Inför kvällens förlustelser fördjupar jag mig i oktobers Elle-nummer. Jag läser om guldbrokader, kvinnliga hår och accessoarer i pastell och jag undrar som så ofta dessa gånger om man fullt ut får sjunka in. Att hänge sig åt mode och det sköna i livet har alltid åtföljts av en skuldmedveten bismak, och det av goda skäl. Ytlighet är såklart en fara i ett bekräftelsesökande och egoorienterat samhälle. Det är kronjuvelen av kortsiktiga belönings-fixes och aktar man sig inte är det lätt att svepas med av det som triggar dopaminet i stunden, på bekostnad av större eller i vart fall mer mångbottnade värden.
Denna värdering av vad som är viktigt hotar framför allt kvinnor. Det är vi som bejublas mest för vår eventuella skönhet och som frestas till att göra prioriteringar där kortsiktig självkänsleboost är överordnat. Ängsligt lär vi oss att bevaka vårt yttre och att finna sätt att fylla på acceptans-depåerna när vi ligger på minus. Det är inte särskilt radikalt att påstå att detta har med kvinnorollens brist på förlåtande att göra, då vi för att få rörelsefrihet behöver uppnå ett läge av oklanderlighet. Annars är våra anspråk inte helt rumsrena.
Men det finns en annan del av modet. Denna kan ramas in i den aningen klyshiga situationen då en pojkvän rådfrågas kring flickvännens klädval införkvällen och vill stoppa in henne i en söt och lagom tight klänning från H&M. Jag vill påstå att tjejer tvingas stå till svars för sina klädval inför oförstående män med jämna mellanrum. Man får föra en fristående linje för att byta ut de högklackade skorna mot ett par androgyna eller den formsmickrande klänningen mot något mer voluminöst. Man bortser för en gångs skull från vad den manliga publiken föredrar.
Jag vill mena att kvinnor på många vis tagit en traditionell bekräftelsedomän, ockuperat den och gjort den till något som främst syftar till manifestation för andra kvinnor. Det finns få områden där kvinnor så tydligt uppträder för varandra som inom modet. Man kommunicerar internt och är snygg för att andra kvinnor skall tycka att man är snygg. Detta är smått revolutionerande, eftersom de flesta statusknep i övriga livet involverar manligt bifall.
Visst kan kvinnor röna framgång på andra sätt än genom trender, och visst syftar inte alla kvinnliga prestationer till att imponera på män. Vad som skiljer modet från exempelvis att bevisa något intellektuellt eller att vara atletiskt duglig är dock att det lånar status från den manliga ultimata credden. En kvinna som är smart, kreativ eller duktig på sin hobby får status inom detta område, men det är inte alltid som hon anses vara en attraktiv och imponerande varelse en totale för det. För att en kvinna skall få övergripande prestige brukar krävas att hon blir populär hos det motsatta könet. Det är då hon får en villkorslös ställning, kapital att dominera i övrigt och en identitet som beundransvärd. Vilket är något som modefantasterna tagit fasta på och använder på sitt eget vis.
Modet blir ett slags feministisk motsägelse, en frigörande förvanskning av något som en gång var begränsande. En kvinna som intresserar sig för modets mer eller mindre godtyckliga koder har blivit den ultimata nörden - någon som talar ett otillgängligt och intetsägade språk adresserat till de invigda, och som bryr sig föga om vad hon med detta språk säger yttervärlden. Hon leker med det intresseområde hon fått sig tilldelat, och vad som tidigare syftade till att inrätta henne i en krävande könsmaktsordning har blivit ett redskap för att skapa henne en ställning bland likasinnade. Det estetiska kravet har helt enkelt fått ett eget liv och blivit något mer än estetik. Modet profiterar på prestigen som ligger i att uppträda för män, trots att det för länge sedan slutade vara dem man uppträdde för.
Även om det är synd att kvinnor för att få bekräftelse från varandra måste röra sig inom ett område som uppstod för att vara män till lags, måste jag säga att man använt områdets möjligheter aktivt. Som vore man gömda i en kvinnlighetens trojanska häst har man utgett sig för att följa de estetiska krav och lagar som satts upp, för att väl där inne göra något helt eget med sitt förtroende.
Jag tycker av denna anledning att det finns något intressant med modedomänen som inte låter sig infångas i ett "passivt inrättande efter attraktivitetens lagar". Modet är en del av kvinnans aktiva konstnärlighet, då hon ger fingret åt dem hon låtsas smeka medhårs genom att smeka dem på sitt självvalda vis. Genom att protestera i form av deltagande tar hon ett första steg mot att förvanska även andra krav. I framtiden finns en förhoppning att den självständiga domänen inte måste vara präglad av estetik och kvinnlighet för att vara prestigefylld, men tills vidare är det ganska fucking awesome att hon kan göra lite som hon vill med sin fysiska uttryck.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar