Julens betydelse

Nu är det jul igen och många är vi som åker hem till föräldrarna för att återskapa en sedan länge repeterad uppvisning. Jag menar då inte uppvisning på det falska, tillrättalagda viset, utan mer i bemärkelse av något invant. Som en barndomslek eller en favoritfilm man sett många gånger. Något man vet precis hur det skall gå till men som man ändå med förtjusning återupplever i alla sina skiftningar varje år. Jul är trygghet, det är att lösa upp tiden och generationsgränserna och återkomma till något evigt och oförgängligt. Till en puls av trofasta ideal om kärlek och familj, som lösgörs från det andra så lättpasserade och hårdnackade.

Det lugn som många fylls av denna tid på året är i sin bästa form just detta. Villkorslöshet där man för tillfället ges respit från vardagens stränghet och osäkerhet. Där man får vara smörig och sentimental, liten och kärlekskrank, och enbart bädda in sig i det trygga utan krav på att kanalisera det i en yttre prestation. Man får utbyta omtanke och vänligheter, och samlas kring något som är allas och som är oproblematiskt i just detta. Som inkluderar en oavsett hur året gått i övrigt och som lovar att förbli som det är. Denna känsla av att ha något att återvända till må beskrivas i termer av jobbig släkt och hysteriska vanor, men den är inte självklar och jag tror inte att den skall förkastas som något annat än en grund för att hantera det som pågår annars.

När jag hade min osaliga period förlorade jag en känsla av självklarhet i tillvaron. Jag nådde till nivåer av tvivel på de mest basala grejer som jag inte trodde att man kunde vidröra. När någon var otrevlig var min reflexmässiga reaktion inte att bjuda emot för att bevara självbild eller stolthet. När jag var ledsen var tendensen inte att söka tröst eller att ens ömka mig med den berättigades medlidande. Självömkan kändes patetiskt, ilska som en sista kontrollförlust. Att rycka upp sig var nästintill omöjligt när känslan av att förtjäna bättre också den gått i sank. Självbevarelsedriften var helt enkelt nollställd, och jag kände mig hopplös på precis det sätt som jag med tiden förstått att många människor gör utan att för den sakens skull betrakta sig som sjuka.

Det som gjorde att jag ändå anade en bättre plats var att jag vuxit upp med en tilltro given mig. I min uppmuntrade medelklasstillvaro hade jag fått ett framtidshopp och en förvissning om att jag var i min rätt att vilja mer även när läget tedde sig förtvivlat svårmanövrerat. Jag hade fått mig till skänks den där irrationella, nästintill övernaturliga känslan av att vara utlovad vinst och välgång utan att man egentligen gjort skäl för förutspåelsen. Att man oavsett omständigheter borde landa på fötterna denna gång med. Känslan av rättfärdigande hade tidigare varit osynlig när jag tänkt mig in i andras svårigheter, då jag förutsatt att alla bar på den som en självklar självbevarelsefdrift. Detta var jag tvungen att omvärdera.

Vad jag började inse när jag stod på armlängds avstånd från hopplösheten, var att allt det som tidigare gått på reflex kunde vara mycket mödosamt. Att automatiskt göra en rationalisering när man sagt något ogenomtänkt, att överslätande kommentera provrumsspegelns hån, eller att betrakta det som busschaufförens dåliga dag när man fått skäll för sin biljetthantering. Allt detta som under en dag tas om hand och omstöps för att nå självmedvetenheten i en barmhärtigare form, kunde behöva uppfinnas på nytt. Vad jag insåg var att känslan av förvissning, rätt till drömmar och jäklaranamma var något jag fått mig inlärt genom att många, många gånger bli övertygad om det. Genom att alltid kunna återvända till mina största påhejare och resursskapare och i detta få en plattform för att utveckla resten av min person. 

När jag åker hem i jul är det den självklara plattformen jag återvänder till. En navelsträng till min egen själ, där jag trots småirritationer och vardagsschismer får uppleva jag-känslan växa sig starkare och min plats i världen vidgas av dess ovillkorade och ständigt närvarande beskyddare. I julstök och familjelogistik har tillvaron sitt eget momentum. En fungerande värld snurrar och den kommer att göra det med mig som naturlig deltagare vad jag än tagit mig för sedan senast jag var där. Om jag har gjort avsteg eller snedsteg under året som gått så finns den där i sin funktionalitet, kärlek och tilltro till alla som omfattas av den. Julen för mig är tillhörighet och tradition, beständighet och ett firande av den grupp människor som genom aldrig svikande lojalitet och förvissing gett varandra en tro att bygga resten på. En förutsättning för att sedan kunna söka sig vidare.

En god diagnos?

Det slår mig en sak, då jag ligger vaken och känner mig smått vanmäktig inför den resterande pluggveckan. Jag tänker på högkänslighet, denna hobbydiagnos som över en natt vann bifall från alla håll. Personer som vanligtvis ställer sig skeptiska till kategorier och medicinsk hårdragenhet är rörande överens i sin förtjusning. Högkänslighet är diagnosen som faktiskt gör vad en diagnos skall: nämligen förklarar de berörda utan att för den sakens skull tränga in dem i ett begränsande fack.

Här kan man fördjupa sig i vad som utgör en sämre respektive bättre diagnos. En bra diagnos kan sägas skilja sig från en dålig såtillvida att den förklarar något på ett sätt som förenklar för den berörda i dennes vardag. Detta i motsats till den dåliga som har samma förklaringsanspråk men inte med mottagarens goda minne. Med den beskrivningen skulle man landa i en ganska subjektiv definition av vad en god diagnos är. Om jag tycker mig finna stöd i en benämning och trivs med att sortera in mig i det klientel som den påstår sig rama in, kommer jag gladeligen att ta emot en stämpel. Om jag vill definiera mig som något annat än det pådyvlade, kommer jag istället att känna mig skymfad och trängd. Att högkänslighet är en så populär etikett behöver således inte tyda på att den skiljer sig från andra diagnoser vad gäller berättigande och  träffsäkerhet, det kan kort och gott innebära att den fyller en funktion hos de som gör den till sin.

Så långt så väl. Högkänsligheten ger tillåtelse och en legitim ursäkt till livskraftiga personer som annorledes kunde anklagas för att vara asociala och bräckliga. Om en person får välja mellan att avstå från after worken med hänvisning till trötthet och social kravkänsla respektive en extrem sensorisk närvaro stunderna innan, skulle sannolikt det senare föredras. Med högkänsligheten som överskrift kommer det som var ett tillkortakommande att förvandlas till en social specialkraft. Otillräckligheten blir en yttring av att ständigt vara på g, och tillbakadragenheten synonymt med aktivitet i det fördolda. Med högkänsligheten kan man omvandla det asociala till något mer attraktivt. Man kan vända det i dess direkta motsats, nämligen då det görs till bevis på något socialt.

Så vad skulle en social personlighet kombinerad med ett behov av att dra sig undan annars kunna bero på? Jag kan tänka mig flera saker. Om jag utgår från trait-egenskaper kan personlighetstypen extraversion mycket väl kombineras med neuroticism. Man kan gilla att vara i centrum, att ta kontakt med nytt folk och att befinna sig i uppståndelsens virrvarr. Likväl kan man vara orolig för hur man blir bedömd när man tar denna plats, analysera händelsernas förlopp och känna flyktvilja när man ställs i en utmanande position. Jag gjorde förvisso inte personlighetstestet klassen fick sig administrerat i vår senaste kurs, men misstänker att jag själv skulle kunna hamna någonstans i denna korseld. Jag varvar tillbakadragenhet med sociala utspel och kan ibland bita av betydligt mer än vad min orosbenägna sida förmår tugga. Jag kan vara just det som de högkänsliga personerna hänför till sina sinnen, men jag tror kanske inte att min förklaring är fullt så klatchig.

Jag tror säkert att det finns personer som reagerar speciellt på stimuli rent kvantitativt, och för dem är högkänsligheten en välbehövlig avlastning från en omgivning som inte förmår ställa anpassade krav. Men jag tror också att det finns väldigt många som kan omfamna denna diagnos helt enkelt eftersom de inte är helt och fullt de oproblematiska sociala väsen som samhället kräver av oss. Ur ett samhällsperspektiv kan vi därför fråga oss vad som egentligen försigkommer när halva Sveriges kulturelit håller sig med en urspårad sensorisk apparat. Jag tror här att vi kan vinna på att syna diagnosens funktion, och inse att många personer har ett större behov av osäkra uttryck än vad deras av sammanhanget stöpta självbild vill medge. Om vi istället kunde bemöta vår osäkerhet och önskan att andas ut för vad den är, skulle vi kanske kunna skapa ett samhälle där man inte behöver berätta berättelser om ett starkt färgseende för att ibland få ta det lugnt. Där man kan få vara social, men i all sin otillräcklighet.

Var inte så känslig

Ofta får känsliga människor ta emot smällar. De hävdas vara svaga och uppmanas att rycka upp sina jagförsvar till en nivå värd omgivningens respekt. De känsliga personerna, de som tar åt sig av vad de är med om och värderar, omvärderar och analyserar, anklagas för att vara de som ställer till det. Skulle de odla lite tjockare hud och slipa på sina motrepliker kunde världen bli en simplare, mer lättsam och mindre kränkt plats. Man kunde slippa den förbenade korrektheten och folk kunde få vara som folk är mest utan att tassa på tå inför en känslig hen i hörnet.

Jag håller med om att det kan gynna den enskilda att stå oberörd i sin rätt. Att kunna slå ifrån sig och bemöta kritik med avlslappnad misstro gör naturligtvis att man klarar vardagen med lite mindre oro och stress. Dock håller jag inte med om att man skulle ha någon skyldighet gentemot den sårande omgivningen att skärpa sig i en ångvältande frihets tjänst. Att ibland kunna svälja konflikter och vara förnuftigt diplomatisk är en sak och skall med rätta odlas för ett sociala samspel som fungerar hyfsat smärtfritt. Men en oresonlig lättkränkthet grundad i egots obegränsade spridning är inte detsamma som en befogad reaktion på något som uppenbarligen varit tjänat att platta till en sårbar motpart. 

Att med fog reagera på en hänsynslös omvärld är en reaktion som bör uppvärderas och ses både för vad den är och vad den kan göra för en fortsatt normbildning. De personer i min närhet som har en tendens att reagera med bekymmersamhet då något tydligt människokränkande kommer i deras väg, är nämligen raka motsatsen till karaktärslösa sorgevältrare. Dessa människor är de jag med störst eftertryck skulle kalla för genomtänkta och karaktärsfyllda, och anledningen till att de reagerar starkt på det som sker är fullkomligt skild från eftergift och besegring. Istället är det dessa personer som med störst passion försöker sammanfoga en helhetssydd och i alla sina skiftningar försvarbar värld. Det är dessa som kan ligga sömnlösa för att de måste hitta ett sätt att förena vad de hörde på radio med vad de tidigare upplevt i samma fråga. Det är dessa som önskar integrering och internt ansvar för vad som utspelar sig. De är varken förenklade idealister eller obstinata bråkmakare utan några som bryr sig om att reagera eftersom de bryr sig om det som sägs. Att ta detta på allvar är att ge respekt åt några som ger respekt åt de som i första rummet väcker det omtvistade.

Men det är inte enbart så att de förtjänar moralisk upprättelse. Tvärtom gör vi oss alla en tjänst om vi lystrar till den signal som en genuin orosreaktion är. Om vi ser den sårade personens svar som ett tecken  på att något diffar och slår fel, kan vi vakna inför en uppfattning som eventuellt behöver omvärderas. Vi kan med den känsliges radar få en direktlänk till motsägelser och plump egoism, och bemöta alla de uttryck som personer kan ta sig utan att orka bära ett ansvar för konsekvenserna. På så sätt kan vi eftersträva en förenlig och någotsånär bemött världsbild, och den känsliges sömnlöshet kan mjukas upp med stödet av ett större flertal.

Ang ödmjukhet

Tittar på Så Mycket Bättre och slås som många andra av Miss Li:s charm. Hon skrattar avväpnande på vad som kunde uppfattas som ifrågasättanden och besvarar hyllningar med milt förringande. Att hon knappt kan ta emot den minsta positiva feedback utan att lägga över credden på någon annan, kunde lätt anklagas för att vara jante i sin faddaste form. Hon gör allt annat än att framhäva sig, ändå är det uppenbart att hon är stjärnan bland dem. 

Det är nämligen så att ödmjukhet är något helt skilt från självförminskande grundat i osäkerhet. Ödmjukhet springer ur ett lugn och en trygghet. Det är motsatsen till hävdelsehunger, och kan vara en förutsättning snarare än ett hinder för självsäkerhet. Den ödmjuka personen har förstått det fina i att förflytta fokus från sin egen briljans. När den självframhävande kommer att kräva bekräftelse av den prestation som låg till grunden för framhävandet, kan den ödmjuka skapa sig en prestationsmässig frihet. Hon behöver inte kämpa för omgivningens fortsatta gunst, då denna gunst inte blivit erkänd som relevant del för arbetsglädjen till att börja med. Istället uppnås en ovärderad position, där ens mer eller mindre befintliga duglighet lämnas därhän, och där man med oberördhet kan fortsätta gärningen för gärningens egen skull.

Man har helt enkelt förstått att ett fastlåsande i en framgångsrik identitet kan ta över. Att det kan bilda ett strängt mått för vad som accepteras härnäst, och att det man gör förlorar i betydelse jämfört med vad det säger om upphovsmannen. När man fixerar vid att berömma sig kommer man också fixeras vid att önska fortsatt beröm. Bekräftelsekärlet har öppnats, värderingsfrågan ställts, och det man gör i fortsättningen kommer svårligen att ses som annat än svar på just denna.

Därför önskar jag att fler kunde ta efter Miss Li och fokusera på glädjen i att åstadkomma, snarare än de hyllningsaltare åstadkommandet förmår placera en på. Om man inte har haft turen att begåvas med en överjordisk integritet eller aldrig flackande talang, riskerar en identifiering med framgången annars att göra framgången till det enda godtagbara på bekostnad av genuin lust. Detta gör en inte till en i längden stolt och självständig människa, utan till den fortsatta acceptansens slav.

Skillnaden på då och nu i jäktens värld

I vår senaste kurs om biologisk psykologi kom vi in på ämnet stress. Någon kommenterade hur vår hjärna inte verkar konstruerad för att klara av tempot i det moderna samhället, och vår lärare svarade skeptiskt. Svaret var ett avfärdade av synpunkten, med motiveringen att människan alltid haft saker att oroa sig för. Han tog upp exemplet med modern som skall föda ett barn som mycket väl kan vara dött, mätta fyra andra och utöver det rädda gården från att säljas. Om detta inte är kroniska stressorer av värsta sort, vad är det då?

Vad min lärare inte tycks ha tänkt på är den relation man har till själva känslan av att vara stressad. När dåtidens personer såg stressen som ett nödvändigt ont i avhjälpandet av ett tillstånd som väl åtgärdat kunde överges för nästa problem, antar stressen idag något som liknar ett självändamål. Det är inte längre måltillståndet som är det viktiga, så mycket som att fortsätta överträffa ett självprojekt som inte blir riktigt färdigt. Vi lär oss att det är fult att vila i sitt resultat. Problem får sin lösning, men detta förlorar i betydelse för den person som lärt sig att på ryggmärgsnivå ifrågasätta varje lugn stund. Framåtskridandets projekt blir till dygd, och förnöjdhet ett tecken på avstannande.

Som Kajsa Ekis Ekman nämner i sin recension av de Bouvoirs nyöversättna essäer, har transcendensen delvis mist sin roll som frigörande. I en tid som andas osalighet snarare än inlåsthet kommer ett betraktande av jaget som never-ending projekt att lägga sig i vägen för den känsla av närvarande existens som ett sådant projekt en gång syftade till. Vi blir fixerade vid att vilja framåt. Att springa blir  det nya uppstannandet, och den produktiva otillfredsställelsen ett sundhetstecken av vår tid.

När vi blivit så fixerade vid att vilja förbi att målets förverkligande enbart är ett tecken på att det är dags för fortsatt jakt, är det heller inte konstigt att vi finner oss brottas med en kronisk rastlöshet. Rastlösheten blir den moderna människans följeslagare, någon vi när och eftersträvar genom att göra till mått på framgång. Förnöjdheten motarbetas i den fortsatta jaktens anda, och lugnet möts med skepsis.

Vår tid hyser kort sagt få stressorer av samma dignitet som ett missfall eller förlorad skörd, men vad den innehåller är ett framlyftande av stressen som lämpligt tillstånd. Att ligga utbränd och sakna förmåga att ordna bland basala vardagssysslor må vara något få uppskattar. Inte heller går man igång på en stissig oförmåga att uträtta något av värde utan att tappa koncetration. Dessa extrempunkter är dock att betrakta som baksidan av ett flitigt använt mynt med texten "våga inte slappna av" som gravyr. Ett mynt som agerar valuta när vi ska köpa oss till ett rent samvete och existentiell frid, och som finner uppmuntran från allehanda håll.

Jag tror för vår fortsatta sundhets skull att det är viktigt att vi tar vårt moderna symptom på allvar. Att vi accepterar att det första steget mot lugn är en insikt att lugnet faktiskt är eftersträvansvärt, och att vi tvättar bort sjuka uttryck genom att gå på den världsbild som skapar dem. Vad vi gör nu är att skapa en ordning där vi upphöjer till dygd det som vi lider av mest. De enda förlorarna är vi.

Vad modet kan innebära

Inför kvällens förlustelser fördjupar jag mig i oktobers Elle-nummer. Jag läser om guldbrokader, kvinnliga hår och accessoarer i pastell och jag undrar som så ofta dessa gånger om man fullt ut får sjunka in. Att hänge sig åt mode och det sköna i livet har alltid åtföljts av en skuldmedveten bismak, och det av goda skäl. Ytlighet är såklart en fara i ett bekräftelsesökande och egoorienterat samhälle. Det är kronjuvelen av kortsiktiga belönings-fixes och aktar man sig inte är det lätt att svepas med av det som triggar dopaminet i stunden, på bekostnad av större eller i vart fall mer mångbottnade värden.

Denna värdering av vad som är viktigt hotar framför allt kvinnor. Det är vi som bejublas mest för vår eventuella skönhet och som frestas till att göra prioriteringar där kortsiktig självkänsleboost är överordnat. Ängsligt lär vi oss att bevaka vårt yttre och att finna sätt att fylla på acceptans-depåerna när vi ligger på minus. Det är inte särskilt radikalt att påstå att detta har med kvinnorollens brist på förlåtande att göra, då vi för att få rörelsefrihet behöver uppnå ett läge av oklanderlighet. Annars är våra anspråk inte helt rumsrena.

Men det finns en annan del av modet. Denna kan ramas in i den aningen klyshiga situationen då en pojkvän rådfrågas kring flickvännens klädval införkvällen och vill stoppa in henne i en söt och lagom tight klänning från H&M. Jag vill påstå att tjejer tvingas stå till svars för sina klädval inför oförstående män med jämna mellanrum. Man får föra en fristående linje för att byta ut de högklackade skorna mot ett par androgyna eller den formsmickrande klänningen mot något mer voluminöst. Man bortser för en gångs skull från vad den manliga publiken föredrar.

Jag vill mena att kvinnor på många vis tagit en traditionell bekräftelsedomän, ockuperat den och gjort den till något som främst syftar till manifestation för andra kvinnor. Det finns få områden där kvinnor så tydligt uppträder för varandra som inom modet. Man kommunicerar internt och är snygg för att andra kvinnor skall tycka att man är snygg. Detta är smått revolutionerande, eftersom de flesta statusknep i övriga livet involverar manligt bifall.

Visst kan kvinnor röna framgång på andra sätt än genom trender, och visst syftar inte alla kvinnliga prestationer till att imponera på män. Vad som skiljer modet från exempelvis att bevisa något intellektuellt eller att vara atletiskt duglig är dock att det lånar status från den manliga ultimata credden. En kvinna som är smart, kreativ eller duktig på sin hobby får status inom detta område, men det är inte alltid som hon anses vara en attraktiv och imponerande varelse en totale för det. För att en kvinna skall få övergripande prestige brukar krävas att hon blir populär hos det motsatta könet. Det är då hon får en villkorslös ställning, kapital att dominera i övrigt och en identitet som beundransvärd. Vilket är något som modefantasterna tagit fasta på och använder på sitt eget vis.

Modet blir ett slags feministisk motsägelse, en frigörande förvanskning av något som en gång var begränsande. En kvinna som intresserar sig för modets mer eller mindre godtyckliga koder har blivit den ultimata nörden - någon som talar ett otillgängligt och intetsägade språk adresserat till de invigda, och som bryr sig föga om vad hon med detta språk säger yttervärlden. Hon leker med det intresseområde hon fått sig tilldelat, och vad som tidigare syftade till att inrätta henne i en krävande könsmaktsordning har blivit ett redskap för att skapa henne en ställning bland likasinnade. Det estetiska kravet har helt enkelt fått ett eget liv och blivit något mer än estetik. Modet profiterar på prestigen som ligger i att uppträda för män, trots att det för länge sedan slutade vara dem man uppträdde för.

Även om det är synd att kvinnor för att få bekräftelse från varandra måste röra sig inom ett område som uppstod för att vara män till lags, måste jag säga att man använt områdets möjligheter aktivt. Som vore man gömda i en kvinnlighetens trojanska häst har man utgett sig för att följa de estetiska krav och lagar som satts upp, för att väl där inne göra något helt eget med sitt förtroende.

Jag tycker av denna anledning att det finns något intressant med modedomänen som inte låter sig infångas i ett "passivt inrättande efter attraktivitetens lagar". Modet är en del av kvinnans aktiva konstnärlighet, då hon ger fingret åt dem hon låtsas smeka medhårs genom att smeka dem på sitt självvalda vis. Genom att protestera i form av deltagande tar hon ett första steg mot att förvanska även andra krav. I framtiden finns en förhoppning att den självständiga domänen inte måste vara präglad av estetik och kvinnlighet för att vara prestigefylld, men tills vidare är det ganska fucking awesome att hon kan göra lite som hon vill med sin fysiska uttryck.

He's just not that into you

År 2004 kom den ut, boken som efter att ha frontats i Oprah Winfrey drog det slutliga plåstret från alla sönderanalyserande tjejers bekräftelsesår. He's just not that into you hade ett budskap som jag till en början inordnade bland årets mest befriande. Att man i sin mest osäkra tonårsperiod, med allt vad det innebar av stötande och blötande kring killar som var mer eller mindre villiga att ge en sitt erkännande, fick ett slag på kinden signerat 'the hars reality' var uppfriskande. Exponeringen var ankommen och alla återförsäkringsjunkies kunde enas i sitt sorgearbete kring ett existensberättigandet som ofta inte skulle komma.

Ett första steg till att frigöra sig från ett beroende av t.ex. bekräftelse, är att inse faktum och lära sig att tackla sin skit på egen hand. Så långt så väl. Men det finns en annan sida av exponeringsmyntet.

Altermativen som presenteras i den här boken är i krass mening två. Antingen kan tjejen enligt den gamla skolan klamra sig fast vid en passiv och ängslig förhoppning om en kille vars beteende hon kommer romantisera, analysera och göra allt för att anpassa sig efter. Eller så kan hon inse faktum, att han inte är tillräckligt besatt av henne för att förhoppningen skall vara fruktbar, och i så fall överge den tvivelsutan. I båda fall förutsätter man att tjejens uppdrag är att konstatera huruvida killen dyrkar och bekräftar henne i tillräckligt hög grad för att hennes bräckliga självkänsla skall få ro. Hennes roll är att invänta Svaret, att inordna sig efter situationen som den uppenbarar sig och att passivt godta det budskap hon får.

Det givna alternativ tre nämns inte, trots att det är den enda rimliga motsvarigheten till de handlingsmöjligheter som hennes manliga motparter många gånger har att röra sig med. Den manliga relationssökarstrategin besjälas nämligen av strävan. Den uttrycks i former av aktivitet, målmedveten uppvaktning och ihärdighet. Den är den totala mottesen till ängsligt analyserande och den existerar som något fristående från motpartens bekräftelse. Den manliga relatinssökarstrategin handlar helt enkelt om att utröna sitt eget intresse istället för motpartens, och att agera i enlighet med den motivationen.

Under det senaste året har jag dejtat i imponerande mängd. Jag har minglat med växande förtjusning i nattens händelser och har varit snart sagt obegränsad vad gäller ålder, fora och typer av snubbe. Några gånger har det funkat bättre, andra betydligt sämre, men flera gånger har jag själv funnit mig vara en avgörande faktor för skeendets pådrivande, kanske rentav förekomst. Jag har kort sagt samlat på mig otaliga upplevelser - trevliga, bedrövliga och omvälvande - upplevelser jag med säkerhet inte fått del av om jag inrättat mig efter Oprahs devis.

Vad jag dragit som slutsats av det här är följande. Att om kvinnan har att röra sig med att leva i romantiserande förnekelse om motpartens åsikt eller att godta den som diktat utan minsta egna önskemål, kommer hon gå miste om alla de gråzoner av relationer som kan förekomma innan man vet vad man önskar med den andra parten. Hon kommer att göra det som den moderna kvinnan av goda skäl manats till att ompröva - nämligen att se sig som behållare för andras aktivitet och avsikt, och att undvika egna anspråk.

Därför hoppas jag att mina kära tjejvänner då och då kan kosta på sig att släppa både neurotiska analyser och övermänsklig känslighet för vad som eventuellt kan uppfattas som ett turn-down. Och inse att deras lust och intresse för att testa på något är en signal så god som någon för att fortsätta att agera. Så att man kan återfinna sig med en och annan erfarenhet som man också valt och velat, och inte enbart de  som med fulla försäkringar serverats.

Människan var alltså fri att välja?

Är det inte konstigt att de som argumenterar som mest flammande för människans fria vilja inte sällan är samma individer som i tid och otid hänvisar till naturens tvång? Mången är den diskussion då man i sin argumentation för att människor har olika förutsättningar bemötts med mer eller mindre genomtänkta kommentarer om att det handlar om inställning. Zlatan har kommit långt trots uppväxt i Rosengård och oavsett om man rutas in av en beklämmande vardag kan man inspireras och kämpa sig till ett bättre (ekonomiskt) liv. 

Här kan man roa sig med att invända att det överbemedlade livet inte är det enda eftersträvansvärda. Att söka pengar och klättring i marknadsekonomin är inget grundläggande Guds bud och rätten att reagera på orättvisor bör inte förverkas av den anledning att man inte gjort allt i sin makt för att toppa sitt ekonomiska kapital. För det andra kan man invända att det inte är den teoretiska möjligheten att förbättra sin situation som utgör springande punkt. Det orättvisa är snarare hur mycket man behöver vända ut och in på sig själv för att nå dit. Rättvisa är inte att någon tjänar 1000 kronor på tre jobb medan en annan gör det på ett, även om båda har en möjlighet att uppnå samma 1000-kroniga resultat. Det ärr rätt okomplicerad logik.

Men det är inte det jag ska utgjuta mig om här. Dagens ryggmärgsreaktion springer istället ur det förhållande att samma personer som förfäktar det fria valet när det gäller sociala omständigheter och ekonomiska begränsningar, ofta är samma personer som argumenterar mot moraliskt progressiva påbud genom att hänvisa till natur och traditioner. 

Om man till en sådan här person säger "jag tycker att föräldrapenningen borde delas mer lika för att kvinnor skall förbättra sin chans till delaktighet på arbetsmarknaden" säger de att män och kvinnor har olika preferenser av natur och tradition och att detta är något den hänsynsfulla människan  borde respektera. När man säger "jag tycker att transpersoner borde ha samma rätt att fortplanta sig" invänder de bestämt att den vanliga människans konventionella känsla för hur familjekonstellationen ser ut inte är redo för detta än. När man säger att homosexuella är lika lämpliga som föräldrar presenteras argument om barns naturliga behov, och när det handlar om att äta kött är vi alla slaviska biologimaskiner som saknar både förmåga att planera för vårt proteinintag på övrigt sätt eller att justera vår bekvämlighet efter mer behjärtansvärda rättesnören.

Kort sagt är det en herrans massa pekpinnar om hur den vanliga människan har rätt att leva sitt liv i status quo, med hänvisning till mer eller mindre vedertagna behov grundade i natur och konvention. Det jag finner motsägelsefullt är detta: Så fort det handlar om önskemål kring moralisk utveckling grundad i  ideal om social rättvisa tar man sig rätten att vifta bort gemene mans ansvar pga dennes vana eller biologiska "predisposition". När det istället gäller bekvämlighet och värden som försvarar den egna gruppens priviligium kräver man att motparten gör allt i sin makt för att gå emot sin sociala predisposition.

Att kräva ansträngning, kamp och åtgärdande av socioekonomiska förutsättningar medan man lojt godtar status quo vid moraliska hänsyn om köttätande eller familjeordning visar i min bok att det inte är människors fria vilja att välja sina ideal och liv som är det viktiga. Det viktiga är den (oschysst fördelade) ordning man uppnår genom att skuldbelägga individen vid rätt tillfällen, samt att man tillhör de som vinner på en ansvarsfördelning av ett sådant slag.

Skall man vara konsekvent och trovärdig i sin kamp för den fria viljan borde man kräva människans medvetenhet och informerade handlande även i de frågor som rör det moraliskt besvärliga. Framför allt borde man vara minst lika redo att skuldbelägga sig själv som den sämre lottade.

Att vara sann

Många gånger har sådana moderna företeelser som facebook, twitter, instagram och foursquare fått ta emot kängor. De anklagas för att vara ytliga, snuttifierande och oförmögna till att utveckla något av värde i det riktiga livet. Inte minst klandras de för att ge en falsk och förskönande bild av verkligheten. En bild som vaggar in i behagliga illusioner av att den egna tillvaron snurrar mer smärtfritt än vad den gör, och som slår an alla västerländskt narcissistiska strängar in the book.

Mycket av detta är säkerligen korrekt. Genom de sociala medierna kan jag skapa en bild av tillvaron som är selektiv och som inte behöver ha särskilt mycket att göra med vad jag egentligen upplever under en slumpmässigt vald dag. Istället för att träffa vänner irl kan jag skapa en artificiell känsla av samhörighet genom att tagga dem i inlägg. Om jag nu skulle träffa en vän kan jag genom att instagrama mötet lyfta fram det som besittandes betydligt större proportioner än vad det egentligen gör skäl för. Jag kan förvränga min värld. Jag kan missleda, dikta upp och representera mitt liv så som jag skulle vilja att det uppfattades. Och eftersom ett försök att aktivt ge människor en viss uppfattning av den egna personen ligger obehagligt nära att fara med osanning, kommer detta skapande av verkligheten att betraktas som manipulation, lögn.

Men är det verkligen så att man utan tvekan och nyans kan dra uttrycken över samma manipulativa kam? Är ett försök att formulera en bild av sig själv verkligen något som tillkommit i ett cyniskt västerlandssamhälle med den kortsiktiga bekräftelsen som nyetablerad skurk och ledstjärna? Är det tvärtom en del av ett behov och en tendens som varje frisk människa tvingas omfamna i kampen för att upprätthålla ett uthärdligt och tryggt jag? 

På psykologprogrammet ägnar vi åtskilliga timmar åt att stöta och blöta, lära och lära om vad som är förutsättningarna för den Sunda Individen. Som normalneurotisk sönderanalytiker har jag fått omvärdera många av mina metoder. När jag trodde att psykologisk friskhet handlade om verklighetsförankning och sund kritik av livets alla sätt att dra en med i vindlingarna, har jag nu förstått att mentalt välmående till stor del är att skapa sig en shysst och förlåtande illusion. Att hitta på ett meningsfullt jag som sockras och vidmakthålls av konstruktiva försvarsmekanismer, och att fria snarare än fälla då man drabbas med en situation av alltför stark självkritik.

Vad jag insett är detta. Att den sunda människan för att att förbli en sund människa måste skapa sig någon form av förgyllande och förlåtande narrativ. För att i sina egna ögon framstå som en människa som står sig i konkurrensen måste man berätta något positivt om sig själv och det man gjort. Det är fördelaktigt och fullt förståeligt att tolka i ett barmhärtigt ljus och att ibland representera valda delar av sanningen för att fortsätta känna sig som sammanhängande och värd respekt. Av samma anledning talar facebook och dess förvanter till ett behov som finns hos oss alla. De sociala medierna ger oss möjlighet att på bästa sändningstid skapa ett narrativ som vi kan glädjas åt, och i det tror jag att de stärker. Inte minst har de potentialen att stärka oss inför ett mer reellt betonat möte med världen. 

Det skall före min sista mening tilläggas att jag är helt med på kritiken som finns om ett urspårat "egots expansion". Nämligen då ett stundtals smaklöst frosseri i den egna briljansen skrivs upp på omgivningens näsor utan skam och urskiljning. Diskrepansen från verkligheten är emellanåt så stor och svulstigt tillfläskad att man inte med bästa vilja kan insortera bilden som en del av den person som hävdas vara upprinnelsen. Inte minst finns en fara i att vi så till den milda grad höjer ribban för de supersjälv vi visar upp, att vi ökar behovet av försköning till en aldrig sinande ström av desperat förhärligande.

Inte desto mindre tror jag att vi måste erkänna och med mild humor godta att en individ i rimliga mängder kan stärkas om hon får möjlighet att skapa sig en subjektivt välsignad bild. Och att detta är något djupt allmänmänskligt som i motsats till vårt förakt förtjänar att erkännas som den boost det  faktiskt är. Så att vi får tillåtas att dras med i de öppningar till glädje och stolthet som tillvaron faktiskt bjuder. Och får skapa våra jag på ett sätt som gör oss gott.

Det är ju naturligt

På psykologprogrammet läser vi just nu biologisk psykologi, och har tagit oss in på den heta potatisen evolutionspsykologi. Kursboken vi läser för långa försvarstal om att en evolutionspsykologisk förklaring inte behöver vara deterministisk, och att det deskriptiva inte är preskriptivt för hur en människa bör bete sig. Jag är benägen att hålla med. I vart fall i teorin borde man kunna skilja på lägesrapport och moral, och ett konstaterande att män behövt uppvisa sexuell aggressivitet i det passerade ger inte klartecken för våldtäkt i ett civiliserat samhälle, osv. Allt väl så långt. Likväl finns en tendens att betrakta naturen som en fingervisning om vad som en gång varit korrekt, och här skulle jag vilja undersöka om det är rimligt tänkt.

Boken använder formuleringen att gener är en predisposition, en hint i en viss riktning. För att gener skall bli förverkligade krävs att de närs, och detta av såväl miljö som av vår kognitions medvetna avgöranden. Att gener blir en tendens snarare än något absolut, naturen något rådgivande snarare än dikterande, är också ett första steg mot civiliserat ansvar för våra handlingar. Även här är jag med. Emellertid blir det problematiskt när man från första början ger naturen en roll som ursprunglig tendens. Som predisposition blir naturen lätt rådgivande, något vars uttrycksformer kan omstöpas i sina mest brutala delar, men vilken likväl hintar om vad som varit och måhända ännu är funktionellt och snyggt uttänkt. Det flirtar med en värdering om vad som varit det "bästa", och när man talar om att förädla de uttrycksformer detta ursprungliga goda tar sig idag, kan man skymta en acceptans av naturen som grundläggande premiss.

Naturen saknar emellertid moralisk giltighet, och detta allra tydligast mot evolutionens fond. Om vi talar med evolutionslogikerna, och stryker alla funderingar om intelligent design och religiös avsikt, kan vi enas om att våra gener utgår från två principer: "möjlighet till fortplantning" och "möjlighet till överlevnad". Två om än fundamentala så rätt begränsade kriterier för vad ett gott beteende kan anses böra vara grundat i. 

Vi kan ta exemplet med köttätande. Här använder sig många proponenter av argumentet att ätandet är naturligt, och de gör det med en hänvisning till praktikens förekomst hos andra av naturen utvecklade arter. Vad man här bortser från är vilka mängder av obehagliga mekanismer som naturen och dess logik landat i. Till exempel bortser man från det faktum att fysiskt lidande helst skall vara så vanvettigt brutalt för den utsatta individen att denne gör vad som helst för att undslippa det. Man bortser från att överlevnaden kräver det absolut obarmhärtigaste för att bevara sig självt, och att den kompromissat med alla andra värden, behov och principer i sin strävan hit. När man säger att lidande är naturens gång säger man därför ingenting annat än att den genom att sätta sina två principer främst har formgivit den beskaste av mediciner för de som inte ids kämpa bättre. Att den i en absurd variant av målrationalitet har formgivit moralens och humanitetens direkta motpol, allt i överlevnadens tjänst.

Detta exempel kan tjäna som illustration av hur moraliskt ointelligent evolutionen är. Den har inte förstått sig på humanitet, eftersom det helt enkelt inte är dess jobb. Däremot är det vårt jobb att förvalta den biologiskt präglade värld vi fått på ett uthärdligt och försvarbart sätt, och här kan vår förståelse för mänskligt psyke - såväl biologiskt som socialt - vara ett redskap för att komma närmre. Bara på det sättet kan och bör evolutionsteorin användas. Annars är det lika bra att vi hämtar vår information någon annanstans ifrån.

Om det irreversibla

Som många andra har jag gått i tankar att skaffa en tatuering. Ingalunda en revolutionerande handling i dessa dagar, men likväl med lockelsen av att vara ett statement, något individuellt och kaxigt irreversibelt. Vad som talar mot tanken är detsamma som talar för. Att permanent märka sig är att ta ett beslut och tvingas att stå fast vid det, vilket går på rak kollisionskurs mot allt vad 80-talisten fått i sin modersmjölk. Som uppvuxen i ett tidevarv av pretentioner har vi vant oss vid att förknippa limbot med möjligheter. Vi har frodats i tanken på mer och bättre, istället för att slå vakt om den bana som faktiskt presenterat sig för oss. Att 80-talisten också lärt sig att hylla det individuella får ses som en motverkande faktor just vad kroppskonst anbelangar, men faktum kvarstår - det permanenta skrämmer.

En tatuerad bekant kommenterade detta för ett tag sedan. Hon rynkade på näsan åt mina nojor och konstaterade att det finns få saker i livet som inte påverkar den bana man i slutändan finner sig inslagen på. Om en bild i bläck märker en kvadratdecimeter på skuldran kommer rökning, alkohol, stress och livsstil att avgöra både utseende och kropp i mångfalt mycket större skala. Hur man än lever kommer man inte kunna undvika att påverka sig. Man kommer att göra ett commitment, välja bort andra eventuella livsöden och obönhörligen att förändras.

Denna insikt avdramatiserade tatuerandet, men försatte också motviljan mot detsamma i en större kontext. Att vi så räds det definitiva i det ögonblick det avslöjar sig som något sådant, manar till tänkande kring val och beslut. Och här tror jag inte enbart att det rör sig om en generationsbaserad önskan om att befinna sig i löftesdignande limbo. Jag skulle i högsta grad vilja koppla rädslan för det permanenta till kvinnorollen. 

Att vara kvinna har länge förknippats med rädslan för att försämra ett rent och oskuldsfullt utgångsläge. Vi får propaganda om att bevara vår hy och våra former. Att åldras är att förfalla och den största transcendensen är att inte transcendera alls. Istället är det vackraste för en kvinna att förbli en ljuv och okontroversiell projektionstavla, någon som har det orördas charm och som ytterst inte gör några säregna anspråk. Sett med dessa glasögon kommer kvinnan inte bara att förhindras från att märka sin kropp eller använda de hudkrämer hon önskar. En kvinna som matats med det fula i att förändras åt något håll kommer att vara hämmad vad gäller människans yttersta livsämne. Att vara rädd för förlorad renhet är att vara rädd för de olika riktningar som livet kan ta. Det är att sky risker, beslut och ställningstaganden. För att slutligen hamna i en rädsla för allt som innebär ett aktivt herravälde över livsloppet.

För livet är inte intakt. Man kan inte sätta sin prägel på något utan att i viss mån förstöra det. Därför vill jag också slå ett slag för det irreversibla. Som Hanna i TV-serien Girls menar då hon pratar om sina förvirrade tonår, är en tatuering ett sätt att ta kontrollen över sin kropp. Det må låta som en klysha, men den understryker kontentan i de permanenta valens innebörd för självutvecklingen. Att förändra sig på ett bestämt sätt är fast besläktat med den "karaktär" man så frikostigt tillskriver en välåldrad och etablerad man. Det har att göra med att utmejsla sin bana och sitt utvecklingslopp, genom att låta rynkor, bläck eller unika umgängesvanor förädla och göra en till en mer utpräglad person. Permanenta förändringar blir en mottes till allt vad förskrämt och påtvingat stillastående heter, och det harmlösa status quo ifrågasätts av en opolerad kraft.

Både som man och kvinna finns ett värde i att våga vara vanvördig mot sig själv. Att inte klamra sig fast vid det oskuldsfulla, utan våga både skuldsätta och göra de stora investeringarna. Om resultatet inte varje gång blir bra må det vara hänt. Man må hamna med en ful blomma på axeln, men man har i alla fall blivit något mer av en konturrik och riktig människa. Någon som inte är så intetsägande intakt.

En rättvis värld

Jag har under denna tidigare del av mitt vuxenliv tvingats till konfrontation med ett antal personer av annan politisk färg än jag. Det skulle vara absurt att hävda att något sådant inte påverkar, gräver sig in och tvingar till omvärdering av det man håller som säkert. Framför allt har tvisterna rört den moderna politikens huvudbeståndsdel "individen" och dennes möjlighet att bejakas när hänsyn tas till stat och kollektiv. Detta vill jag gärna kommentera.

Jag litar verkligen på det stora mertal av högerpersoner i min bekantskapskrets som övertygat hävdar att den liberala ideologin har störst chans att leda till lycka för så många som möjligt. Flera av de argumenterande är rekorderliga människor, människor som vill väl och som har ett ansenligt mått av humanitet i sig. Vad jag ifrågasätter är inte deras målsättning eller människosyn, utan hur långt de tänkt när det kommer till möjligheten att kombinera individer i ett större sammanhang. 

Som alla med metaperspektiv på den amerikanska rättighetsideologin skulle kunna bifalla, är rättighetstänket begränsat av en realitet som kräver samexistens. En rättighet är enbart en rättighet så länge den kan utkrävas, och för att en rättvis värld skall fungera krävs att vi uttrycker våra friheter så att de inte inskränker på andras likaledes berättigade sådana. Detta kan exemplifieras med Hanna Fahls vuxna män som skriker om sin rättighet att berusa sig till sjöss. Här blir det pinsamt tydligt vad som står på spel, då min calvados på framdäck blir din sjöolycka. På samma sätt riskerar det att bli i ett otal fall. Min rätt att äta kött blir din svält eller miljöförgiftning, mitt vapenlicens din våldsamma värld, och mitt skrik din tystnad.

Men är det då självklart att vi vill ha en rättvis värld? Ett nekande svar grundar sig ofta i missförståndet att det skulle röra sig om teknisk millimeterfördelning, vilket det inte gör. Rättvisa är inte oseende för förtjänst, insats och vilja. Inte heller avser det att stympa mänsklig drivkraft. Rättvisa utgår helt enkelt från den enkla tanken om människors i grunden lika värde. Från en Rawlsk idé om att det skall kännas bra i magen att ge en person en viss lott, oaktat att det är din bästa vän eller syster som hamnar med den. För en tillvaro där förtjänsterna är det intressanta, snarare än ett utgångsläge som påminner till förvillelse om gudomligt flyt. 

Om vi enas om det önskvärda i en rättvis värld, kommer vi att konfronteras med det avreglerade samhällets problem. Det är nämligen fasligt svårt att skapa en spontan samexistens där vissa friheter inte tar över och suger ut andra, och detta på moraliskt irrelevanta grunder. Om det finns ett visst rättighetsutrymme, en areal för människor att handla och härska inom, kommer fördelningen att bli avgörande för vad vi i slutändan kan kalla för förverkligad rätt. Det uppstår en konkurrenssituation, och denna är blind för humanistiska riktlinjer. I det fria spelet kommer lottningen vara orelaterad till förtjänst. Vem som går segrande ur det hela har väldigt lite att göra med vem som egentligen är värd det.

Om alla människor är i grunden likaberättigade vill jag därför att fortsätta påstå att fördelningen av resurser måste göras utifrån andra parametrar än de framslumpade. Vi kan inte ha ett samhälle där man vinner på att armbåga sig vassas eller skrika högst, av den enkla anledningen att det rättighetsutrymme som finns inte har rum för ett sådant beteende från varje håll. Om vi är allvarliga med målsättningen "en värld med utrymme för alla individer", kommer vi att behöva omvärdera vår syn på det fria spelrummet som moraliskt pålitligt. Släpps individen fri kommer enskilda individer att vara förlorarna. Bara de utvalda kommer vara gladare.

Generösare former

Utseendehets. Detta i evinnerlighet avhandlade ämne där epitetet 'öppen dörr' utan problem kan användas som invändning mot ytterligare diskussion. Jag tycker mig ändå se vissa problem med dagens samtal. Det finns något schablonartat och sömnigt så fort man talar om ideal och höga krav. En mentalitet av att det förvisso är trist att det är på det här viset, men att what else is new. Ämnet är klarlagt, beklagat och det enda som krävs av oss är att vi med jämna mellanrum upprörs över att Britney betraktas som tjock och att fyrtioåriga kvinnor inte får ligga. It's a tough world, men men.

Reaktionerna syftar sällan till att på riktigt ifrågasätta det problematiska i att en del personer konsekvent bedöms som mindre trovärdiga, aktningsvärda och självklart existensberättigade än andra. Istället antar de en karaktär av ett svepande beklagande, emellanåt tillspetsat i individuell kamp för just det ideal vars förändring skulle gynna den egna personen. Det är ju så stora problem med kroppsidealen, till exempel. Heja Scarlett Johansson och Christina Hendrix som visar var skåpet ska stå! Nigela Lawson är minsann snyggare än Gillian McKeith trots att hon är rund, och Dove-reklamerna är oh så befriande.

Vad jag kan känna är att en kamp som syftar till det befriande läge då Christina Hendrix äntligen godkänns inte är en så herrans stor kamp. Istället är den ett marginellt försök att förvisso utvidga idealen, men enbart till en lika hårt begränsande mall av nya mått. Självklart är det positivt att ideal förändras, luckras upp och tillåts generösare former, men om slutmålet är att ideal av vissa mått ändå ska finnas, kommer en del personer att hamna fortsatt utanför.

För några år sedan drabbades jag av oväntad vuxenacne. Identitetskris var bara förnamnet och jag utkämpade självkänslans Waterloo bara jag var tvungen att ta mig till en körlektion. Var det något jag fick erfara var det hur världen mottog den som hamnar bortom både Britney-höfter och Tyra Banks-pannor. Jag hånade Dove-reklamen intill förbannelse, och upplevde den och dylika kampanjer som ett uddlöst försök att frälsa de redan invigda. En hel nations snack om utseendekrav blev en intern klubb för lyxproblem, och jag fann mig ledningslös i hur jag skulle organisera vad som i högsta grad kändes som ett nyförvärvat utanförskap.

Alla kan inte kämpa för att betraktas som snygga, eftersom de helt enkelt inte har en möjlighet att omfattas ens av de mest förlåtande ideal. Dessa människor behöver inte strida för att få vara snygga på ett Joan-i-Madmen-sätt, de behöver strida för att slippa vara snygga punkt.

Om man inte behandlar djur som djur uppkommer aldrig det moraliska problemet då man inser sig behandla andra människor som djur. Och om man beter sig vettigt och tolerant även mot de som betraktas som fula kommer problemet med Britneys tjockkropp aldrig att bli ett problem. Därför borde vi kanske emellanåt släppa vår önskan att tänja och mixtra med skönhetbegreppet, och inse att vi istället ska odla vår humanitet och vidsynthet. 

Idag besväras jag av en motsägelse.

När man frågar en liberal varför han, hon, den eller hen ivrar så starkt för samhällets behov av att slå vakt om individens egna val, kommer man efter inte alltför lång tid in på dennes "frihet". Efter att ha grävt lite djupare, genom att till exempel mena på att frihet anländer i många former och ibland kanske inte är tillstädes alls, brukar invändningen presenteras om individens kraft. Närmare bestämt om hennes kraft som framåtsträvande varelse, som obunden även i de mest kvävande situationer, och som essentiellt på resa mot toppen. 

Just framåtsträvandet utmålas som den enda, och den enda nödvändiga, anledningen till att vi kan säga upp varje skäl till oro även då situationer ter sig överväldigande och friheten tycks oss mest frånvarande. Eftersom vi alltid kommer vilja ta oss framåt, kommer vi att finna sätt att göra detta även när optimala förutsättningar saknas. Vår framåtanda slår helt enkelt inte fel.

Om vi parentessätter det enligt mig ganska vågade påståendet att en vilja till framgång per definition möjliggör samma framgång, kvarstår en inte obetydlig paradox. Om människan till sin natur vill ta sig upp och vinna mark, kommer hon för att må som bäst att behöva en viss relativ position inom det samhälle hon lever i. Hennes sedan bröstmjölken spirande fixering vid lycka och lyckliggörande kommer vare sig hon blir entreprenör eller startar livsstilsblogg att grundas i det faktum att hon transcenderar och åstadkommer något. Att hon enligt sina och världens ögon faktiskt "är" någon och att denna någon är en person av förverkligande och kontextuell betydelse. 

Tävlan är det som ligger till grund för hela den marknadsliberala maskinen, och slagord som MUF:s "enjoy capitalism!" grundar sig helt och fullt i ett erkännande av det relativa försteget som väg till lycka. Något som också må vara hänt om varje enskild individ lever i ett ideologiskt vakuum utan andra likvärdiga subjekt att ta hänsyn till. Emellertid ser verkligheten inte riktigt så ut. I en värld som den vi känner kommer människor att behöva kombinera sina framgångar och förluster. Ett försteg från min sida kommer att innebära en nackdel för dig. Om en total "välfärdstårta" blir större spelar detta föga roll för de relativa positionerna. 

Om den som ivrar för tårtans tillväxt skulle betrakta världen som fri från konkurrens och dess invånare som likgiltiga inför status och ställning sinsemellan, skulle jag kanske ändå köpa resonemanget. Att välståndet blir större orättvisor till trots, kunde accepteras om orättvisorna i sig inte har någon betydelse inom den ideologi man sätter som vettig. Om man däremot byggt hela denna ideologi på att hetsigt rossla fram att individen inte är någonting utan sin önskan att hamna främst, blir det hela dock lite märkligt.

Vad jag då måste uttolka är att man lyfter fram relativa landvinningar som nödvändiga för mänsklig lycka samtidigt som man skapar ett samhälle där sådana landvinningar faller blott en lycklig minoritet till godo. Människosynen (den framstegsönskande människan) ställs i motsats till de resultat som denna människosyn för med sig (det ojämlika samhället), och bilden blir närapå omöjlig för ett samhälle i stort.

Det enda sätt på vilket paradoxen kan få sin lösning är om man godtar att det riktigt lyckliga livet enbart är ett fåtal förunnat.

Kanske finner motsägelsen sitt svar just där?

För ett tag sedan läste jag några bloggar som avhandlade ämnet duktiga flickor. En av dem som skrev hade själv varit just en sådan, och hon uttryckte sin misstro. Detta gjorde hon emellertid på ett lite annat sätt än det konventionella, vilket tagit för rutin att i bästa fall ifrågasätta och mestadels häckla duktigheten totalt. En duktig flicka har utmålats som antitesen till den Äkta Kvinna som ett 2000-tal av hyfsad feministisk insikt påbjuder, och domen är hård. Som en kringflackande och principlös stackare, endast syftandes till att behaga, träder hon ut. Trots sina aktiviteter och gärningar står hon till syvene och sist gapande tom - hon är en halvsanning.

Vad bloggaren berättade var att hon i dräpandet av den duktiga flickan blivit fråntagen sitt vapen. Med duktigheten avslöjad, förlöjligad och placerad i ett fack för sämre vetande fann hon sig resurslös. Duktigheten hade ju mobiliserat henne. Den hade varit dygden som kunnat täcka när lusten till ambition och världsintagande tryckt på och andra värden fallerat i kampen för den rättmätiga platsen. Duktigheten var vad som gett henne ett engagemang och vad som gjort detta engagemang okej. Den hade berett henne tillträde.

I det nämnda fallet hade konsekvenserna blivit förödande. Författaren hade känt sig så bakbunden av rädslan att insorteras i en hånad kategori att hon vänt sina impulser i destruktivitet. Hon hade blivit ett skolexempel på identity diffusion. Kringflakande och riktningstom på precis samma sätt som duktighetsbelackarna kverulerat henne för att vara tidigare. I en förtvivlad strävan efter det Äkta Jaget blev droger och antisociala utspel alternativet. Ingen blev gladare.

Att det går så här må vara ovanligt, men det visar på något som ligger i duktigheten. Duktigheten är nämligen inte bara ett och våpigt och kortsiktigt uttryck av diffusa behov av att uppskattas och vara till lags. Den är istället ett av mycket få funktionella recept på hur ett beteende kan få sitt godkännande alldeles oberoende av det resultat de medför. I en tid då kvinnor förväntas vara ungefär allt på en och samma gång; strategiskt tillgängliga på en kritisk kärleksmarknad, piffade till tusen på sätt som döljer minsta ansträngning, pålästa för att imponera i föreläsningssalen och flexibelt charmiga med vänner, ligger deras stora skam i att en obefogad ansträngning avslöjas. Ansträngningen hos en kvinna kan vara attraktiv, men bara så länge den leder till ett likaledes attraktivt resultat. Att enbart försöka, göra sig besvär och sträva, har en milsvid ifrån så charmig klang som hos den hopplösa Ulf Lundell-man som misslyckas gång efter annan men likväl belönas med antihjältens skimmer. Att fortsätta trots tidigare fel anses hos en kvinna helt enkelt inte lika hett.

Därför vill jag mena att barndomens dygdemening: "Det gör ingenting hur det går, bara du vet att du gör ditt bästa" har fått sin fulla vuxna utbrodering i form av just duktiga flickor. Dessa flickor har i en värld av hårda krav lärt sig att ansträngningen och engagemanget faktiskt får räknas. Trots att de i en ideal värld varken skulle behöva hårdansträngning eller resultat kommer en princip som i varje fall leder till ett fortsatt bejakande, ett inträde i världen och något slags aktivitetsoptimism i varje fall i mina ögon övertrumfa en som vill passivitet och bannar anspråk. Duktigheten må vara en allt annat än optimal väg till självkänsla, men den lyckas i alla fall med att göra det aktivitetsberättigande jobbet gjort.

Jag hoppas därför att strävt moderna feminister såväl som andra gör sitt bästa för att undvika dubbelbestraffningens fälla. Att kritisera en kvinna både för att hon gör och för att hon inget gör blir att omöjliggöra läget. Att tillåta hennes strävanden en om än något mer hurtig eller tjejigt konnoterad form blir i alla fall ett steg på vägen till att tillåta dem fullt ut. Innan vi är redo att göra så är det minsta vi kan göra att hålla nere med våra gliringar.