Utseendehets. Detta i evinnerlighet avhandlade ämne där epitetet 'öppen dörr' utan problem kan användas som invändning mot ytterligare diskussion. Jag tycker mig ändå se vissa problem med dagens samtal. Det finns något schablonartat och sömnigt så fort man talar om ideal och höga krav. En mentalitet av att det förvisso är trist att det är på det här viset, men att what else is new. Ämnet är klarlagt, beklagat och det enda som krävs av oss är att vi med jämna mellanrum upprörs över att Britney betraktas som tjock och att fyrtioåriga kvinnor inte får ligga. It's a tough world, men men.
Reaktionerna syftar sällan till att på riktigt ifrågasätta det problematiska i att en del personer konsekvent bedöms som mindre trovärdiga, aktningsvärda och självklart existensberättigade än andra. Istället antar de en karaktär av ett svepande beklagande, emellanåt tillspetsat i individuell kamp för just det ideal vars förändring skulle gynna den egna personen. Det är ju så stora problem med kroppsidealen, till exempel. Heja Scarlett Johansson och Christina Hendrix som visar var skåpet ska stå! Nigela Lawson är minsann snyggare än Gillian McKeith trots att hon är rund, och Dove-reklamerna är oh så befriande.
Vad jag kan känna är att en kamp som syftar till det befriande läge då Christina Hendrix äntligen godkänns inte är en så herrans stor kamp. Istället är den ett marginellt försök att förvisso utvidga idealen, men enbart till en lika hårt begränsande mall av nya mått. Självklart är det positivt att ideal förändras, luckras upp och tillåts generösare former, men om slutmålet är att ideal av vissa mått ändå ska finnas, kommer en del personer att hamna fortsatt utanför.
För några år sedan drabbades jag av oväntad vuxenacne. Identitetskris var bara förnamnet och jag utkämpade självkänslans Waterloo bara jag var tvungen att ta mig till en körlektion. Var det något jag fick erfara var det hur världen mottog den som hamnar bortom både Britney-höfter och Tyra Banks-pannor. Jag hånade Dove-reklamen intill förbannelse, och upplevde den och dylika kampanjer som ett uddlöst försök att frälsa de redan invigda. En hel nations snack om utseendekrav blev en intern klubb för lyxproblem, och jag fann mig ledningslös i hur jag skulle organisera vad som i högsta grad kändes som ett nyförvärvat utanförskap.
Alla kan inte kämpa för att betraktas som snygga, eftersom de helt enkelt inte har en möjlighet att omfattas ens av de mest förlåtande ideal. Dessa människor behöver inte strida för att få vara snygga på ett Joan-i-Madmen-sätt, de behöver strida för att slippa vara snygga punkt.
Om man inte behandlar djur som djur uppkommer aldrig det moraliska problemet då man inser sig behandla andra människor som djur. Och om man beter sig vettigt och tolerant även mot de som betraktas som fula kommer problemet med Britneys tjockkropp aldrig att bli ett problem. Därför borde vi kanske emellanåt släppa vår önskan att tänja och mixtra med skönhetbegreppet, och inse att vi istället ska odla vår humanitet och vidsynthet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar