En rättvis värld

Jag har under denna tidigare del av mitt vuxenliv tvingats till konfrontation med ett antal personer av annan politisk färg än jag. Det skulle vara absurt att hävda att något sådant inte påverkar, gräver sig in och tvingar till omvärdering av det man håller som säkert. Framför allt har tvisterna rört den moderna politikens huvudbeståndsdel "individen" och dennes möjlighet att bejakas när hänsyn tas till stat och kollektiv. Detta vill jag gärna kommentera.

Jag litar verkligen på det stora mertal av högerpersoner i min bekantskapskrets som övertygat hävdar att den liberala ideologin har störst chans att leda till lycka för så många som möjligt. Flera av de argumenterande är rekorderliga människor, människor som vill väl och som har ett ansenligt mått av humanitet i sig. Vad jag ifrågasätter är inte deras målsättning eller människosyn, utan hur långt de tänkt när det kommer till möjligheten att kombinera individer i ett större sammanhang. 

Som alla med metaperspektiv på den amerikanska rättighetsideologin skulle kunna bifalla, är rättighetstänket begränsat av en realitet som kräver samexistens. En rättighet är enbart en rättighet så länge den kan utkrävas, och för att en rättvis värld skall fungera krävs att vi uttrycker våra friheter så att de inte inskränker på andras likaledes berättigade sådana. Detta kan exemplifieras med Hanna Fahls vuxna män som skriker om sin rättighet att berusa sig till sjöss. Här blir det pinsamt tydligt vad som står på spel, då min calvados på framdäck blir din sjöolycka. På samma sätt riskerar det att bli i ett otal fall. Min rätt att äta kött blir din svält eller miljöförgiftning, mitt vapenlicens din våldsamma värld, och mitt skrik din tystnad.

Men är det då självklart att vi vill ha en rättvis värld? Ett nekande svar grundar sig ofta i missförståndet att det skulle röra sig om teknisk millimeterfördelning, vilket det inte gör. Rättvisa är inte oseende för förtjänst, insats och vilja. Inte heller avser det att stympa mänsklig drivkraft. Rättvisa utgår helt enkelt från den enkla tanken om människors i grunden lika värde. Från en Rawlsk idé om att det skall kännas bra i magen att ge en person en viss lott, oaktat att det är din bästa vän eller syster som hamnar med den. För en tillvaro där förtjänsterna är det intressanta, snarare än ett utgångsläge som påminner till förvillelse om gudomligt flyt. 

Om vi enas om det önskvärda i en rättvis värld, kommer vi att konfronteras med det avreglerade samhällets problem. Det är nämligen fasligt svårt att skapa en spontan samexistens där vissa friheter inte tar över och suger ut andra, och detta på moraliskt irrelevanta grunder. Om det finns ett visst rättighetsutrymme, en areal för människor att handla och härska inom, kommer fördelningen att bli avgörande för vad vi i slutändan kan kalla för förverkligad rätt. Det uppstår en konkurrenssituation, och denna är blind för humanistiska riktlinjer. I det fria spelet kommer lottningen vara orelaterad till förtjänst. Vem som går segrande ur det hela har väldigt lite att göra med vem som egentligen är värd det.

Om alla människor är i grunden likaberättigade vill jag därför att fortsätta påstå att fördelningen av resurser måste göras utifrån andra parametrar än de framslumpade. Vi kan inte ha ett samhälle där man vinner på att armbåga sig vassas eller skrika högst, av den enkla anledningen att det rättighetsutrymme som finns inte har rum för ett sådant beteende från varje håll. Om vi är allvarliga med målsättningen "en värld med utrymme för alla individer", kommer vi att behöva omvärdera vår syn på det fria spelrummet som moraliskt pålitligt. Släpps individen fri kommer enskilda individer att vara förlorarna. Bara de utvalda kommer vara gladare.

Generösare former

Utseendehets. Detta i evinnerlighet avhandlade ämne där epitetet 'öppen dörr' utan problem kan användas som invändning mot ytterligare diskussion. Jag tycker mig ändå se vissa problem med dagens samtal. Det finns något schablonartat och sömnigt så fort man talar om ideal och höga krav. En mentalitet av att det förvisso är trist att det är på det här viset, men att what else is new. Ämnet är klarlagt, beklagat och det enda som krävs av oss är att vi med jämna mellanrum upprörs över att Britney betraktas som tjock och att fyrtioåriga kvinnor inte får ligga. It's a tough world, men men.

Reaktionerna syftar sällan till att på riktigt ifrågasätta det problematiska i att en del personer konsekvent bedöms som mindre trovärdiga, aktningsvärda och självklart existensberättigade än andra. Istället antar de en karaktär av ett svepande beklagande, emellanåt tillspetsat i individuell kamp för just det ideal vars förändring skulle gynna den egna personen. Det är ju så stora problem med kroppsidealen, till exempel. Heja Scarlett Johansson och Christina Hendrix som visar var skåpet ska stå! Nigela Lawson är minsann snyggare än Gillian McKeith trots att hon är rund, och Dove-reklamerna är oh så befriande.

Vad jag kan känna är att en kamp som syftar till det befriande läge då Christina Hendrix äntligen godkänns inte är en så herrans stor kamp. Istället är den ett marginellt försök att förvisso utvidga idealen, men enbart till en lika hårt begränsande mall av nya mått. Självklart är det positivt att ideal förändras, luckras upp och tillåts generösare former, men om slutmålet är att ideal av vissa mått ändå ska finnas, kommer en del personer att hamna fortsatt utanför.

För några år sedan drabbades jag av oväntad vuxenacne. Identitetskris var bara förnamnet och jag utkämpade självkänslans Waterloo bara jag var tvungen att ta mig till en körlektion. Var det något jag fick erfara var det hur världen mottog den som hamnar bortom både Britney-höfter och Tyra Banks-pannor. Jag hånade Dove-reklamen intill förbannelse, och upplevde den och dylika kampanjer som ett uddlöst försök att frälsa de redan invigda. En hel nations snack om utseendekrav blev en intern klubb för lyxproblem, och jag fann mig ledningslös i hur jag skulle organisera vad som i högsta grad kändes som ett nyförvärvat utanförskap.

Alla kan inte kämpa för att betraktas som snygga, eftersom de helt enkelt inte har en möjlighet att omfattas ens av de mest förlåtande ideal. Dessa människor behöver inte strida för att få vara snygga på ett Joan-i-Madmen-sätt, de behöver strida för att slippa vara snygga punkt.

Om man inte behandlar djur som djur uppkommer aldrig det moraliska problemet då man inser sig behandla andra människor som djur. Och om man beter sig vettigt och tolerant även mot de som betraktas som fula kommer problemet med Britneys tjockkropp aldrig att bli ett problem. Därför borde vi kanske emellanåt släppa vår önskan att tänja och mixtra med skönhetbegreppet, och inse att vi istället ska odla vår humanitet och vidsynthet.