situationens många möjliga innebörder och normens medföljande behov av att utredas noggrant - kan och bör förflytta fokus från kvinnans profil till gärningsmannens övertag och de ökade risker för ofrivilligt agerande som detta övertag innebär. På ett sådant sätt kan vi göra en objektiv bedömning av det enskilda fallet, och slipper landa såväl i orimliga krav på en människas lagbundenhet som i en stereotypisering av kvinnan vilken enbart förleds slå tillbaka mot henne själv.

Slutligen kan tilläggas att den maktmässiga assymetrin mellan kvinnor och män mycket väl kan leda till att den kvinna som mest anspelar på en promiskuös beteenderepertoar (taget sig uttryck i flirtiga och emellanåt sexuellt inviterande handlingar), är just samma kvinna som törstar efter manlig bekräftelse och uppvisar svårigheter att värna sin integritet. Att en kvinna av detta slag skulle vara en spermaduschande nymfoman (vilket hovrätten närmast gav sken av) som villigt engagerar sig i vilka gränslösheter som helst, blir helt enkelt inte inte en träffande beskrivning. Istället, vilket domen blir ett smärtsamt bevis på, gör ett sådant synsätt henne än mer skyddslös.

Att tänka eller inte tänka

Igår när det var en sådan där typisk söndag-fastän-det-inte-är-söndag och de enda legitima dagfördrivaralternativen var sunkfräscht Linnéstrosande eller Göteborgsromantiskt parkhäng, fullgjorde jag och Magnus vår likaledda plikt i Botaniskas ljuvskap. I denna göteborgska oas slog vi oss ner på en otvättad handduk och bakisbegrundade tillvarons förvecklingar i anspråkslös anda.

Våra reflektioner gled snart in på det där med strategier; dvs de psykologiska försvar som vi alla använder oss av ibland och som helt i enlighet med psykologiämnets ABC räddar oss genom vardagens vanskligheter. Dock inte utan att generera så smått verklighetsfrånvända beteendemönster. Vad min medtänkare återkom till gång efter annan var känslan av irritation som gav sig till känna de gånger personer i hans närhet visade upp beteendemönster av insiktslöst slag och "kom undan" med det. Det tedde sig helt enkelt redigt provocerande att bevittna en sådan aningslöshet, och att den symboliska omskakningen hängde i luften var bara förnamnet.

Att på detta sätt tillåta sig agg mot personer som enligt psykologin bara beter sig självdestruktivt må så te sig missunnsamt eller märkligt, men enligt min tolkning inramar inställningen ganska väl hur mången av oss förhåller oss till temat strategier och självinsikt. På sätt och vis kan den mängd försvar man tillåter sig betraktas som en avvägning mellan kortsiktigt och långsiktigt välbefinnande, och när en allgenomlysande sate som yours truly tvingas bevittna en person som kostar på sig fullkomligt distanslösa, kortsiktigt inbringande hållningar, kan man helt enkelt hälsa den gode Avundsjukan hjärtans välkommen.

Vi vill helst inte ha det svårt och komplext, och vi vill absolut inte se våra tappra ansträngningar till karaktärsdiger duktighetsvälgång omsprungna av medtävlanden som dopat sig och smitit på bekväma genvägar. Att kämpa skall löna sig även på självanalysens divan, och om den egna extraansträngningen inte ger tydlig vinst kommer vi att förbittras så smått över vår insats.

Med en sådan mindre hedervärd insikt på temat svennebanan-avundsjuka, kan man trösta sig med att en mer genomarbetad inställning till självet och livet förmodligen kommer att ge en viss förfinad utdelning. Kanske måste vi emellertid också se önskan för vad den är och om så bara för någon gång tillåta oss lite slack när kraven på genomtänkthet blir för höga och analysens femtio vändor överrumplar. Långsiktig välgång består nämligen, om man bryter upp den och ställer sig något mer liberal till tidsbegreppet, bara av en mängd kortsiktiga sådana, och om vi inte tillåter oss ett och annat småblint försvar kommer vi baxna av den klokskapsfordran som läggs på våra axlar. Jag vill alltså klappa alla självförvältrande och dialyssjuka på axeln, men också slå ett slag för det kortsiktiga och fullt legitimt småblinda. Eftersom vi alla kan behöva genvägar ibland.

Dagens tips

Kajsa Ekis Ekman har skrivit ett mycket viktigt och likaledes skarpsinnigt inlägg i prostitutionsdebatten  med sin "Varat och varan - prostitution, surrogatmödraskap och den delade människan". Det var länge sedan jag läste en bok som sporrade till eftertanke på ett så tättduggande och nästan offensivt intressedanande vis. Senaste gången jag över huvud taget kan komma ihåg var när mitt högstadies uppvaknande feministhjärta stiftade bekantskap med nittiotalsbibeln "Under det rosa täcket" av Nina Björk. På samma sätt som då är  verket laddat intill överflöd med klarsyntheter och sådana där intuitiva självskrivenheter som lyckas förena det bästa av två världar - att te sig självklara och odisputabla och samtidigt undgå varje tillstymmelse till öppna dörrar eller nötthet i resonemangen. Well done!

Kajsa Ekis Ekman får en hedersplats i mitt analytiska hjärtas rum, och skulle någon tveka att söka del av hennes briljans kan jag inte nog avråda.

...would like to thank you for getting naked

Vill bara, i en återkoppling till förra inlägget, poängtera att jag egentligen finner det kvinnliga hyllandet av andra tjejers uppenbarelser (må det vara på en arty modeblogg eller som skämtsamt dunk-i-sidan-förenande med grabbarna framför Slitz) andas extremt mycket könsresenär. För att ta avstamp i enkel egenerfarenhet känns det helt enkelt coolare att bära en t-shirt föreställande en utmanande avklädd Dita von Teese än en med hennes manlige gelike. Kvinnokroppen blir arty, en företeelse att i samma andetag dyrka i sin utmanande exotism och objektifiera i sin behagfullhet, och jag finner mig glatt åsidosätta sedvanliga feministprinciper under omfamnande av detta mitt mandat att objektifiera. Genom att kalla det coolt med nakna/allmänt snygga tjejer gör jag en klassisk Maria Abrahamsson - intar mannens position som subjekt (och åtnjuter samma omvärldsdefinierande vinster) och erhåller samtidigt hans gillande genom inrättning i könsmaktsledet. Inte med detta sagt att dubbelmoralen kommer undgås i praktiken, men första steget till förändring kallas insikt?

  

Ge mig ett P, ge mig ett Y, ge mig ett S, ge mig ett S, ge mig ett E, ge mig ett L

Har för en gångs skull plockat upp den nätta barnsaxen och "skapat" någonting. Om än prisvinnande i kategorin minst hantverksmässiga hantverk. Resultatet har vi här i alla fall: