Idag besväras jag av en motsägelse.

När man frågar en liberal varför han, hon, den eller hen ivrar så starkt för samhällets behov av att slå vakt om individens egna val, kommer man efter inte alltför lång tid in på dennes "frihet". Efter att ha grävt lite djupare, genom att till exempel mena på att frihet anländer i många former och ibland kanske inte är tillstädes alls, brukar invändningen presenteras om individens kraft. Närmare bestämt om hennes kraft som framåtsträvande varelse, som obunden även i de mest kvävande situationer, och som essentiellt på resa mot toppen. 

Just framåtsträvandet utmålas som den enda, och den enda nödvändiga, anledningen till att vi kan säga upp varje skäl till oro även då situationer ter sig överväldigande och friheten tycks oss mest frånvarande. Eftersom vi alltid kommer vilja ta oss framåt, kommer vi att finna sätt att göra detta även när optimala förutsättningar saknas. Vår framåtanda slår helt enkelt inte fel.

Om vi parentessätter det enligt mig ganska vågade påståendet att en vilja till framgång per definition möjliggör samma framgång, kvarstår en inte obetydlig paradox. Om människan till sin natur vill ta sig upp och vinna mark, kommer hon för att må som bäst att behöva en viss relativ position inom det samhälle hon lever i. Hennes sedan bröstmjölken spirande fixering vid lycka och lyckliggörande kommer vare sig hon blir entreprenör eller startar livsstilsblogg att grundas i det faktum att hon transcenderar och åstadkommer något. Att hon enligt sina och världens ögon faktiskt "är" någon och att denna någon är en person av förverkligande och kontextuell betydelse. 

Tävlan är det som ligger till grund för hela den marknadsliberala maskinen, och slagord som MUF:s "enjoy capitalism!" grundar sig helt och fullt i ett erkännande av det relativa försteget som väg till lycka. Något som också må vara hänt om varje enskild individ lever i ett ideologiskt vakuum utan andra likvärdiga subjekt att ta hänsyn till. Emellertid ser verkligheten inte riktigt så ut. I en värld som den vi känner kommer människor att behöva kombinera sina framgångar och förluster. Ett försteg från min sida kommer att innebära en nackdel för dig. Om en total "välfärdstårta" blir större spelar detta föga roll för de relativa positionerna. 

Om den som ivrar för tårtans tillväxt skulle betrakta världen som fri från konkurrens och dess invånare som likgiltiga inför status och ställning sinsemellan, skulle jag kanske ändå köpa resonemanget. Att välståndet blir större orättvisor till trots, kunde accepteras om orättvisorna i sig inte har någon betydelse inom den ideologi man sätter som vettig. Om man däremot byggt hela denna ideologi på att hetsigt rossla fram att individen inte är någonting utan sin önskan att hamna främst, blir det hela dock lite märkligt.

Vad jag då måste uttolka är att man lyfter fram relativa landvinningar som nödvändiga för mänsklig lycka samtidigt som man skapar ett samhälle där sådana landvinningar faller blott en lycklig minoritet till godo. Människosynen (den framstegsönskande människan) ställs i motsats till de resultat som denna människosyn för med sig (det ojämlika samhället), och bilden blir närapå omöjlig för ett samhälle i stort.

Det enda sätt på vilket paradoxen kan få sin lösning är om man godtar att det riktigt lyckliga livet enbart är ett fåtal förunnat.

Kanske finner motsägelsen sitt svar just där?