Du luktar alltid tvättmedel. När saker och ting är ovissa är detta vad som tydligast inramar dig för mig, att du alltid luktar tättmedel. Du blötlägger och använder mjukmedel, och när mina kläder varit hos dig och därefter åkt i maskinen hemma bär de med sig en lukt av renhet, uppbygglighet.

Jag tänker på en av våra första dejter. Jag var i en allt annat än konstruktiv period, låg och osalig, och som för att framställa en vackrare och sannare upplevelse tillfälligtvis föreslog jag att vi skulle kolla film. Denna blev Boys Don't Cry med Hilary Swank, i min bok lite essensen av det Vackra Olyckliga och något som kunde bryta av mot halvdanheten, ta oss upp en nivå och avvika från mellanlandet. Så döm av min förvåning när du inte tog min hand i romantisk gripenhet: när du istället kurade ihop dig mot bokhyllan och påbörjade en gråtattack som skulle vara i tjugo minuter. Lika förebrående som utmattad for ut med ett "vi skulle ju se en film för att pigga upp oss", och i samma mening gjorde det klart för mig,  att det tragiska inte är poetiskt för alla. Vad jag uppfattade som melankoliskt befriande, färgandes och stärkandes normalitetens känslokurva, uppfattade du som en törn mot en i övrigt lovande värld. Det var tydligt att du inte tänkte dela någon fascination. Sorgen var något som stukade ditt övriga fungerande medan den för mig omfamnades som tröst eller legitimitet i ett redan bristfälligt läge. Det krävdes något slags sändebud från en mer konstruktiv plats för att jag skulle öppna ögonen för en andra väg till välmående, och den positionen har du intagit.

Under vårt förhållande har jag gjort mycket för att bryta ner mig själv och oundvikligen också dig. Jag har gjort ofördelaktiga tolkningar, rört i saker som inte varit trasiga, varit utmanande motvals om något börjat spåra och tagit sömntabletter som gett problem med dygnsrytm och försovningar. Lika ofta som det hänt, lika sällan har du accepterat det. När jag gjort ofördelaktiga tolkningar har du satt dig i knähöjd, tagit mig under hakan och gjort dig besväret att argumentera mot min syn. När jag varit neurotisk och orolig har du fäst min blick på proceduren och tvingat mig formulera svar. När jag skruvat kurvorna neråt har du frågat varför, och när jag försovit mig har du laddat nya alarm-appar och pratat dosering. Varje gång jag min vana trogen fortsatt utför har du fångat upp och trott på en bättre tid. Du har varit min viacolordoftande klippa i stormen, och för detta är jag dig så tacksam.

Tidigare bar jag på en livsåskådning där välmåendet och tillfredsställelsen knappast var ett självändamål utan mer en behaglig bieffekt av det prestationsläge då alla anledningar till vånda uteslutits och man förtjänat den Befogade Glädjen. Då de hårda idealen, de stränga tolkningarna, var en självständighetsmanifestation på gränsen till rättighetsmantra och den romantisering av utslagenheten som medföljde sågs som både en naturlig följd och en förutsättning för att dompteringen skulle kunna fortgå. Detta har varit mitt sätt att se på tillfredsställelse, och att avvika från det har krävt omvändningar.

Det började med en film och en konflikterad uppfattning om vad som egentligen krävs när saker och ting inte är till det bästa, men har sedan fortsatte på samma spår i otaliga tappningar. När stagnationen hotat och jag dragits till trosiga laissez-faire-whiskys har du tvingat ut mig på promenad. Sedan har vi suttit och betraktat ruddalens änder och när vi kommit innanför dörren har trotset alltid lite försvagats. Du är vad som fått mig att inte bli ett rödvinspimplande, youtubesurfande, okynnesnojande sammanbrottsprojekt, och du har visat mig att den konstruktiva, promenerande och väldoserade vägen till lycka är precis lika sann och befogad som den allavslöjande mörka. Du kommer förbli min ängel på högra axeln som får mig att sätta på den glada filmen när allt är tungt och fortsätter envisas med frågan hur saker och ting kan bli bättre. Dina välvilliga ögon har inpräntats i mig och kommer inte att glömmas, och mitt liv kommer alltid lukta lite mer tvättmedel.