Många gånger har sådana moderna företeelser som facebook, twitter, instagram och foursquare fått ta emot kängor. De anklagas för att vara ytliga, snuttifierande och oförmögna till att utveckla något av värde i det riktiga livet. Inte minst klandras de för att ge en falsk och förskönande bild av verkligheten. En bild som vaggar in i behagliga illusioner av att den egna tillvaron snurrar mer smärtfritt än vad den gör, och som slår an alla västerländskt narcissistiska strängar in the book.
Mycket av detta är säkerligen korrekt. Genom de sociala medierna kan jag skapa en bild av tillvaron som är selektiv och som inte behöver ha särskilt mycket att göra med vad jag egentligen upplever under en slumpmässigt vald dag. Istället för att träffa vänner irl kan jag skapa en artificiell känsla av samhörighet genom att tagga dem i inlägg. Om jag nu skulle träffa en vän kan jag genom att instagrama mötet lyfta fram det som besittandes betydligt större proportioner än vad det egentligen gör skäl för. Jag kan förvränga min värld. Jag kan missleda, dikta upp och representera mitt liv så som jag skulle vilja att det uppfattades. Och eftersom ett försök att aktivt ge människor en viss uppfattning av den egna personen ligger obehagligt nära att fara med osanning, kommer detta skapande av verkligheten att betraktas som manipulation, lögn.
Men är det verkligen så att man utan tvekan och nyans kan dra uttrycken över samma manipulativa kam? Är ett försök att formulera en bild av sig själv verkligen något som tillkommit i ett cyniskt västerlandssamhälle med den kortsiktiga bekräftelsen som nyetablerad skurk och ledstjärna? Är det tvärtom en del av ett behov och en tendens som varje frisk människa tvingas omfamna i kampen för att upprätthålla ett uthärdligt och tryggt jag?
På psykologprogrammet ägnar vi åtskilliga timmar åt att stöta och blöta, lära och lära om vad som är förutsättningarna för den Sunda Individen. Som normalneurotisk sönderanalytiker har jag fått omvärdera många av mina metoder. När jag trodde att psykologisk friskhet handlade om verklighetsförankning och sund kritik av livets alla sätt att dra en med i vindlingarna, har jag nu förstått att mentalt välmående till stor del är att skapa sig en shysst och förlåtande illusion. Att hitta på ett meningsfullt jag som sockras och vidmakthålls av konstruktiva försvarsmekanismer, och att fria snarare än fälla då man drabbas med en situation av alltför stark självkritik.
Vad jag insett är detta. Att den sunda människan för att att förbli en sund människa måste skapa sig någon form av förgyllande och förlåtande narrativ. För att i sina egna ögon framstå som en människa som står sig i konkurrensen måste man berätta något positivt om sig själv och det man gjort. Det är fördelaktigt och fullt förståeligt att tolka i ett barmhärtigt ljus och att ibland representera valda delar av sanningen för att fortsätta känna sig som sammanhängande och värd respekt. Av samma anledning talar facebook och dess förvanter till ett behov som finns hos oss alla. De sociala medierna ger oss möjlighet att på bästa sändningstid skapa ett narrativ som vi kan glädjas åt, och i det tror jag att de stärker. Inte minst har de potentialen att stärka oss inför ett mer reellt betonat möte med världen.
Det skall före min sista mening tilläggas att jag är helt med på kritiken som finns om ett urspårat "egots expansion". Nämligen då ett stundtals smaklöst frosseri i den egna briljansen skrivs upp på omgivningens näsor utan skam och urskiljning. Diskrepansen från verkligheten är emellanåt så stor och svulstigt tillfläskad att man inte med bästa vilja kan insortera bilden som en del av den person som hävdas vara upprinnelsen. Inte minst finns en fara i att vi så till den milda grad höjer ribban för de supersjälv vi visar upp, att vi ökar behovet av försköning till en aldrig sinande ström av desperat förhärligande.
Inte desto mindre tror jag att vi måste erkänna och med mild humor godta att en individ i rimliga mängder kan stärkas om hon får möjlighet att skapa sig en subjektivt välsignad bild. Och att detta är något djupt allmänmänskligt som i motsats till vårt förakt förtjänar att erkännas som den boost det faktiskt är. Så att vi får tillåtas att dras med i de öppningar till glädje och stolthet som tillvaron faktiskt bjuder. Och får skapa våra jag på ett sätt som gör oss gott.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar