Nu är det jul igen och många är vi som åker hem till föräldrarna för att återskapa en sedan länge repeterad uppvisning. Jag menar då inte uppvisning på det falska, tillrättalagda viset, utan mer i bemärkelse av något invant. Som en barndomslek eller en favoritfilm man sett många gånger. Något man vet precis hur det skall gå till men som man ändå med förtjusning återupplever i alla sina skiftningar varje år. Jul är trygghet, det är att lösa upp tiden och generationsgränserna och återkomma till något evigt och oförgängligt. Till en puls av trofasta ideal om kärlek och familj, som lösgörs från det andra så lättpasserade och hårdnackade.
Det lugn som många fylls av denna tid på året är i sin bästa form just detta. Villkorslöshet där man för tillfället ges respit från vardagens stränghet och osäkerhet. Där man får vara smörig och sentimental, liten och kärlekskrank, och enbart bädda in sig i det trygga utan krav på att kanalisera det i en yttre prestation. Man får utbyta omtanke och vänligheter, och samlas kring något som är allas och som är oproblematiskt i just detta. Som inkluderar en oavsett hur året gått i övrigt och som lovar att förbli som det är. Denna känsla av att ha något att återvända till må beskrivas i termer av jobbig släkt och hysteriska vanor, men den är inte självklar och jag tror inte att den skall förkastas som något annat än en grund för att hantera det som pågår annars.
När jag hade min osaliga period förlorade jag en känsla av självklarhet i tillvaron. Jag nådde till nivåer av tvivel på de mest basala grejer som jag inte trodde att man kunde vidröra. När någon var otrevlig var min reflexmässiga reaktion inte att bjuda emot för att bevara självbild eller stolthet. När jag var ledsen var tendensen inte att söka tröst eller att ens ömka mig med den berättigades medlidande. Självömkan kändes patetiskt, ilska som en sista kontrollförlust. Att rycka upp sig var nästintill omöjligt när känslan av att förtjäna bättre också den gått i sank. Självbevarelsedriften var helt enkelt nollställd, och jag kände mig hopplös på precis det sätt som jag med tiden förstått att många människor gör utan att för den sakens skull betrakta sig som sjuka.
Det som gjorde att jag ändå anade en bättre plats var att jag vuxit upp med en tilltro given mig. I min uppmuntrade medelklasstillvaro hade jag fått ett framtidshopp och en förvissning om att jag var i min rätt att vilja mer även när läget tedde sig förtvivlat svårmanövrerat. Jag hade fått mig till skänks den där irrationella, nästintill övernaturliga känslan av att vara utlovad vinst och välgång utan att man egentligen gjort skäl för förutspåelsen. Att man oavsett omständigheter borde landa på fötterna denna gång med. Känslan av rättfärdigande hade tidigare varit osynlig när jag tänkt mig in i andras svårigheter, då jag förutsatt att alla bar på den som en självklar självbevarelsefdrift. Detta var jag tvungen att omvärdera.
Vad jag började inse när jag stod på armlängds avstånd från hopplösheten, var att allt det som tidigare gått på reflex kunde vara mycket mödosamt. Att automatiskt göra en rationalisering när man sagt något ogenomtänkt, att överslätande kommentera provrumsspegelns hån, eller att betrakta det som busschaufförens dåliga dag när man fått skäll för sin biljetthantering. Allt detta som under en dag tas om hand och omstöps för att nå självmedvetenheten i en barmhärtigare form, kunde behöva uppfinnas på nytt. Vad jag insåg var att känslan av förvissning, rätt till drömmar och jäklaranamma var något jag fått mig inlärt genom att många, många gånger bli övertygad om det. Genom att alltid kunna återvända till mina största påhejare och resursskapare och i detta få en plattform för att utveckla resten av min person.
När jag åker hem i jul är det den självklara plattformen jag återvänder till. En navelsträng till min egen själ, där jag trots småirritationer och vardagsschismer får uppleva jag-känslan växa sig starkare och min plats i världen vidgas av dess ovillkorade och ständigt närvarande beskyddare. I julstök och familjelogistik har tillvaron sitt eget momentum. En fungerande värld snurrar och den kommer att göra det med mig som naturlig deltagare vad jag än tagit mig för sedan senast jag var där. Om jag har gjort avsteg eller snedsteg under året som gått så finns den där i sin funktionalitet, kärlek och tilltro till alla som omfattas av den. Julen för mig är tillhörighet och tradition, beständighet och ett firande av den grupp människor som genom aldrig svikande lojalitet och förvissing gett varandra en tro att bygga resten på. En förutsättning för att sedan kunna söka sig vidare.
