När jag tog igen en kurs på juristprogrammet hamnade vi i en klassisk diskussion om individens ansvar. Vi hade redovisat besök på domstolar och pratat om hur den tillsatte advokaten många gånger knappt kan namnet på sin klient. En del i klassen var upprörda men generellt fanns en sympati för den skola som säger att man satsar mer på en tilldömd som visar hopp om återanpassning. Detta står i lagen. Vid straffmätningen skall hänsyn tas till den chans som finns för att återgång till samhället, något som krasst innebär att en person som befinner sig i en redan fördelaktig position premieras av rättssystemet.

Jag räckte upp handen och påpekade att detta kan slå orättvist, och att vi som enskilda jurister gör gott i att vara aktsamma för att inte behandla person och person olika. Responsen som följde var överväldigande, men inte åt det håll jag hoppats på. Många var fast bestämda på punkten att en tilldömd som visar uppgivenhet eller ointresse inför rättegångens förlopp har förbrukat sin rätt till engagerat försvar. Någon som stirrar ner i bordet, ter sig låst i sin olust och bemöter försvararen med annat än välmodlig tillförsikt kan inte förvänta sig att tas om hand. I varje fall inte annat än med  stor styvmoderlighet.

Jag som i flera år lustiggjort mig över den stereotypa Handelsmänniskan med sin skygglappade människosyn insåg att grunden för raljerandet var på allvar. Mina aktuella medkursare var åskådningens konkreta utövare och de människor vi träffat i rättssalen skulle hamna med den kännbara notan. Jag vill i min 23-åriga tillvaro tillskriva mig en hyfsat balanserad förståelse för individualister och deras flammande tro på människans egenkraft. Det som får mig att sammanbitet ta tillbaka alla försök till försoning är dock när människor som står i tillblivelse att utgöra samhällets maktelit visar sådan aningslöshet inför svaghetens yttringar att de med moraliskt eftertryck kan försvara ett frångående av sitt skyddsuppdrag för att den skyddade inte ler av tacksamhet. Där och då ställs samhällets omvårdande uppdrag på sin spets och där och då tar sig premiering av den fördelaktigt positionerade uttryck som konkret, bortfipplat människoöde.

Det går nämligen inte att vara individualist på ett principiellt plan utan att det får effekter på den individnivå man håller högt. Att tillblivande jurister sitter i en lektionssal och luftar åsikter om hur den enskilde människans "driv" bör se ut (ett höjdarargument från en av de mer tongivande debattörerna var "men titta hur långt Zlatan kommit") är ett dumliberalistiskt utslag av allvarligare sort, men andan som ligger till grund för blundern är densamma som annars. Vad jag hoppas framgår av redogjorda anekdot är därför att en oreflekterad åskådning av människans livsvillkor kommer att få konsekvenser för det stöd vi kan erbjuda när läget är skarpt. När den tragedimärkta missbrukaren sitter i rättssalen för femte gången kommer hennes utfall vara beroende av det engagemang som uppbådas. Vår ideologi får helt enkelt betydelse.

Vem som sitter bredvid den tilltalade kan vi inte råda över. Vad vi dock kan göra är att ta ansvar för den moral vi förmedlar och vilken människosyn vi väljer att sätta som hederlig. När vi pratat en stund i klassen märktes en långsam böjelse i humanare riktning. Några huvuden nickade och spridda hummanden bekräftade ifrågasättandet. Alla bytte inte åsikt, men i diskussionen blev eftertänksamheten större. Att det är detta tvingande till fundering och moraliska kravställande som i slutändan låter en enskild utsatt omfattas av rättsstatens hörnstenar, är ett bevis på det akuta i allas vår påverkan. Och det blir väldigt klart att en obetänksam dumideologi kommer att ta ut sitt pris på mest konkreta nivå. Det positiva är att vår påverkan går i båda riktningar, och att vi genom reflektion och besvärande frågvishet kan hindra det obetänksamma att spridas.

Så kan vi kanske leva upp till något så elementärt som likhet inför lagen.