Vad modet kan innebära

Inför kvällens förlustelser fördjupar jag mig i oktobers Elle-nummer. Jag läser om guldbrokader, kvinnliga hår och accessoarer i pastell och jag undrar som så ofta dessa gånger om man fullt ut får sjunka in. Att hänge sig åt mode och det sköna i livet har alltid åtföljts av en skuldmedveten bismak, och det av goda skäl. Ytlighet är såklart en fara i ett bekräftelsesökande och egoorienterat samhälle. Det är kronjuvelen av kortsiktiga belönings-fixes och aktar man sig inte är det lätt att svepas med av det som triggar dopaminet i stunden, på bekostnad av större eller i vart fall mer mångbottnade värden.

Denna värdering av vad som är viktigt hotar framför allt kvinnor. Det är vi som bejublas mest för vår eventuella skönhet och som frestas till att göra prioriteringar där kortsiktig självkänsleboost är överordnat. Ängsligt lär vi oss att bevaka vårt yttre och att finna sätt att fylla på acceptans-depåerna när vi ligger på minus. Det är inte särskilt radikalt att påstå att detta har med kvinnorollens brist på förlåtande att göra, då vi för att få rörelsefrihet behöver uppnå ett läge av oklanderlighet. Annars är våra anspråk inte helt rumsrena.

Men det finns en annan del av modet. Denna kan ramas in i den aningen klyshiga situationen då en pojkvän rådfrågas kring flickvännens klädval införkvällen och vill stoppa in henne i en söt och lagom tight klänning från H&M. Jag vill påstå att tjejer tvingas stå till svars för sina klädval inför oförstående män med jämna mellanrum. Man får föra en fristående linje för att byta ut de högklackade skorna mot ett par androgyna eller den formsmickrande klänningen mot något mer voluminöst. Man bortser för en gångs skull från vad den manliga publiken föredrar.

Jag vill mena att kvinnor på många vis tagit en traditionell bekräftelsedomän, ockuperat den och gjort den till något som främst syftar till manifestation för andra kvinnor. Det finns få områden där kvinnor så tydligt uppträder för varandra som inom modet. Man kommunicerar internt och är snygg för att andra kvinnor skall tycka att man är snygg. Detta är smått revolutionerande, eftersom de flesta statusknep i övriga livet involverar manligt bifall.

Visst kan kvinnor röna framgång på andra sätt än genom trender, och visst syftar inte alla kvinnliga prestationer till att imponera på män. Vad som skiljer modet från exempelvis att bevisa något intellektuellt eller att vara atletiskt duglig är dock att det lånar status från den manliga ultimata credden. En kvinna som är smart, kreativ eller duktig på sin hobby får status inom detta område, men det är inte alltid som hon anses vara en attraktiv och imponerande varelse en totale för det. För att en kvinna skall få övergripande prestige brukar krävas att hon blir populär hos det motsatta könet. Det är då hon får en villkorslös ställning, kapital att dominera i övrigt och en identitet som beundransvärd. Vilket är något som modefantasterna tagit fasta på och använder på sitt eget vis.

Modet blir ett slags feministisk motsägelse, en frigörande förvanskning av något som en gång var begränsande. En kvinna som intresserar sig för modets mer eller mindre godtyckliga koder har blivit den ultimata nörden - någon som talar ett otillgängligt och intetsägade språk adresserat till de invigda, och som bryr sig föga om vad hon med detta språk säger yttervärlden. Hon leker med det intresseområde hon fått sig tilldelat, och vad som tidigare syftade till att inrätta henne i en krävande könsmaktsordning har blivit ett redskap för att skapa henne en ställning bland likasinnade. Det estetiska kravet har helt enkelt fått ett eget liv och blivit något mer än estetik. Modet profiterar på prestigen som ligger i att uppträda för män, trots att det för länge sedan slutade vara dem man uppträdde för.

Även om det är synd att kvinnor för att få bekräftelse från varandra måste röra sig inom ett område som uppstod för att vara män till lags, måste jag säga att man använt områdets möjligheter aktivt. Som vore man gömda i en kvinnlighetens trojanska häst har man utgett sig för att följa de estetiska krav och lagar som satts upp, för att väl där inne göra något helt eget med sitt förtroende.

Jag tycker av denna anledning att det finns något intressant med modedomänen som inte låter sig infångas i ett "passivt inrättande efter attraktivitetens lagar". Modet är en del av kvinnans aktiva konstnärlighet, då hon ger fingret åt dem hon låtsas smeka medhårs genom att smeka dem på sitt självvalda vis. Genom att protestera i form av deltagande tar hon ett första steg mot att förvanska även andra krav. I framtiden finns en förhoppning att den självständiga domänen inte måste vara präglad av estetik och kvinnlighet för att vara prestigefylld, men tills vidare är det ganska fucking awesome att hon kan göra lite som hon vill med sin fysiska uttryck.

He's just not that into you

År 2004 kom den ut, boken som efter att ha frontats i Oprah Winfrey drog det slutliga plåstret från alla sönderanalyserande tjejers bekräftelsesår. He's just not that into you hade ett budskap som jag till en början inordnade bland årets mest befriande. Att man i sin mest osäkra tonårsperiod, med allt vad det innebar av stötande och blötande kring killar som var mer eller mindre villiga att ge en sitt erkännande, fick ett slag på kinden signerat 'the hars reality' var uppfriskande. Exponeringen var ankommen och alla återförsäkringsjunkies kunde enas i sitt sorgearbete kring ett existensberättigandet som ofta inte skulle komma.

Ett första steg till att frigöra sig från ett beroende av t.ex. bekräftelse, är att inse faktum och lära sig att tackla sin skit på egen hand. Så långt så väl. Men det finns en annan sida av exponeringsmyntet.

Altermativen som presenteras i den här boken är i krass mening två. Antingen kan tjejen enligt den gamla skolan klamra sig fast vid en passiv och ängslig förhoppning om en kille vars beteende hon kommer romantisera, analysera och göra allt för att anpassa sig efter. Eller så kan hon inse faktum, att han inte är tillräckligt besatt av henne för att förhoppningen skall vara fruktbar, och i så fall överge den tvivelsutan. I båda fall förutsätter man att tjejens uppdrag är att konstatera huruvida killen dyrkar och bekräftar henne i tillräckligt hög grad för att hennes bräckliga självkänsla skall få ro. Hennes roll är att invänta Svaret, att inordna sig efter situationen som den uppenbarar sig och att passivt godta det budskap hon får.

Det givna alternativ tre nämns inte, trots att det är den enda rimliga motsvarigheten till de handlingsmöjligheter som hennes manliga motparter många gånger har att röra sig med. Den manliga relationssökarstrategin besjälas nämligen av strävan. Den uttrycks i former av aktivitet, målmedveten uppvaktning och ihärdighet. Den är den totala mottesen till ängsligt analyserande och den existerar som något fristående från motpartens bekräftelse. Den manliga relatinssökarstrategin handlar helt enkelt om att utröna sitt eget intresse istället för motpartens, och att agera i enlighet med den motivationen.

Under det senaste året har jag dejtat i imponerande mängd. Jag har minglat med växande förtjusning i nattens händelser och har varit snart sagt obegränsad vad gäller ålder, fora och typer av snubbe. Några gånger har det funkat bättre, andra betydligt sämre, men flera gånger har jag själv funnit mig vara en avgörande faktor för skeendets pådrivande, kanske rentav förekomst. Jag har kort sagt samlat på mig otaliga upplevelser - trevliga, bedrövliga och omvälvande - upplevelser jag med säkerhet inte fått del av om jag inrättat mig efter Oprahs devis.

Vad jag dragit som slutsats av det här är följande. Att om kvinnan har att röra sig med att leva i romantiserande förnekelse om motpartens åsikt eller att godta den som diktat utan minsta egna önskemål, kommer hon gå miste om alla de gråzoner av relationer som kan förekomma innan man vet vad man önskar med den andra parten. Hon kommer att göra det som den moderna kvinnan av goda skäl manats till att ompröva - nämligen att se sig som behållare för andras aktivitet och avsikt, och att undvika egna anspråk.

Därför hoppas jag att mina kära tjejvänner då och då kan kosta på sig att släppa både neurotiska analyser och övermänsklig känslighet för vad som eventuellt kan uppfattas som ett turn-down. Och inse att deras lust och intresse för att testa på något är en signal så god som någon för att fortsätta att agera. Så att man kan återfinna sig med en och annan erfarenhet som man också valt och velat, och inte enbart de  som med fulla försäkringar serverats.

Människan var alltså fri att välja?

Är det inte konstigt att de som argumenterar som mest flammande för människans fria vilja inte sällan är samma individer som i tid och otid hänvisar till naturens tvång? Mången är den diskussion då man i sin argumentation för att människor har olika förutsättningar bemötts med mer eller mindre genomtänkta kommentarer om att det handlar om inställning. Zlatan har kommit långt trots uppväxt i Rosengård och oavsett om man rutas in av en beklämmande vardag kan man inspireras och kämpa sig till ett bättre (ekonomiskt) liv. 

Här kan man roa sig med att invända att det överbemedlade livet inte är det enda eftersträvansvärda. Att söka pengar och klättring i marknadsekonomin är inget grundläggande Guds bud och rätten att reagera på orättvisor bör inte förverkas av den anledning att man inte gjort allt i sin makt för att toppa sitt ekonomiska kapital. För det andra kan man invända att det inte är den teoretiska möjligheten att förbättra sin situation som utgör springande punkt. Det orättvisa är snarare hur mycket man behöver vända ut och in på sig själv för att nå dit. Rättvisa är inte att någon tjänar 1000 kronor på tre jobb medan en annan gör det på ett, även om båda har en möjlighet att uppnå samma 1000-kroniga resultat. Det ärr rätt okomplicerad logik.

Men det är inte det jag ska utgjuta mig om här. Dagens ryggmärgsreaktion springer istället ur det förhållande att samma personer som förfäktar det fria valet när det gäller sociala omständigheter och ekonomiska begränsningar, ofta är samma personer som argumenterar mot moraliskt progressiva påbud genom att hänvisa till natur och traditioner. 

Om man till en sådan här person säger "jag tycker att föräldrapenningen borde delas mer lika för att kvinnor skall förbättra sin chans till delaktighet på arbetsmarknaden" säger de att män och kvinnor har olika preferenser av natur och tradition och att detta är något den hänsynsfulla människan  borde respektera. När man säger "jag tycker att transpersoner borde ha samma rätt att fortplanta sig" invänder de bestämt att den vanliga människans konventionella känsla för hur familjekonstellationen ser ut inte är redo för detta än. När man säger att homosexuella är lika lämpliga som föräldrar presenteras argument om barns naturliga behov, och när det handlar om att äta kött är vi alla slaviska biologimaskiner som saknar både förmåga att planera för vårt proteinintag på övrigt sätt eller att justera vår bekvämlighet efter mer behjärtansvärda rättesnören.

Kort sagt är det en herrans massa pekpinnar om hur den vanliga människan har rätt att leva sitt liv i status quo, med hänvisning till mer eller mindre vedertagna behov grundade i natur och konvention. Det jag finner motsägelsefullt är detta: Så fort det handlar om önskemål kring moralisk utveckling grundad i  ideal om social rättvisa tar man sig rätten att vifta bort gemene mans ansvar pga dennes vana eller biologiska "predisposition". När det istället gäller bekvämlighet och värden som försvarar den egna gruppens priviligium kräver man att motparten gör allt i sin makt för att gå emot sin sociala predisposition.

Att kräva ansträngning, kamp och åtgärdande av socioekonomiska förutsättningar medan man lojt godtar status quo vid moraliska hänsyn om köttätande eller familjeordning visar i min bok att det inte är människors fria vilja att välja sina ideal och liv som är det viktiga. Det viktiga är den (oschysst fördelade) ordning man uppnår genom att skuldbelägga individen vid rätt tillfällen, samt att man tillhör de som vinner på en ansvarsfördelning av ett sådant slag.

Skall man vara konsekvent och trovärdig i sin kamp för den fria viljan borde man kräva människans medvetenhet och informerade handlande även i de frågor som rör det moraliskt besvärliga. Framför allt borde man vara minst lika redo att skuldbelägga sig själv som den sämre lottade.

Att vara sann

Många gånger har sådana moderna företeelser som facebook, twitter, instagram och foursquare fått ta emot kängor. De anklagas för att vara ytliga, snuttifierande och oförmögna till att utveckla något av värde i det riktiga livet. Inte minst klandras de för att ge en falsk och förskönande bild av verkligheten. En bild som vaggar in i behagliga illusioner av att den egna tillvaron snurrar mer smärtfritt än vad den gör, och som slår an alla västerländskt narcissistiska strängar in the book.

Mycket av detta är säkerligen korrekt. Genom de sociala medierna kan jag skapa en bild av tillvaron som är selektiv och som inte behöver ha särskilt mycket att göra med vad jag egentligen upplever under en slumpmässigt vald dag. Istället för att träffa vänner irl kan jag skapa en artificiell känsla av samhörighet genom att tagga dem i inlägg. Om jag nu skulle träffa en vän kan jag genom att instagrama mötet lyfta fram det som besittandes betydligt större proportioner än vad det egentligen gör skäl för. Jag kan förvränga min värld. Jag kan missleda, dikta upp och representera mitt liv så som jag skulle vilja att det uppfattades. Och eftersom ett försök att aktivt ge människor en viss uppfattning av den egna personen ligger obehagligt nära att fara med osanning, kommer detta skapande av verkligheten att betraktas som manipulation, lögn.

Men är det verkligen så att man utan tvekan och nyans kan dra uttrycken över samma manipulativa kam? Är ett försök att formulera en bild av sig själv verkligen något som tillkommit i ett cyniskt västerlandssamhälle med den kortsiktiga bekräftelsen som nyetablerad skurk och ledstjärna? Är det tvärtom en del av ett behov och en tendens som varje frisk människa tvingas omfamna i kampen för att upprätthålla ett uthärdligt och tryggt jag? 

På psykologprogrammet ägnar vi åtskilliga timmar åt att stöta och blöta, lära och lära om vad som är förutsättningarna för den Sunda Individen. Som normalneurotisk sönderanalytiker har jag fått omvärdera många av mina metoder. När jag trodde att psykologisk friskhet handlade om verklighetsförankning och sund kritik av livets alla sätt att dra en med i vindlingarna, har jag nu förstått att mentalt välmående till stor del är att skapa sig en shysst och förlåtande illusion. Att hitta på ett meningsfullt jag som sockras och vidmakthålls av konstruktiva försvarsmekanismer, och att fria snarare än fälla då man drabbas med en situation av alltför stark självkritik.

Vad jag insett är detta. Att den sunda människan för att att förbli en sund människa måste skapa sig någon form av förgyllande och förlåtande narrativ. För att i sina egna ögon framstå som en människa som står sig i konkurrensen måste man berätta något positivt om sig själv och det man gjort. Det är fördelaktigt och fullt förståeligt att tolka i ett barmhärtigt ljus och att ibland representera valda delar av sanningen för att fortsätta känna sig som sammanhängande och värd respekt. Av samma anledning talar facebook och dess förvanter till ett behov som finns hos oss alla. De sociala medierna ger oss möjlighet att på bästa sändningstid skapa ett narrativ som vi kan glädjas åt, och i det tror jag att de stärker. Inte minst har de potentialen att stärka oss inför ett mer reellt betonat möte med världen. 

Det skall före min sista mening tilläggas att jag är helt med på kritiken som finns om ett urspårat "egots expansion". Nämligen då ett stundtals smaklöst frosseri i den egna briljansen skrivs upp på omgivningens näsor utan skam och urskiljning. Diskrepansen från verkligheten är emellanåt så stor och svulstigt tillfläskad att man inte med bästa vilja kan insortera bilden som en del av den person som hävdas vara upprinnelsen. Inte minst finns en fara i att vi så till den milda grad höjer ribban för de supersjälv vi visar upp, att vi ökar behovet av försköning till en aldrig sinande ström av desperat förhärligande.

Inte desto mindre tror jag att vi måste erkänna och med mild humor godta att en individ i rimliga mängder kan stärkas om hon får möjlighet att skapa sig en subjektivt välsignad bild. Och att detta är något djupt allmänmänskligt som i motsats till vårt förakt förtjänar att erkännas som den boost det  faktiskt är. Så att vi får tillåtas att dras med i de öppningar till glädje och stolthet som tillvaron faktiskt bjuder. Och får skapa våra jag på ett sätt som gör oss gott.

Det är ju naturligt

På psykologprogrammet läser vi just nu biologisk psykologi, och har tagit oss in på den heta potatisen evolutionspsykologi. Kursboken vi läser för långa försvarstal om att en evolutionspsykologisk förklaring inte behöver vara deterministisk, och att det deskriptiva inte är preskriptivt för hur en människa bör bete sig. Jag är benägen att hålla med. I vart fall i teorin borde man kunna skilja på lägesrapport och moral, och ett konstaterande att män behövt uppvisa sexuell aggressivitet i det passerade ger inte klartecken för våldtäkt i ett civiliserat samhälle, osv. Allt väl så långt. Likväl finns en tendens att betrakta naturen som en fingervisning om vad som en gång varit korrekt, och här skulle jag vilja undersöka om det är rimligt tänkt.

Boken använder formuleringen att gener är en predisposition, en hint i en viss riktning. För att gener skall bli förverkligade krävs att de närs, och detta av såväl miljö som av vår kognitions medvetna avgöranden. Att gener blir en tendens snarare än något absolut, naturen något rådgivande snarare än dikterande, är också ett första steg mot civiliserat ansvar för våra handlingar. Även här är jag med. Emellertid blir det problematiskt när man från första början ger naturen en roll som ursprunglig tendens. Som predisposition blir naturen lätt rådgivande, något vars uttrycksformer kan omstöpas i sina mest brutala delar, men vilken likväl hintar om vad som varit och måhända ännu är funktionellt och snyggt uttänkt. Det flirtar med en värdering om vad som varit det "bästa", och när man talar om att förädla de uttrycksformer detta ursprungliga goda tar sig idag, kan man skymta en acceptans av naturen som grundläggande premiss.

Naturen saknar emellertid moralisk giltighet, och detta allra tydligast mot evolutionens fond. Om vi talar med evolutionslogikerna, och stryker alla funderingar om intelligent design och religiös avsikt, kan vi enas om att våra gener utgår från två principer: "möjlighet till fortplantning" och "möjlighet till överlevnad". Två om än fundamentala så rätt begränsade kriterier för vad ett gott beteende kan anses böra vara grundat i. 

Vi kan ta exemplet med köttätande. Här använder sig många proponenter av argumentet att ätandet är naturligt, och de gör det med en hänvisning till praktikens förekomst hos andra av naturen utvecklade arter. Vad man här bortser från är vilka mängder av obehagliga mekanismer som naturen och dess logik landat i. Till exempel bortser man från det faktum att fysiskt lidande helst skall vara så vanvettigt brutalt för den utsatta individen att denne gör vad som helst för att undslippa det. Man bortser från att överlevnaden kräver det absolut obarmhärtigaste för att bevara sig självt, och att den kompromissat med alla andra värden, behov och principer i sin strävan hit. När man säger att lidande är naturens gång säger man därför ingenting annat än att den genom att sätta sina två principer främst har formgivit den beskaste av mediciner för de som inte ids kämpa bättre. Att den i en absurd variant av målrationalitet har formgivit moralens och humanitetens direkta motpol, allt i överlevnadens tjänst.

Detta exempel kan tjäna som illustration av hur moraliskt ointelligent evolutionen är. Den har inte förstått sig på humanitet, eftersom det helt enkelt inte är dess jobb. Däremot är det vårt jobb att förvalta den biologiskt präglade värld vi fått på ett uthärdligt och försvarbart sätt, och här kan vår förståelse för mänskligt psyke - såväl biologiskt som socialt - vara ett redskap för att komma närmre. Bara på det sättet kan och bör evolutionsteorin användas. Annars är det lika bra att vi hämtar vår information någon annanstans ifrån.