En god diagnos?

Det slår mig en sak, då jag ligger vaken och känner mig smått vanmäktig inför den resterande pluggveckan. Jag tänker på högkänslighet, denna hobbydiagnos som över en natt vann bifall från alla håll. Personer som vanligtvis ställer sig skeptiska till kategorier och medicinsk hårdragenhet är rörande överens i sin förtjusning. Högkänslighet är diagnosen som faktiskt gör vad en diagnos skall: nämligen förklarar de berörda utan att för den sakens skull tränga in dem i ett begränsande fack.

Här kan man fördjupa sig i vad som utgör en sämre respektive bättre diagnos. En bra diagnos kan sägas skilja sig från en dålig såtillvida att den förklarar något på ett sätt som förenklar för den berörda i dennes vardag. Detta i motsats till den dåliga som har samma förklaringsanspråk men inte med mottagarens goda minne. Med den beskrivningen skulle man landa i en ganska subjektiv definition av vad en god diagnos är. Om jag tycker mig finna stöd i en benämning och trivs med att sortera in mig i det klientel som den påstår sig rama in, kommer jag gladeligen att ta emot en stämpel. Om jag vill definiera mig som något annat än det pådyvlade, kommer jag istället att känna mig skymfad och trängd. Att högkänslighet är en så populär etikett behöver således inte tyda på att den skiljer sig från andra diagnoser vad gäller berättigande och  träffsäkerhet, det kan kort och gott innebära att den fyller en funktion hos de som gör den till sin.

Så långt så väl. Högkänsligheten ger tillåtelse och en legitim ursäkt till livskraftiga personer som annorledes kunde anklagas för att vara asociala och bräckliga. Om en person får välja mellan att avstå från after worken med hänvisning till trötthet och social kravkänsla respektive en extrem sensorisk närvaro stunderna innan, skulle sannolikt det senare föredras. Med högkänsligheten som överskrift kommer det som var ett tillkortakommande att förvandlas till en social specialkraft. Otillräckligheten blir en yttring av att ständigt vara på g, och tillbakadragenheten synonymt med aktivitet i det fördolda. Med högkänsligheten kan man omvandla det asociala till något mer attraktivt. Man kan vända det i dess direkta motsats, nämligen då det görs till bevis på något socialt.

Så vad skulle en social personlighet kombinerad med ett behov av att dra sig undan annars kunna bero på? Jag kan tänka mig flera saker. Om jag utgår från trait-egenskaper kan personlighetstypen extraversion mycket väl kombineras med neuroticism. Man kan gilla att vara i centrum, att ta kontakt med nytt folk och att befinna sig i uppståndelsens virrvarr. Likväl kan man vara orolig för hur man blir bedömd när man tar denna plats, analysera händelsernas förlopp och känna flyktvilja när man ställs i en utmanande position. Jag gjorde förvisso inte personlighetstestet klassen fick sig administrerat i vår senaste kurs, men misstänker att jag själv skulle kunna hamna någonstans i denna korseld. Jag varvar tillbakadragenhet med sociala utspel och kan ibland bita av betydligt mer än vad min orosbenägna sida förmår tugga. Jag kan vara just det som de högkänsliga personerna hänför till sina sinnen, men jag tror kanske inte att min förklaring är fullt så klatchig.

Jag tror säkert att det finns personer som reagerar speciellt på stimuli rent kvantitativt, och för dem är högkänsligheten en välbehövlig avlastning från en omgivning som inte förmår ställa anpassade krav. Men jag tror också att det finns väldigt många som kan omfamna denna diagnos helt enkelt eftersom de inte är helt och fullt de oproblematiska sociala väsen som samhället kräver av oss. Ur ett samhällsperspektiv kan vi därför fråga oss vad som egentligen försigkommer när halva Sveriges kulturelit håller sig med en urspårad sensorisk apparat. Jag tror här att vi kan vinna på att syna diagnosens funktion, och inse att många personer har ett större behov av osäkra uttryck än vad deras av sammanhanget stöpta självbild vill medge. Om vi istället kunde bemöta vår osäkerhet och önskan att andas ut för vad den är, skulle vi kanske kunna skapa ett samhälle där man inte behöver berätta berättelser om ett starkt färgseende för att ibland få ta det lugnt. Där man kan få vara social, men i all sin otillräcklighet.

Var inte så känslig

Ofta får känsliga människor ta emot smällar. De hävdas vara svaga och uppmanas att rycka upp sina jagförsvar till en nivå värd omgivningens respekt. De känsliga personerna, de som tar åt sig av vad de är med om och värderar, omvärderar och analyserar, anklagas för att vara de som ställer till det. Skulle de odla lite tjockare hud och slipa på sina motrepliker kunde världen bli en simplare, mer lättsam och mindre kränkt plats. Man kunde slippa den förbenade korrektheten och folk kunde få vara som folk är mest utan att tassa på tå inför en känslig hen i hörnet.

Jag håller med om att det kan gynna den enskilda att stå oberörd i sin rätt. Att kunna slå ifrån sig och bemöta kritik med avlslappnad misstro gör naturligtvis att man klarar vardagen med lite mindre oro och stress. Dock håller jag inte med om att man skulle ha någon skyldighet gentemot den sårande omgivningen att skärpa sig i en ångvältande frihets tjänst. Att ibland kunna svälja konflikter och vara förnuftigt diplomatisk är en sak och skall med rätta odlas för ett sociala samspel som fungerar hyfsat smärtfritt. Men en oresonlig lättkränkthet grundad i egots obegränsade spridning är inte detsamma som en befogad reaktion på något som uppenbarligen varit tjänat att platta till en sårbar motpart. 

Att med fog reagera på en hänsynslös omvärld är en reaktion som bör uppvärderas och ses både för vad den är och vad den kan göra för en fortsatt normbildning. De personer i min närhet som har en tendens att reagera med bekymmersamhet då något tydligt människokränkande kommer i deras väg, är nämligen raka motsatsen till karaktärslösa sorgevältrare. Dessa människor är de jag med störst eftertryck skulle kalla för genomtänkta och karaktärsfyllda, och anledningen till att de reagerar starkt på det som sker är fullkomligt skild från eftergift och besegring. Istället är det dessa personer som med störst passion försöker sammanfoga en helhetssydd och i alla sina skiftningar försvarbar värld. Det är dessa som kan ligga sömnlösa för att de måste hitta ett sätt att förena vad de hörde på radio med vad de tidigare upplevt i samma fråga. Det är dessa som önskar integrering och internt ansvar för vad som utspelar sig. De är varken förenklade idealister eller obstinata bråkmakare utan några som bryr sig om att reagera eftersom de bryr sig om det som sägs. Att ta detta på allvar är att ge respekt åt några som ger respekt åt de som i första rummet väcker det omtvistade.

Men det är inte enbart så att de förtjänar moralisk upprättelse. Tvärtom gör vi oss alla en tjänst om vi lystrar till den signal som en genuin orosreaktion är. Om vi ser den sårade personens svar som ett tecken  på att något diffar och slår fel, kan vi vakna inför en uppfattning som eventuellt behöver omvärderas. Vi kan med den känsliges radar få en direktlänk till motsägelser och plump egoism, och bemöta alla de uttryck som personer kan ta sig utan att orka bära ett ansvar för konsekvenserna. På så sätt kan vi eftersträva en förenlig och någotsånär bemött världsbild, och den känsliges sömnlöshet kan mjukas upp med stödet av ett större flertal.

Ang ödmjukhet

Tittar på Så Mycket Bättre och slås som många andra av Miss Li:s charm. Hon skrattar avväpnande på vad som kunde uppfattas som ifrågasättanden och besvarar hyllningar med milt förringande. Att hon knappt kan ta emot den minsta positiva feedback utan att lägga över credden på någon annan, kunde lätt anklagas för att vara jante i sin faddaste form. Hon gör allt annat än att framhäva sig, ändå är det uppenbart att hon är stjärnan bland dem. 

Det är nämligen så att ödmjukhet är något helt skilt från självförminskande grundat i osäkerhet. Ödmjukhet springer ur ett lugn och en trygghet. Det är motsatsen till hävdelsehunger, och kan vara en förutsättning snarare än ett hinder för självsäkerhet. Den ödmjuka personen har förstått det fina i att förflytta fokus från sin egen briljans. När den självframhävande kommer att kräva bekräftelse av den prestation som låg till grunden för framhävandet, kan den ödmjuka skapa sig en prestationsmässig frihet. Hon behöver inte kämpa för omgivningens fortsatta gunst, då denna gunst inte blivit erkänd som relevant del för arbetsglädjen till att börja med. Istället uppnås en ovärderad position, där ens mer eller mindre befintliga duglighet lämnas därhän, och där man med oberördhet kan fortsätta gärningen för gärningens egen skull.

Man har helt enkelt förstått att ett fastlåsande i en framgångsrik identitet kan ta över. Att det kan bilda ett strängt mått för vad som accepteras härnäst, och att det man gör förlorar i betydelse jämfört med vad det säger om upphovsmannen. När man fixerar vid att berömma sig kommer man också fixeras vid att önska fortsatt beröm. Bekräftelsekärlet har öppnats, värderingsfrågan ställts, och det man gör i fortsättningen kommer svårligen att ses som annat än svar på just denna.

Därför önskar jag att fler kunde ta efter Miss Li och fokusera på glädjen i att åstadkomma, snarare än de hyllningsaltare åstadkommandet förmår placera en på. Om man inte har haft turen att begåvas med en överjordisk integritet eller aldrig flackande talang, riskerar en identifiering med framgången annars att göra framgången till det enda godtagbara på bekostnad av genuin lust. Detta gör en inte till en i längden stolt och självständig människa, utan till den fortsatta acceptansens slav.

Skillnaden på då och nu i jäktens värld

I vår senaste kurs om biologisk psykologi kom vi in på ämnet stress. Någon kommenterade hur vår hjärna inte verkar konstruerad för att klara av tempot i det moderna samhället, och vår lärare svarade skeptiskt. Svaret var ett avfärdade av synpunkten, med motiveringen att människan alltid haft saker att oroa sig för. Han tog upp exemplet med modern som skall föda ett barn som mycket väl kan vara dött, mätta fyra andra och utöver det rädda gården från att säljas. Om detta inte är kroniska stressorer av värsta sort, vad är det då?

Vad min lärare inte tycks ha tänkt på är den relation man har till själva känslan av att vara stressad. När dåtidens personer såg stressen som ett nödvändigt ont i avhjälpandet av ett tillstånd som väl åtgärdat kunde överges för nästa problem, antar stressen idag något som liknar ett självändamål. Det är inte längre måltillståndet som är det viktiga, så mycket som att fortsätta överträffa ett självprojekt som inte blir riktigt färdigt. Vi lär oss att det är fult att vila i sitt resultat. Problem får sin lösning, men detta förlorar i betydelse för den person som lärt sig att på ryggmärgsnivå ifrågasätta varje lugn stund. Framåtskridandets projekt blir till dygd, och förnöjdhet ett tecken på avstannande.

Som Kajsa Ekis Ekman nämner i sin recension av de Bouvoirs nyöversättna essäer, har transcendensen delvis mist sin roll som frigörande. I en tid som andas osalighet snarare än inlåsthet kommer ett betraktande av jaget som never-ending projekt att lägga sig i vägen för den känsla av närvarande existens som ett sådant projekt en gång syftade till. Vi blir fixerade vid att vilja framåt. Att springa blir  det nya uppstannandet, och den produktiva otillfredsställelsen ett sundhetstecken av vår tid.

När vi blivit så fixerade vid att vilja förbi att målets förverkligande enbart är ett tecken på att det är dags för fortsatt jakt, är det heller inte konstigt att vi finner oss brottas med en kronisk rastlöshet. Rastlösheten blir den moderna människans följeslagare, någon vi när och eftersträvar genom att göra till mått på framgång. Förnöjdheten motarbetas i den fortsatta jaktens anda, och lugnet möts med skepsis.

Vår tid hyser kort sagt få stressorer av samma dignitet som ett missfall eller förlorad skörd, men vad den innehåller är ett framlyftande av stressen som lämpligt tillstånd. Att ligga utbränd och sakna förmåga att ordna bland basala vardagssysslor må vara något få uppskattar. Inte heller går man igång på en stissig oförmåga att uträtta något av värde utan att tappa koncetration. Dessa extrempunkter är dock att betrakta som baksidan av ett flitigt använt mynt med texten "våga inte slappna av" som gravyr. Ett mynt som agerar valuta när vi ska köpa oss till ett rent samvete och existentiell frid, och som finner uppmuntran från allehanda håll.

Jag tror för vår fortsatta sundhets skull att det är viktigt att vi tar vårt moderna symptom på allvar. Att vi accepterar att det första steget mot lugn är en insikt att lugnet faktiskt är eftersträvansvärt, och att vi tvättar bort sjuka uttryck genom att gå på den världsbild som skapar dem. Vad vi gör nu är att skapa en ordning där vi upphöjer till dygd det som vi lider av mest. De enda förlorarna är vi.