Är det inte konstigt att de som argumenterar som mest flammande för människans fria vilja inte sällan är samma individer som i tid och otid hänvisar till naturens tvång? Mången är den diskussion då man i sin argumentation för att människor har olika förutsättningar bemötts med mer eller mindre genomtänkta kommentarer om att det handlar om inställning. Zlatan har kommit långt trots uppväxt i Rosengård och oavsett om man rutas in av en beklämmande vardag kan man inspireras och kämpa sig till ett bättre (ekonomiskt) liv.
Här kan man roa sig med att invända att det överbemedlade livet inte är det enda eftersträvansvärda. Att söka pengar och klättring i marknadsekonomin är inget grundläggande Guds bud och rätten att reagera på orättvisor bör inte förverkas av den anledning att man inte gjort allt i sin makt för att toppa sitt ekonomiska kapital. För det andra kan man invända att det inte är den teoretiska möjligheten att förbättra sin situation som utgör springande punkt. Det orättvisa är snarare hur mycket man behöver vända ut och in på sig själv för att nå dit. Rättvisa är inte att någon tjänar 1000 kronor på tre jobb medan en annan gör det på ett, även om båda har en möjlighet att uppnå samma 1000-kroniga resultat. Det ärr rätt okomplicerad logik.
Men det är inte det jag ska utgjuta mig om här. Dagens ryggmärgsreaktion springer istället ur det förhållande att samma personer som förfäktar det fria valet när det gäller sociala omständigheter och ekonomiska begränsningar, ofta är samma personer som argumenterar mot moraliskt progressiva påbud genom att hänvisa till natur och traditioner.
Om man till en sådan här person säger "jag tycker att föräldrapenningen borde delas mer lika för att kvinnor skall förbättra sin chans till delaktighet på arbetsmarknaden" säger de att män och kvinnor har olika preferenser av natur och tradition och att detta är något den hänsynsfulla människan borde respektera. När man säger "jag tycker att transpersoner borde ha samma rätt att fortplanta sig" invänder de bestämt att den vanliga människans konventionella känsla för hur familjekonstellationen ser ut inte är redo för detta än. När man säger att homosexuella är lika lämpliga som föräldrar presenteras argument om barns naturliga behov, och när det handlar om att äta kött är vi alla slaviska biologimaskiner som saknar både förmåga att planera för vårt proteinintag på övrigt sätt eller att justera vår bekvämlighet efter mer behjärtansvärda rättesnören.
Kort sagt är det en herrans massa pekpinnar om hur den vanliga människan har rätt att leva sitt liv i status quo, med hänvisning till mer eller mindre vedertagna behov grundade i natur och konvention. Det jag finner motsägelsefullt är detta: Så fort det handlar om önskemål kring moralisk utveckling grundad i ideal om social rättvisa tar man sig rätten att vifta bort gemene mans ansvar pga dennes vana eller biologiska "predisposition". När det istället gäller bekvämlighet och värden som försvarar den egna gruppens priviligium kräver man att motparten gör allt i sin makt för att gå emot sin sociala predisposition.
Att kräva ansträngning, kamp och åtgärdande av socioekonomiska förutsättningar medan man lojt godtar status quo vid moraliska hänsyn om köttätande eller familjeordning visar i min bok att det inte är människors fria vilja att välja sina ideal och liv som är det viktiga. Det viktiga är den (oschysst fördelade) ordning man uppnår genom att skuldbelägga individen vid rätt tillfällen, samt att man tillhör de som vinner på en ansvarsfördelning av ett sådant slag.
Skall man vara konsekvent och trovärdig i sin kamp för den fria viljan borde man kräva människans medvetenhet och informerade handlande även i de frågor som rör det moraliskt besvärliga. Framför allt borde man vara minst lika redo att skuldbelägga sig själv som den sämre lottade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar