Jag tänker på den manodepressiva Schillerskatjejen som skar sig i armarna och var så hiskeligt smal att  revbenen syntes. Jag tänker också på hennes gladare, uppiffade gelike, som gick på skolorna LM eller Sjölins, där anoreximani byttes mot fitnessygga-ben-hets och stora mangaögon fick lämna företträde för upplumpde läppar,  pärlörhängen och vita tänder. Jag skulle vilja kalla deras kamp för två sidor av samma mynt, men jag kan inte fullfölja jämförelsen.

Självklart rör det sig om en fördold destruktivitet när fixeringen vid mörkt bröd övergår all sans och gymkortet ligger käckt i plånboken vid nyss fyllda fjorton. Dock tycker jag mig se en skillnad i hur idealinrättandet här blir ett av många sätt att maximera livets softness genom att bejaka dess alla delar (där den socialfrämjande snyggheten blir en vital punkt). Att plocka de bästa betygen, skriva i kompisboken att det man söker stavas "rik, snygg, lycklig", och överbekräfta sina vänner med gummmellumma-tilmälen på sociala forum, är alla komponenter i en strävan efter det godare, snyggare, sweetare livet. Att den unga kvinnans strävan sedd separat kan tangera det maniska och perfektionistiska utesluter inte att denna utseendeperfektion syftar till framgång och uppbygglighet.

Att istället gå på festivaler utan att borsta tänderna, lukta cigarettrök och skippa solning får, med reservation för förblindning av den mediala idealvärld som vi finns i och som premierar tidigarenämnda look, betraktas som något mindre bejakande, något mer nergånget, något mer osuget destruktivt. Detta går väl i linje med det upphöjande av trasigheten som i många fall blev normen i berörda sammanhang och så kunde vara gott. Ändå rådde en nästan sjuklig hets över smalhet, som att ett självutplånande uttryck som dessutom kammade snygghetspoäng var ett måste för att göra den övriga destruktiviteten okej, självvald och icke-patetisk.

Att ge världen fingret samtidigt som man rättar sig efter dess önskemål är en känd rational för ätstörda beteenden, och då framför allt det kontrollextrema anorexia. Genom att gå idealen till mötes men göra det på ett själv- och i förlängningen omvärldsbestraffande sätt kommer man att i ett och samma åtnjuta vinsterna och ifrågasätta ordningen. På detta vis kan ideal hånas genom destruktivitet och destruktiviteten ursäktas med ideal.

Det är sagt att människor har ett behov av Eros och ett behov av Thanatos, där det förstnämnda är lusten till förbättring, kärlek, liv, medan det senare vill destruktivitet, avstannande, död och vila. Att även dödslusten kunnat förses med socialt rumsren kostym i historiska paradexempel som den manliga melankolin får anses inofficiellt vederlagt. Däremot har den kvinnliga sorgen, väl avhandlad i exempelvis Karin Johannissons Melankoliska rum, ofta förbojats med statussänkande reservationer som gjort den oattraktiv och stigmatiserande. Var blev det av den kvinnliga destruktiviteten, den som inte stuvas in under utbrändhetens eller neuroticismens flik? Jag skulle vilja säga att den är i högsta grad up and running, om än i andra forum än det manliga Leif GW-geniets orakade laissez-faire-kapitulation. Den kvinnliga melankoliern bor i indietjejernas rödmålade flickrum, i Stieg Larssons antastade älvfantasi,  i våra mer arty modetidningar med utsvultna modeller och blaséartad blick, överallt där den kvinnliga skönheten tillåter henne att finnas.

I mitt senaste nummer av Elle gör modejournalisten Daniel Björk ett försök att beskriva fotografen Carl Bengtssons mest lyckade modefotografier. Han gör det på följande sätt:

<< Det är som att den porträtterade kvinnan tittar upp ett ögonblick för att fångas på bild, för att sedan försjunka i kontemplation igen. I vissa fall ges intrycket av att hon vandrat iväg från en fest, för att vara ensam, ostörd. Just önskan att undvika det sociala livet, all lust och gamman, är en viktig del av den svenska melankolin >>

På bästa sändningstid sammanfattar han det som på sitt sätt är modefotografiets tjusning: Upphöjandet av det trasiga, fullkomlig legitimitet åt den vila som alla kvinnor i en snabbt snurrande värld kan längta efter. Att den dessutom ger kapitulationen ett romantikens skimmer, en klassisk glans av försteg framför omvärlden och upphöjdhet över sitt sammanhang, gör inte bilden mindre attraktiv. Genom att eftersträva den Vackra Kvinnan kommer även vi att få ta del av melankolins utandning och befriande mörker. Genom att rätta oss efter idealen på rätt sätt kommer vi kunna njuta världens fördelar och bjuda den vårt tysta motstånd i samma slag.

Man kan säga att det finns två former av skönhetssträvan, som syftar till två skilda mål. En som söker stryka världen medhårs för att tillhöra den, och en som skaffar sig legitimitet för att protestera mot just detta behov av legitimation. Att den kvinnliga melankolikern behöver ta stöd av sitt yttersta kvinnliga attribut, utseendet, för att njuta acceptans och få friheten att fucka up, är tragiskt och visar tydligare än någonsin hur kvinnan genom historien blivit en mästare på att passa in för att kunna bryta sig loss. Inte desto mindre är denna önskan logisk för att inte säga nödvändig, och är ett av få sätt för en beklämd och inramad rollinnehavare att skaffa sig behövlig handlingsfrihet. Förhoppningen är väl bara att en dag det kvinnliga geniet eller den kvinnliga medelmåttan får spira i sin intressanta protest-air, utan att behöva kardinalnorminträttning som frikort.