Jag tänker på den manodepressiva Schillerskatjejen som skar sig i armarna och var så hiskeligt smal att  revbenen syntes. Jag tänker också på hennes gladare, uppiffade gelike, som gick på skolorna LM eller Sjölins, där anoreximani byttes mot fitnessygga-ben-hets och stora mangaögon fick lämna företträde för upplumpde läppar,  pärlörhängen och vita tänder. Jag skulle vilja kalla deras kamp för två sidor av samma mynt, men jag kan inte fullfölja jämförelsen.

Självklart rör det sig om en fördold destruktivitet när fixeringen vid mörkt bröd övergår all sans och gymkortet ligger käckt i plånboken vid nyss fyllda fjorton. Dock tycker jag mig se en skillnad i hur idealinrättandet här blir ett av många sätt att maximera livets softness genom att bejaka dess alla delar (där den socialfrämjande snyggheten blir en vital punkt). Att plocka de bästa betygen, skriva i kompisboken att det man söker stavas "rik, snygg, lycklig", och överbekräfta sina vänner med gummmellumma-tilmälen på sociala forum, är alla komponenter i en strävan efter det godare, snyggare, sweetare livet. Att den unga kvinnans strävan sedd separat kan tangera det maniska och perfektionistiska utesluter inte att denna utseendeperfektion syftar till framgång och uppbygglighet.

Att istället gå på festivaler utan att borsta tänderna, lukta cigarettrök och skippa solning får, med reservation för förblindning av den mediala idealvärld som vi finns i och som premierar tidigarenämnda look, betraktas som något mindre bejakande, något mer nergånget, något mer osuget destruktivt. Detta går väl i linje med det upphöjande av trasigheten som i många fall blev normen i berörda sammanhang och så kunde vara gott. Ändå rådde en nästan sjuklig hets över smalhet, som att ett självutplånande uttryck som dessutom kammade snygghetspoäng var ett måste för att göra den övriga destruktiviteten okej, självvald och icke-patetisk.

Att ge världen fingret samtidigt som man rättar sig efter dess önskemål är en känd rational för ätstörda beteenden, och då framför allt det kontrollextrema anorexia. Genom att gå idealen till mötes men göra det på ett själv- och i förlängningen omvärldsbestraffande sätt kommer man att i ett och samma åtnjuta vinsterna och ifrågasätta ordningen. På detta vis kan ideal hånas genom destruktivitet och destruktiviteten ursäktas med ideal.

Det är sagt att människor har ett behov av Eros och ett behov av Thanatos, där det förstnämnda är lusten till förbättring, kärlek, liv, medan det senare vill destruktivitet, avstannande, död och vila. Att även dödslusten kunnat förses med socialt rumsren kostym i historiska paradexempel som den manliga melankolin får anses inofficiellt vederlagt. Däremot har den kvinnliga sorgen, väl avhandlad i exempelvis Karin Johannissons Melankoliska rum, ofta förbojats med statussänkande reservationer som gjort den oattraktiv och stigmatiserande. Var blev det av den kvinnliga destruktiviteten, den som inte stuvas in under utbrändhetens eller neuroticismens flik? Jag skulle vilja säga att den är i högsta grad up and running, om än i andra forum än det manliga Leif GW-geniets orakade laissez-faire-kapitulation. Den kvinnliga melankoliern bor i indietjejernas rödmålade flickrum, i Stieg Larssons antastade älvfantasi,  i våra mer arty modetidningar med utsvultna modeller och blaséartad blick, överallt där den kvinnliga skönheten tillåter henne att finnas.

I mitt senaste nummer av Elle gör modejournalisten Daniel Björk ett försök att beskriva fotografen Carl Bengtssons mest lyckade modefotografier. Han gör det på följande sätt:

<< Det är som att den porträtterade kvinnan tittar upp ett ögonblick för att fångas på bild, för att sedan försjunka i kontemplation igen. I vissa fall ges intrycket av att hon vandrat iväg från en fest, för att vara ensam, ostörd. Just önskan att undvika det sociala livet, all lust och gamman, är en viktig del av den svenska melankolin >>

På bästa sändningstid sammanfattar han det som på sitt sätt är modefotografiets tjusning: Upphöjandet av det trasiga, fullkomlig legitimitet åt den vila som alla kvinnor i en snabbt snurrande värld kan längta efter. Att den dessutom ger kapitulationen ett romantikens skimmer, en klassisk glans av försteg framför omvärlden och upphöjdhet över sitt sammanhang, gör inte bilden mindre attraktiv. Genom att eftersträva den Vackra Kvinnan kommer även vi att få ta del av melankolins utandning och befriande mörker. Genom att rätta oss efter idealen på rätt sätt kommer vi kunna njuta världens fördelar och bjuda den vårt tysta motstånd i samma slag.

Man kan säga att det finns två former av skönhetssträvan, som syftar till två skilda mål. En som söker stryka världen medhårs för att tillhöra den, och en som skaffar sig legitimitet för att protestera mot just detta behov av legitimation. Att den kvinnliga melankolikern behöver ta stöd av sitt yttersta kvinnliga attribut, utseendet, för att njuta acceptans och få friheten att fucka up, är tragiskt och visar tydligare än någonsin hur kvinnan genom historien blivit en mästare på att passa in för att kunna bryta sig loss. Inte desto mindre är denna önskan logisk för att inte säga nödvändig, och är ett av få sätt för en beklämd och inramad rollinnehavare att skaffa sig behövlig handlingsfrihet. Förhoppningen är väl bara att en dag det kvinnliga geniet eller den kvinnliga medelmåttan får spira i sin intressanta protest-air, utan att behöva kardinalnorminträttning som frikort.

Individens frihet etc.

Klarsynta Kajsa Ekis Ekman skriver i DN kultur om hur vår omhuldade valfrihet tenderar att bli en chimär eftersom en människa intellektuellt och uppmärksamhetsmässigt omöjligen kan informera sig i tillräcklig grad för att genomföra ett väljande helt fritt. I en likaledes skarpsinnig artikel berör hon ett angränsande fält, nämligen den individualistiska personens behov av strävan och status. Båda texter placerar kritiska frågetecken kring den process som inträffar när stora idéer om frihet och individ hamnar i en praktisk kontext, och de gör det såvitt jag kan se välbehövligt.

Den första anledning till skepsis som läggs fram är att vi människor helt enkelt inte är tillräckligt intellektuellt utrustade för att fungera utan begräsningar i en valsituation. Att det är så innebär såklart inte att vi skall ge upp våra försök till självbestämmande, men Ekman poängterar att vi riskerar att bli förledda om vi övertygas till att se oss själva som bättre navigatörer än vad vi verkligen är. Om det finns 450 bredbandsoperatörer att välja mellan som alla erbjuder tio olika avtal kommer vårt eget beslutande och vår egen vilja nämligen bli ganska underordnade yttre faktorer, typ slump och säljsammanhang. Dessutom kommer våra val begränsas av de alternativ som gjorts tillgängliga för oss, typ valet mellan Aftonbladet och Expressen, eller Two and a half men och S#:! my dad says, vilket sammantaget gör att valen vare sig från vår egen sida eller utifrån är så öppna som heta västerlandsslogans vill antyda. Istället blir det hela någon slags halvprotektionistisk låtsasfrihet, där vi så länge en viss kvot alternativ tillhandahålls kommer att förbli tillräckligt nöjda för att undlåta en faktisk granskning av valsituationen och vår handlingsfrihet inom den.

För det andra kommer vi i vår strävan efter den personliga välgången att befinna oss i ett relativt sammanhang, där vår status bygger på grannens bristande i detsamma. Att individualism, vars yttersta värden paraderas som utveckling och framåtdrift, skulle vara en livsåskådning för alla där alla i slutändan får en större bit av framgångskakan, faller med E:s uttryck på sin egen orimlighet. Ekvationen som anställs för att erbjuda en hel population del av samma framgångsvärden går inte ihop av den enkla anledningen att varje deltagare tjänar på ett övertag relativt andra. Alla kan inte ha vitast tänder eller den grönaste gräsmattan, och de faktorer som kommer besluta vem som drar det längsta strået har ofta obehagligt lite med moral och förtjänst att göra.

Båda nämnda observationer använder realitetens nål för att punktera en föreställning om att individen för det första har möjlighet att spira utan restriktioner från sig själv, sin utbildning, sin egen psykiska kraft och sin kontext. För det andra att hon kan göra detta fritt från konsekvenserna av det tävlingssystem hon bekänner sig till. Enligt min mening behöver varje ideologi som gör anspråk på att vara heltäckande och tillhöra den stora massan klara av att ta hänsyn till de processer som gör människor olika skaffade att tillägna sig ett värde i realiteten. Och som absolut lägstanivå bör den vara medveten om sin egen världsbild och beredd att ta ansvar för att sammanfoga denna på ett logiskt och hållbart sätt som tjänar en anhängarskara i stort. Förespråkar man den egna framgången/lyckan som främsta värde och önskar man i praktiken premiera vissa individer framför andra må detta vara hänt, men då skall samma agenda vara klart utsagd för att undgå paradoxens kapitel. Något inte alla politiska perspektiv klarar idag