På psykologprogrammet läser vi just nu biologisk psykologi, och har tagit oss in på den heta potatisen evolutionspsykologi. Kursboken vi läser för långa försvarstal om att en evolutionspsykologisk förklaring inte behöver vara deterministisk, och att det deskriptiva inte är preskriptivt för hur en människa bör bete sig. Jag är benägen att hålla med. I vart fall i teorin borde man kunna skilja på lägesrapport och moral, och ett konstaterande att män behövt uppvisa sexuell aggressivitet i det passerade ger inte klartecken för våldtäkt i ett civiliserat samhälle, osv. Allt väl så långt. Likväl finns en tendens att betrakta naturen som en fingervisning om vad som en gång varit korrekt, och här skulle jag vilja undersöka om det är rimligt tänkt.
Boken använder formuleringen att gener är en predisposition, en hint i en viss riktning. För att gener skall bli förverkligade krävs att de närs, och detta av såväl miljö som av vår kognitions medvetna avgöranden. Att gener blir en tendens snarare än något absolut, naturen något rådgivande snarare än dikterande, är också ett första steg mot civiliserat ansvar för våra handlingar. Även här är jag med. Emellertid blir det problematiskt när man från första början ger naturen en roll som ursprunglig tendens. Som predisposition blir naturen lätt rådgivande, något vars uttrycksformer kan omstöpas i sina mest brutala delar, men vilken likväl hintar om vad som varit och måhända ännu är funktionellt och snyggt uttänkt. Det flirtar med en värdering om vad som varit det "bästa", och när man talar om att förädla de uttrycksformer detta ursprungliga goda tar sig idag, kan man skymta en acceptans av naturen som grundläggande premiss.
Naturen saknar emellertid moralisk giltighet, och detta allra tydligast mot evolutionens fond. Om vi talar med evolutionslogikerna, och stryker alla funderingar om intelligent design och religiös avsikt, kan vi enas om att våra gener utgår från två principer: "möjlighet till fortplantning" och "möjlighet till överlevnad". Två om än fundamentala så rätt begränsade kriterier för vad ett gott beteende kan anses böra vara grundat i.
Vi kan ta exemplet med köttätande. Här använder sig många proponenter av argumentet att ätandet är naturligt, och de gör det med en hänvisning till praktikens förekomst hos andra av naturen utvecklade arter. Vad man här bortser från är vilka mängder av obehagliga mekanismer som naturen och dess logik landat i. Till exempel bortser man från det faktum att fysiskt lidande helst skall vara så vanvettigt brutalt för den utsatta individen att denne gör vad som helst för att undslippa det. Man bortser från att överlevnaden kräver det absolut obarmhärtigaste för att bevara sig självt, och att den kompromissat med alla andra värden, behov och principer i sin strävan hit. När man säger att lidande är naturens gång säger man därför ingenting annat än att den genom att sätta sina två principer främst har formgivit den beskaste av mediciner för de som inte ids kämpa bättre. Att den i en absurd variant av målrationalitet har formgivit moralens och humanitetens direkta motpol, allt i överlevnadens tjänst.
Detta exempel kan tjäna som illustration av hur moraliskt ointelligent evolutionen är. Den har inte förstått sig på humanitet, eftersom det helt enkelt inte är dess jobb. Däremot är det vårt jobb att förvalta den biologiskt präglade värld vi fått på ett uthärdligt och försvarbart sätt, och här kan vår förståelse för mänskligt psyke - såväl biologiskt som socialt - vara ett redskap för att komma närmre. Bara på det sättet kan och bör evolutionsteorin användas. Annars är det lika bra att vi hämtar vår information någon annanstans ifrån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar