I vår senaste kurs om biologisk psykologi kom vi in på ämnet stress. Någon kommenterade hur vår hjärna inte verkar konstruerad för att klara av tempot i det moderna samhället, och vår lärare svarade skeptiskt. Svaret var ett avfärdade av synpunkten, med motiveringen att människan alltid haft saker att oroa sig för. Han tog upp exemplet med modern som skall föda ett barn som mycket väl kan vara dött, mätta fyra andra och utöver det rädda gården från att säljas. Om detta inte är kroniska stressorer av värsta sort, vad är det då?
Vad min lärare inte tycks ha tänkt på är den relation man har till själva känslan av att vara stressad. När dåtidens personer såg stressen som ett nödvändigt ont i avhjälpandet av ett tillstånd som väl åtgärdat kunde överges för nästa problem, antar stressen idag något som liknar ett självändamål. Det är inte längre måltillståndet som är det viktiga, så mycket som att fortsätta överträffa ett självprojekt som inte blir riktigt färdigt. Vi lär oss att det är fult att vila i sitt resultat. Problem får sin lösning, men detta förlorar i betydelse för den person som lärt sig att på ryggmärgsnivå ifrågasätta varje lugn stund. Framåtskridandets projekt blir till dygd, och förnöjdhet ett tecken på avstannande.
Som Kajsa Ekis Ekman nämner i sin recension av de Bouvoirs nyöversättna essäer, har transcendensen delvis mist sin roll som frigörande. I en tid som andas osalighet snarare än inlåsthet kommer ett betraktande av jaget som never-ending projekt att lägga sig i vägen för den känsla av närvarande existens som ett sådant projekt en gång syftade till. Vi blir fixerade vid att vilja framåt. Att springa blir det nya uppstannandet, och den produktiva otillfredsställelsen ett sundhetstecken av vår tid.
När vi blivit så fixerade vid att vilja förbi att målets förverkligande enbart är ett tecken på att det är dags för fortsatt jakt, är det heller inte konstigt att vi finner oss brottas med en kronisk rastlöshet. Rastlösheten blir den moderna människans följeslagare, någon vi när och eftersträvar genom att göra till mått på framgång. Förnöjdheten motarbetas i den fortsatta jaktens anda, och lugnet möts med skepsis.
Vår tid hyser kort sagt få stressorer av samma dignitet som ett missfall eller förlorad skörd, men vad den innehåller är ett framlyftande av stressen som lämpligt tillstånd. Att ligga utbränd och sakna förmåga att ordna bland basala vardagssysslor må vara något få uppskattar. Inte heller går man igång på en stissig oförmåga att uträtta något av värde utan att tappa koncetration. Dessa extrempunkter är dock att betrakta som baksidan av ett flitigt använt mynt med texten "våga inte slappna av" som gravyr. Ett mynt som agerar valuta när vi ska köpa oss till ett rent samvete och existentiell frid, och som finner uppmuntran från allehanda håll.
Jag tror för vår fortsatta sundhets skull att det är viktigt att vi tar vårt moderna symptom på allvar. Att vi accepterar att det första steget mot lugn är en insikt att lugnet faktiskt är eftersträvansvärt, och att vi tvättar bort sjuka uttryck genom att gå på den världsbild som skapar dem. Vad vi gör nu är att skapa en ordning där vi upphöjer till dygd det som vi lider av mest. De enda förlorarna är vi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar