Igår när det var en sådan där typisk söndag-fastän-det-inte-är-söndag och de enda legitima dagfördrivaralternativen var sunkfräscht Linnéstrosande eller Göteborgsromantiskt parkhäng, fullgjorde jag och Magnus vår likaledda plikt i Botaniskas ljuvskap. I denna göteborgska oas slog vi oss ner på en otvättad handduk och bakisbegrundade tillvarons förvecklingar i anspråkslös anda.
Våra reflektioner gled snart in på det där med strategier; dvs de psykologiska försvar som vi alla använder oss av ibland och som helt i enlighet med psykologiämnets ABC räddar oss genom vardagens vanskligheter. Dock inte utan att generera så smått verklighetsfrånvända beteendemönster. Vad min medtänkare återkom till gång efter annan var känslan av irritation som gav sig till känna de gånger personer i hans närhet visade upp beteendemönster av insiktslöst slag och "kom undan" med det. Det tedde sig helt enkelt redigt provocerande att bevittna en sådan aningslöshet, och att den symboliska omskakningen hängde i luften var bara förnamnet.
Att på detta sätt tillåta sig agg mot personer som enligt psykologin bara beter sig självdestruktivt må så te sig missunnsamt eller märkligt, men enligt min tolkning inramar inställningen ganska väl hur mången av oss förhåller oss till temat strategier och självinsikt. På sätt och vis kan den mängd försvar man tillåter sig betraktas som en avvägning mellan kortsiktigt och långsiktigt välbefinnande, och när en allgenomlysande sate som yours truly tvingas bevittna en person som kostar på sig fullkomligt distanslösa, kortsiktigt inbringande hållningar, kan man helt enkelt hälsa den gode Avundsjukan hjärtans välkommen.
Vi vill helst inte ha det svårt och komplext, och vi vill absolut inte se våra tappra ansträngningar till karaktärsdiger duktighetsvälgång omsprungna av medtävlanden som dopat sig och smitit på bekväma genvägar. Att kämpa skall löna sig även på självanalysens divan, och om den egna extraansträngningen inte ger tydlig vinst kommer vi att förbittras så smått över vår insats.
Med en sådan mindre hedervärd insikt på temat svennebanan-avundsjuka, kan man trösta sig med att en mer genomarbetad inställning till självet och livet förmodligen kommer att ge en viss förfinad utdelning. Kanske måste vi emellertid också se önskan för vad den är och om så bara för någon gång tillåta oss lite slack när kraven på genomtänkthet blir för höga och analysens femtio vändor överrumplar. Långsiktig välgång består nämligen, om man bryter upp den och ställer sig något mer liberal till tidsbegreppet, bara av en mängd kortsiktiga sådana, och om vi inte tillåter oss ett och annat småblint försvar kommer vi baxna av den klokskapsfordran som läggs på våra axlar. Jag vill alltså klappa alla självförvältrande och dialyssjuka på axeln, men också slå ett slag för det kortsiktiga och fullt legitimt småblinda. Eftersom vi alla kan behöva genvägar ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar