Klarsynta Kajsa Ekis Ekman skriver i DN kultur om hur vår omhuldade valfrihet tenderar att bli en chimär eftersom en människa intellektuellt och uppmärksamhetsmässigt omöjligen kan informera sig i tillräcklig grad för att genomföra ett väljande helt fritt. I en likaledes skarpsinnig artikel berör hon ett angränsande fält, nämligen den individualistiska personens behov av strävan och status. Båda texter placerar kritiska frågetecken kring den process som inträffar när stora idéer om frihet och individ hamnar i en praktisk kontext, och de gör det såvitt jag kan se välbehövligt.
Den första anledning till skepsis som läggs fram är att vi människor helt enkelt inte är tillräckligt intellektuellt utrustade för att fungera utan begräsningar i en valsituation. Att det är så innebär såklart inte att vi skall ge upp våra försök till självbestämmande, men Ekman poängterar att vi riskerar att bli förledda om vi övertygas till att se oss själva som bättre navigatörer än vad vi verkligen är. Om det finns 450 bredbandsoperatörer att välja mellan som alla erbjuder tio olika avtal kommer vårt eget beslutande och vår egen vilja nämligen bli ganska underordnade yttre faktorer, typ slump och säljsammanhang. Dessutom kommer våra val begränsas av de alternativ som gjorts tillgängliga för oss, typ valet mellan Aftonbladet och Expressen, eller Two and a half men och S#:! my dad says, vilket sammantaget gör att valen vare sig från vår egen sida eller utifrån är så öppna som heta västerlandsslogans vill antyda. Istället blir det hela någon slags halvprotektionistisk låtsasfrihet, där vi så länge en viss kvot alternativ tillhandahålls kommer att förbli tillräckligt nöjda för att undlåta en faktisk granskning av valsituationen och vår handlingsfrihet inom den.
För det andra kommer vi i vår strävan efter den personliga välgången att befinna oss i ett relativt sammanhang, där vår status bygger på grannens bristande i detsamma. Att individualism, vars yttersta värden paraderas som utveckling och framåtdrift, skulle vara en livsåskådning för alla där alla i slutändan får en större bit av framgångskakan, faller med E:s uttryck på sin egen orimlighet. Ekvationen som anställs för att erbjuda en hel population del av samma framgångsvärden går inte ihop av den enkla anledningen att varje deltagare tjänar på ett övertag relativt andra. Alla kan inte ha vitast tänder eller den grönaste gräsmattan, och de faktorer som kommer besluta vem som drar det längsta strået har ofta obehagligt lite med moral och förtjänst att göra.
Båda nämnda observationer använder realitetens nål för att punktera en föreställning om att individen för det första har möjlighet att spira utan restriktioner från sig själv, sin utbildning, sin egen psykiska kraft och sin kontext. För det andra att hon kan göra detta fritt från konsekvenserna av det tävlingssystem hon bekänner sig till. Enligt min mening behöver varje ideologi som gör anspråk på att vara heltäckande och tillhöra den stora massan klara av att ta hänsyn till de processer som gör människor olika skaffade att tillägna sig ett värde i realiteten. Och som absolut lägstanivå bör den vara medveten om sin egen världsbild och beredd att ta ansvar för att sammanfoga denna på ett logiskt och hållbart sätt som tjänar en anhängarskara i stort. Förespråkar man den egna framgången/lyckan som främsta värde och önskar man i praktiken premiera vissa individer framför andra må detta vara hänt, men då skall samma agenda vara klart utsagd för att undgå paradoxens kapitel. Något inte alla politiska perspektiv klarar idag
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar