För ett tag sedan läste jag några bloggar som avhandlade ämnet duktiga flickor. En av dem som skrev hade själv varit just en sådan, och hon uttryckte sin misstro. Detta gjorde hon emellertid på ett lite annat sätt än det konventionella, vilket tagit för rutin att i bästa fall ifrågasätta och mestadels häckla duktigheten totalt. En duktig flicka har utmålats som antitesen till den Äkta Kvinna som ett 2000-tal av hyfsad feministisk insikt påbjuder, och domen är hård. Som en kringflackande och principlös stackare, endast syftandes till att behaga, träder hon ut. Trots sina aktiviteter och gärningar står hon till syvene och sist gapande tom - hon är en halvsanning.

Vad bloggaren berättade var att hon i dräpandet av den duktiga flickan blivit fråntagen sitt vapen. Med duktigheten avslöjad, förlöjligad och placerad i ett fack för sämre vetande fann hon sig resurslös. Duktigheten hade ju mobiliserat henne. Den hade varit dygden som kunnat täcka när lusten till ambition och världsintagande tryckt på och andra värden fallerat i kampen för den rättmätiga platsen. Duktigheten var vad som gett henne ett engagemang och vad som gjort detta engagemang okej. Den hade berett henne tillträde.

I det nämnda fallet hade konsekvenserna blivit förödande. Författaren hade känt sig så bakbunden av rädslan att insorteras i en hånad kategori att hon vänt sina impulser i destruktivitet. Hon hade blivit ett skolexempel på identity diffusion. Kringflakande och riktningstom på precis samma sätt som duktighetsbelackarna kverulerat henne för att vara tidigare. I en förtvivlad strävan efter det Äkta Jaget blev droger och antisociala utspel alternativet. Ingen blev gladare.

Att det går så här må vara ovanligt, men det visar på något som ligger i duktigheten. Duktigheten är nämligen inte bara ett och våpigt och kortsiktigt uttryck av diffusa behov av att uppskattas och vara till lags. Den är istället ett av mycket få funktionella recept på hur ett beteende kan få sitt godkännande alldeles oberoende av det resultat de medför. I en tid då kvinnor förväntas vara ungefär allt på en och samma gång; strategiskt tillgängliga på en kritisk kärleksmarknad, piffade till tusen på sätt som döljer minsta ansträngning, pålästa för att imponera i föreläsningssalen och flexibelt charmiga med vänner, ligger deras stora skam i att en obefogad ansträngning avslöjas. Ansträngningen hos en kvinna kan vara attraktiv, men bara så länge den leder till ett likaledes attraktivt resultat. Att enbart försöka, göra sig besvär och sträva, har en milsvid ifrån så charmig klang som hos den hopplösa Ulf Lundell-man som misslyckas gång efter annan men likväl belönas med antihjältens skimmer. Att fortsätta trots tidigare fel anses hos en kvinna helt enkelt inte lika hett.

Därför vill jag mena att barndomens dygdemening: "Det gör ingenting hur det går, bara du vet att du gör ditt bästa" har fått sin fulla vuxna utbrodering i form av just duktiga flickor. Dessa flickor har i en värld av hårda krav lärt sig att ansträngningen och engagemanget faktiskt får räknas. Trots att de i en ideal värld varken skulle behöva hårdansträngning eller resultat kommer en princip som i varje fall leder till ett fortsatt bejakande, ett inträde i världen och något slags aktivitetsoptimism i varje fall i mina ögon övertrumfa en som vill passivitet och bannar anspråk. Duktigheten må vara en allt annat än optimal väg till självkänsla, men den lyckas i alla fall med att göra det aktivitetsberättigande jobbet gjort.

Jag hoppas därför att strävt moderna feminister såväl som andra gör sitt bästa för att undvika dubbelbestraffningens fälla. Att kritisera en kvinna både för att hon gör och för att hon inget gör blir att omöjliggöra läget. Att tillåta hennes strävanden en om än något mer hurtig eller tjejigt konnoterad form blir i alla fall ett steg på vägen till att tillåta dem fullt ut. Innan vi är redo att göra så är det minsta vi kan göra att hålla nere med våra gliringar.