Lite grann om styrka och svaghet

För ungefär fyra år sedan, i samband med att den eftergymnasiala friheten och övertagandet av världen i mikroform just skulle till att ta sin början, drabbades jag av grov acne. Under inget av mina ungdomsår hade jag haft helt problemfri hy, men detta gick bortom all normalitetens gränser. Utbrottets början sammanföll med en halvårsvistelse i Paris, just äntrad tillsammans med en väninna som inte heller hon var i särdeles gott skick, och när dessa omständigheter ansamlades ovanpå den redan lurpassande 80-talistens alternativöversvämmade melankoli, var krisen ett faktum.

I början av perioden försökte jag bortse från den handfasthet som problemen, med sin placering mitt frampå själens spegel, innebar. Tillsammans gick jag och min väninna på bio, författade humoristiskt ironiserande inlägg i  i resedagboken, tog kort på varandra lustigt poserandes framför rävsvansar i secondhandbutiker och gjorde vårt bästa för att smälta in i de andra studenternas ivriga stämningsläge. Efter ett tag blev vi dock alltmer frånvarande i den händelseförveckling vi förväntansfullt skrivit under för, och för egen del förbyttes stadens möjligheter och romantik snart i hotfullhet och tillkortakomna förväntningar. Vi bodde mitt i Marais idyll, så bra en livsandäktig nittonåring bara kunnnat önska, men det som borde varit en ungdomsrusig dröm blev mest en gigantisk påminnelse om avståndet dit.

På morgonen tog jag mig pliktskyldigt ut mot en butik på hörnet för att köpa baguette. Jag hade slutat sminka för finnarna, som både blev värre och till ojämnheten mer framträdande av sådan behandling, och när jag oavsiktligen tittade förbi den spegel som stack fram bakom brödhyllorna möttes jag av ett rött, uppsvett och åtgånget ansikte. Bilden var aggressiv och uppseendeväckande, och jag brukade bäva för de små möten som brödinköpet innebar. För någon som inte haft riktiga problem med hyn kan det vara svårt att föreställa sig hur man blir ett med en åkomma som av en generaliserande omgivning anses övergående och åtskild från den egentliga personen. När det kliar oupphörligen av varproduktion (ja, det är precis så äckligt) och argsinta inflammationer, och man inte förmår möta en blick utan att uppleva sig antingen bedömd eller benådad, är det dock svårt att förbli opåverkad. Under denna period blev jag den Fule; någon att i olust kommentera i förbifarten på ett café, ignorera som tänkbar partner i kvällens sammanhang, och med blicken förmedla skepsis till innan ett samtal övertygat. Eftersom missväxterna var envisa och de såriga ärröppningarna inte tycktes finna sitt slut var jag dessutom tvungen att se permanent vanställdhet som en möjlighet. Det må låta melodramatiskt, men i mina ögon befann jag mig bland de utdömda, spillet.

Min väninna försökte så gott hon kunde att muntra upp mig genom att på tjejklassiskt vis jämföra med folk som stod "lägre" ner i utseendehierarkin eller samla bekräftande omdömen från sliskiga fransmän som dröjt med blicken. Allt detta var dock dömt att misslyckas av den enkla anledning att jämförelsegreppet inte är till för den som befinner sig längst ner i rankingen. Att se omvärlden med konkurrerande och självhävdande blick när man inte har redskapen för att tävla är att utsätta sig för besvikelse gång på gång, och kan man inte konsten att vara inkonsekvent intill besatthet inser man snart att bekräftelsesökande är att upphöja en ordning man inte kan profitera på. Med detta konstaterat bestod mitt val i att 1: Cyniskt ifrågasätta hela den utseendefokuserade ordningen. 2: Placera mig i ett inre väntrum, där jag slapp bli bedömd och där jag som ombud för ett framtida själv kunde kämpa maniskt för att minska skadeverkningarna. Jag gjorde båda delar. Förfäktade ångestfyllt ideal jag tidigare bekänt mig till. Tillverkade långa listor över vad jag inte fick äta (fet mat, stark mat, godis, mjölk, kaffe) och vad jag skulle äta (tre koppar grönt te om dagen, 21 kapslar b-vitamin, två kapslar antiinflammatoriaskt, morötter). Följde dem slaviskt. Tvättade handdukar och bytte örngott en gång i veckan, och snäste i hetsig ilska om någon snuddade vid min kind med otvättade händer. Ändå stod jag i McDonald's kassa och fick på ljusan dag ta emot kommentarer om att det såg ut som att jag cyklat omkull, och att jag borde tänka på vad jag stoppade i mig.

När jag kom hem från Paris satte jag mig framför tv:n hos mamma och pappa och tänkte på fullt allvar att jag inte ville ut igen. När pappa köpt en bakelse för att fira min hemkomst tog jag emot den med en känsla av att han ännu inte förstått att jag inte var värd den. Jag började skämmas över att ta min omgivning i bruk utan att, som jag betraktade det, kunna erbjuda några kvaliteter tillbaks, och ju längre ner i självförakten jag dalade desto mer drog jag mig för att låta hjälpas och ta stöd. Jag som tidigare varit van vid att ha trumf på hand, kunna agera rådgivare för andra och vinna frihet genom att gardera mig på den dugliges vis, fann mig plötsligt i en position där överläggande av besvär på omvärlden och externattribution av det ofördelaktiga var enda självbevarande alternativ.

Egenskaper som tidigare gjort mig ödmjuk och genomtänkt var med ens till min nackdel, och ett beteendemönster som förstärkts under nitton år krävde avveckling för nya ideal. När någon markerade ogillande med en blick var jag tvungen inte att förstå och analysera, utan att förfäkta och dräpa. När jämförelser utföll till 99 % till min nackdel var jag tvungen inte att vara ärlig och ödmjuk i självbedömningen, utan att bortförklara och slå på motståndaren. Om en hånfull kommentar hängde i luften var jag tvungen inte att svara med samma självförtroende, utan att underkasta mig eller demonstrera fientlighet. För en hyfsat konsekvent människa var denna omvändning svår att förena med en hårt inarbetad vana av att prestera innan man förhäver sig och att vara trogen sina duktiga och behagande ideal, och det blev tydligt att egenskaper som varit adaptiva och behjärtansvärda i en viss kontext kunde betraktas som svaga och självutplånande i en annan. Nya omständigheter gjorde helt enkelt att samma jag värderades på olika sätt, och vad som är svagt och starkt, bra och dåligt berodde på sammanhang. Under denna period blev det tydligt hur det finns en problematik i att kräva "styrka" hos en människa innan man lärt känna dennes inlärda ramverk.

Därför blir jag också provocerad när jag hör personer från mer individualistiskt präglade läger rycka på axlarna och hävda att "alla kan ta sig fram, oavsett förutsättningar". Vad de inte medtagit i beräkningen är att en människa varje dag utsätts för tusentals tillfällen då hennes beteende förstärks i en eller annan riktning, och efter vilka erfarenheter hon formar sin livsinställning, jagkänsla och självbild. Att någon lär sig att fungera på ett visst sätt, göra vissa slutledningar och tänka i vissa termer kommer då inte innebära att detta mönster är bra eller dåligt vid alla händelser och i alla situationer. Istället utgörs reaktionsmönstret just av hårt förvärvade egenskaper, i begynnelsen neutrala sätt att tänka, vars adaptivitet växlar med situationens krav, och vilka man blir paradoxal om man ignorerar inlärningstyngden i.

Därför skulle jag med denna lilla historia, förutom att bibringa ett extra tankevarv skulle någon få för sig att betrakta en medmänniska med avsmak, vilja föra in en kommentar till den som bortser från en människas erfarenheter när man beräknar hennes förutsättningar. Jag skulle vilja få dessa människor att förstå hur de kan vara med och förstärka en egenskap (självbetraktelse, "duktiga" ansatser) som i en annan situation indirekt klandras (då den betraktas som självspäkande, "svag"). Hur de kan imponeras av en beslutsamhet som hos en "sämre" beskaffad person utdöms som fåfänga, eller tvärtom imponeras av en ödmjukhet som hos en person med fördelaktigare attribut på hand får heta bristande ambition. Vad som är en önskvärd egenskap är aldrig säkert, men säkert är däremot att vi alla är komplexa och påverkas av det vi är med om, och att vi genom att lära in och förstå en situation aldrig kan vara hundra procent anpassade till övriga.

Därför hoppas jag att den individualistiske förkämpen nästa gång en individs driv skall bedömas, frågar sig om man verkligen kan kräva en egenskaps tjänstvilliga föreliggande utan historiens alla fakta på hand. Eller om man kanske, innan singulariteten uppnås och vi alla är adaptiva beräkningsmaskiner, skall ge utrymme för lite oberedskap, dubbelhet och mänsklig faktor.