Var inte så känslig

Ofta får känsliga människor ta emot smällar. De hävdas vara svaga och uppmanas att rycka upp sina jagförsvar till en nivå värd omgivningens respekt. De känsliga personerna, de som tar åt sig av vad de är med om och värderar, omvärderar och analyserar, anklagas för att vara de som ställer till det. Skulle de odla lite tjockare hud och slipa på sina motrepliker kunde världen bli en simplare, mer lättsam och mindre kränkt plats. Man kunde slippa den förbenade korrektheten och folk kunde få vara som folk är mest utan att tassa på tå inför en känslig hen i hörnet.

Jag håller med om att det kan gynna den enskilda att stå oberörd i sin rätt. Att kunna slå ifrån sig och bemöta kritik med avlslappnad misstro gör naturligtvis att man klarar vardagen med lite mindre oro och stress. Dock håller jag inte med om att man skulle ha någon skyldighet gentemot den sårande omgivningen att skärpa sig i en ångvältande frihets tjänst. Att ibland kunna svälja konflikter och vara förnuftigt diplomatisk är en sak och skall med rätta odlas för ett sociala samspel som fungerar hyfsat smärtfritt. Men en oresonlig lättkränkthet grundad i egots obegränsade spridning är inte detsamma som en befogad reaktion på något som uppenbarligen varit tjänat att platta till en sårbar motpart. 

Att med fog reagera på en hänsynslös omvärld är en reaktion som bör uppvärderas och ses både för vad den är och vad den kan göra för en fortsatt normbildning. De personer i min närhet som har en tendens att reagera med bekymmersamhet då något tydligt människokränkande kommer i deras väg, är nämligen raka motsatsen till karaktärslösa sorgevältrare. Dessa människor är de jag med störst eftertryck skulle kalla för genomtänkta och karaktärsfyllda, och anledningen till att de reagerar starkt på det som sker är fullkomligt skild från eftergift och besegring. Istället är det dessa personer som med störst passion försöker sammanfoga en helhetssydd och i alla sina skiftningar försvarbar värld. Det är dessa som kan ligga sömnlösa för att de måste hitta ett sätt att förena vad de hörde på radio med vad de tidigare upplevt i samma fråga. Det är dessa som önskar integrering och internt ansvar för vad som utspelar sig. De är varken förenklade idealister eller obstinata bråkmakare utan några som bryr sig om att reagera eftersom de bryr sig om det som sägs. Att ta detta på allvar är att ge respekt åt några som ger respekt åt de som i första rummet väcker det omtvistade.

Men det är inte enbart så att de förtjänar moralisk upprättelse. Tvärtom gör vi oss alla en tjänst om vi lystrar till den signal som en genuin orosreaktion är. Om vi ser den sårade personens svar som ett tecken  på att något diffar och slår fel, kan vi vakna inför en uppfattning som eventuellt behöver omvärderas. Vi kan med den känsliges radar få en direktlänk till motsägelser och plump egoism, och bemöta alla de uttryck som personer kan ta sig utan att orka bära ett ansvar för konsekvenserna. På så sätt kan vi eftersträva en förenlig och någotsånär bemött världsbild, och den känsliges sömnlöshet kan mjukas upp med stödet av ett större flertal.