Som många andra har jag gått i tankar att skaffa en tatuering. Ingalunda en revolutionerande handling i dessa dagar, men likväl med lockelsen av att vara ett statement, något individuellt och kaxigt irreversibelt. Vad som talar mot tanken är detsamma som talar för. Att permanent märka sig är att ta ett beslut och tvingas att stå fast vid det, vilket går på rak kollisionskurs mot allt vad 80-talisten fått i sin modersmjölk. Som uppvuxen i ett tidevarv av pretentioner har vi vant oss vid att förknippa limbot med möjligheter. Vi har frodats i tanken på mer och bättre, istället för att slå vakt om den bana som faktiskt presenterat sig för oss. Att 80-talisten också lärt sig att hylla det individuella får ses som en motverkande faktor just vad kroppskonst anbelangar, men faktum kvarstår - det permanenta skrämmer.
En tatuerad bekant kommenterade detta för ett tag sedan. Hon rynkade på näsan åt mina nojor och konstaterade att det finns få saker i livet som inte påverkar den bana man i slutändan finner sig inslagen på. Om en bild i bläck märker en kvadratdecimeter på skuldran kommer rökning, alkohol, stress och livsstil att avgöra både utseende och kropp i mångfalt mycket större skala. Hur man än lever kommer man inte kunna undvika att påverka sig. Man kommer att göra ett commitment, välja bort andra eventuella livsöden och obönhörligen att förändras.
Denna insikt avdramatiserade tatuerandet, men försatte också motviljan mot detsamma i en större kontext. Att vi så räds det definitiva i det ögonblick det avslöjar sig som något sådant, manar till tänkande kring val och beslut. Och här tror jag inte enbart att det rör sig om en generationsbaserad önskan om att befinna sig i löftesdignande limbo. Jag skulle i högsta grad vilja koppla rädslan för det permanenta till kvinnorollen.
Att vara kvinna har länge förknippats med rädslan för att försämra ett rent och oskuldsfullt utgångsläge. Vi får propaganda om att bevara vår hy och våra former. Att åldras är att förfalla och den största transcendensen är att inte transcendera alls. Istället är det vackraste för en kvinna att förbli en ljuv och okontroversiell projektionstavla, någon som har det orördas charm och som ytterst inte gör några säregna anspråk. Sett med dessa glasögon kommer kvinnan inte bara att förhindras från att märka sin kropp eller använda de hudkrämer hon önskar. En kvinna som matats med det fula i att förändras åt något håll kommer att vara hämmad vad gäller människans yttersta livsämne. Att vara rädd för förlorad renhet är att vara rädd för de olika riktningar som livet kan ta. Det är att sky risker, beslut och ställningstaganden. För att slutligen hamna i en rädsla för allt som innebär ett aktivt herravälde över livsloppet.
För livet är inte intakt. Man kan inte sätta sin prägel på något utan att i viss mån förstöra det. Därför vill jag också slå ett slag för det irreversibla. Som Hanna i TV-serien Girls menar då hon pratar om sina förvirrade tonår, är en tatuering ett sätt att ta kontrollen över sin kropp. Det må låta som en klysha, men den understryker kontentan i de permanenta valens innebörd för självutvecklingen. Att förändra sig på ett bestämt sätt är fast besläktat med den "karaktär" man så frikostigt tillskriver en välåldrad och etablerad man. Det har att göra med att utmejsla sin bana och sitt utvecklingslopp, genom att låta rynkor, bläck eller unika umgängesvanor förädla och göra en till en mer utpräglad person. Permanenta förändringar blir en mottes till allt vad förskrämt och påtvingat stillastående heter, och det harmlösa status quo ifrågasätts av en opolerad kraft.
Både som man och kvinna finns ett värde i att våga vara vanvördig mot sig själv. Att inte klamra sig fast vid det oskuldsfulla, utan våga både skuldsätta och göra de stora investeringarna. Om resultatet inte varje gång blir bra må det vara hänt. Man må hamna med en ful blomma på axeln, men man har i alla fall blivit något mer av en konturrik och riktig människa. Någon som inte är så intetsägande intakt.
