Tjugofem

Nu har jag äntrat det 25:e levnadsåret och mina årsbarn ventilerar olika grader av ångest. Som den symbolbärare numret är kommer det i varje fall i vissas ögon att utgöra en avgränsning mot den ungdom som andas obeslutsamhet, kortsiktighet och frihet från ansvar. Därför skulle jag vilja föra ett försvarstal för min nya kategori. Åren mellan 20 och 24 var allt annat än friktionsfria och det som hjälpt mig att mogna är också det som hjälpt mig att hitta rätt.

För det första inbillar jag mig att den vuxna kvinnan utgör ett ganska mycket mer självständigt alternativ till den unga tjejen. En möjlighet att odla sådana egenskaper som tidigare varit oss motarbetade, såsom integritet, ofjäskighet, fokus på uppgift istället för perfektion, och en acceptans av det halvdana och oförutsedda. Genom att alltmer ansvara för sitt liv kommer man att bli till aktör. Man kommer vara så illa tvungen att placera sig i sadeln, och självfokuset kommer att minska när agentskapet växer. Vad jag omhuldat mest i min resa mot vuxenhet är just detta - att upptagenheten vid perfektion och passiviserande oförarglighet inte längre funnit samma rum. I en medveten rörelse framåt blir jag självskapande, och detta trots att självet inte längre är föremål för samma hysteri.

Men man blir inte bara mer kraftfull, utan på sätt och vis också mer fördjupad. Den andra fördelen med att ta sig an sin omgivning och att göra det med realitetens styrka är nämligen att det sätter görandet framför varandet och kräver engagemang. När man tvingas värdera det man gör, prioritera tid och resurser och ibland glömma sig helt till förmån för aktivitetens påbud, kommer upplevelsen att placeras framför bekräftelsen. Det blir genomtänkthet utan ängslighet, ett eftertryck i investeringen. Man hamnar med en tillvaro som irreversibelt placerats främst och som därför blir ens egen.

I och med med att min ungdom alltmer kringskurits av ansvar och ändlighet tror jag att jag blivit en mer välgrundad människa. Även om detta skett på bekostnad av kompromisslös spontanitet och inbillad storhet har det lämnat mig på en friare plats. Det är nämligen så att det där som snävar in och tvingar en att tänka två gånger, också är det som gör det valda mer kraftfullt. Om man har givits ett förtroende att välja sina projekt kommer man att stå bakom dem. Och även om man inte står bakom dem kommer ångern att vara en del i ett aktivt och riktigt lärande. Därför ser jag med förvissning fram emot år av större investeringar, begränsande, förlösande val och ett själv som växer men inte som  ett oroligt självändamål. Om jag fortsätter att mogna som jag vill tro att jag gjort kommer det som följer att bli eftertryckligt. Existentiellt motiverat utan att vara existentiellt tillrättalagt, och motiverat i all sin förvirring. Framtiden ligger för oss, mitt i allt och fullkomligt ofullkomlig.

Det sjuka och friska

För någon vecka sedan hade mina medkursare tenta i psykopatologi och om jag inte hade haft en förkärlek för att haka på spontana projekt hade jag varit en av dem. Inte desto mindre har den här kursen varit förändrande. Vi har fått lära oss att luckra upp gränsen mellan sjukdom och friskhet, och många föreläsningar har berört psyket som bestående av poler som skapar varandra och finns hos oss alla.

På psykosföreläsningen talade vår lärare om det orimliga i att välja sida. "Vi är större än så" sade han, och jag tror att han syftade på vår önskan att bestämma en människa till kategori. Jag är förvisso inget fan av relativism men i denna bemärkelse böjer jag mig. Att vara människa är att vara väldigt mycket, däribland irrationell, subjektiv och udda. Om vi accepterar att sjukdom inte antingen finns eller ej, kan vi komma närmre dessa sidor hos oss själva.

Vår föreläsare i missbruk var inne på något liknande. En mening som fastnade var "för att vara oberoende måste man vara beroende". Han åsyftade att vi gör oss illusioner om vi är övertygade om vår självständighet. De som tar till missbruk är i de flesta av fallen män, vilket kan spåras till att män inte övats att på samma sätt släppa in andra människor. Att man tar till flaskan, böjer sig för övergångsobjektet, beror i sådant fall på att man ersätter en brist som man inte får ersatt på annat håll. Den beroende söker fysiologiskt stöd och utmärker sig förvisso i detta, men inte för att han är svagare utan för att den svaghet som finns hos en och envar inte hanteras på socialt normativt vis.

Det finns kort sagt ingen väsensskillnad mellan beroende och oberoende, sjuka och friska, bara olika sätt att hantera mänskliga svagheter och de skiftningar som utgör oss. Insikten kring denna färgrika palett inom varje enskild säger två saker. Dels säger den att sjukdom inte är något som finns "där borta", utan att det är den del av ett kontimuum som vi valt att avskära vid ett visst värde. Dels säger det att en sjukdom, eller vilken egenhet inom normalvariationen som helst, ofta finns där just då den kompenserar för en brist av något som övriga tar i begagnande med automatik. Detta är viktigt. Det gör att vi tvingas betrakta sjukdom inte som ett tillförande av något absurt, eller som ett urspårat behov större än genomsnittets, utan som en i många fall fullt rimlig reaktion på frånvaron av det redskap som andra har tillgång till gratis. Oavsett om det är alkohol som svar på social avskärmning eller introversion som svar på neurologisk överstimulans kommer vi hamna i svaret att vi alla har behov och rör oss mot ett förvillande likartat slutmål.

Jag hoppas därför att man tar denna insikt till sig, och accepterar hur i grunden beroende och behövande de allra flesta är. Att egenheter eller särskilda utvikelser behöver till för att vissa individer skall uppfatta sina behov tillgodosedda betyder nämligen ofta blott att medlet till tillgodoseende ser annorlunda ut. Vi behöver alla stöd, och vi är alla avhängiga uppmuntranden, belöningar och försäkringar. Att den genomsnittlige personen i de flesta lägen innehar dessa element gratis ger denne inte rätt att ställa upp en kategorisk skiljevägg från de som måste fixa sitt betryggande annorstädes. Den som är sjuk uppvisar samma svaghet som du, bara mer synligt.

Att skriva

Detta må låta klyshigt, men under en viss period av mitt liv har skrivandet räddat mig. Det har inte behövt vara planerat och egentligen utmynna i någonting, det har räckt som kanal. Jag har ventilerat mig i de flesta lägen. När jag varit euforisk, sammanbiten, övertygad och tvivlande. Jag har skrivit om djupa svagheter, eller om triviala betraktelser som för tillfället dominerat min värld. Det hela har alltid varit förknippat med subjektskap. När man skriver om någonting blir man rösten som förmedlar det. Det är omöjligt att inte känna en ökad kontroll och tillit till sin egen roll. 

Att tro på sin egen röst är något som man i skrivandet blir bekant med. Oavsett tillkortakommanden i det som utspelat sig kommer man att ge sin version och på det sättet bli rimlig. Man kommer att förklara, eller välja att inte förklara, men alltid vara den som talar. Precis som kungen i King's Speach kommer man genom talet att tvingas förmedla sin övertygelse. Övertygelsen är det som bildar en personlig sanning och genom att formulera den har man i någon mån fördjupat det man varit med om.

De som vinner skriver historien, men de som skriver historien blir också vinnare. När man har uttryckt någonting på ett definitivt vis har man satt sin prägel, och det är detta som främst får mig att fortsätta. Jag önskar att fler kunde omfamna det. Om man gör rösten hörd är man otvetydigt där som upplevande väsen, man blir helt enkelt mer människa. Jag kommer att fortsätta förmedla mig i stort och smått, och i detta tro att jag blir en något mer definitiv varelse. Även om jag upplever ofullkomligt kommer ofullkomligheten att bli något riktigt och uttryckas av mig. Jag hoppas att andra kan uppleva detsamma då och då. Uttryck er, folk, jag uppmanar er verkligen till det.

Teater och övertygelse

Under denna kurs hade vi nöjet att även spendera några timmar på Artisten. Vi läser psykopatologi och någonstans har en god kurs-Gud insett det kloka i att vi närmar oss människans lidande inifrån. När vi hade våra första heldagar gjorde vi en massa övningar. Vi förolämpade varandra, låtsas-slogs och spelade en och samma pjäs med skilda statusfördelningar. Inför detta kände jag både viss bävan och en skämtsamhet. Visst kunde man nog fördjupa sitt känsloregister genom att utforska det med fantasi och simuleringar, men redskapet förblev en forcerad kopia av verkligheten.

Vad vi fick lära oss förvånade mig. När jag trott att skådespeleri handlade om att imitera en verklighet som skulle vara sann, menade vår lärare istället att vi skulle se en sanning i det falska. Vi fick lära oss meningar som "doing creates feeling" och "the magic if", vilka syftade på det förvandlande i att genomföra något som inte är på riktigt för att leva i det tills det blir sant. Skiftet låg i att gå från försök att konstruera ett syfte till att inse att saker sällan är utrustade med denna garanti, men kan få mening när man låter sig uppfyllas. Gränsen mellan vad som är sant och falskt suddades ut, och en överlagd person som jag själv insåg att även det icke-överlagda kunde väcka något.

Det som uppstod när jag började inse kraften i att gå in i något som från början kändes töntigt, godta den känslan, och sedan ge klartecken för att leka allvar ändå, var ett eftertryck och ett djup. Jag brydde mig i det mörklagda rummet inte om huruvida den scen jag agerade egentligen grundade sig i mig och min världsförståelse. Den gjorde något med mig i den stunden och på det sättet blev jag en försvarbar och genuin aktör.

Från unga år har man lärt sig att inte ljuga. Man lär sig att filtrera upplevelser genom det man kan stå för, för att göra till lags den bild av sig själv som man allteftersom huggit ut. Om man kunde lära sig att åsidosätta bilden av den korrekta personligheten och en verklighet som är antingen helt sann eller inte sann alls, är min tanke att man kanske skulle lära sig att leva mer omedelbart. Det fantastiska med att låta sig övertygas av görandets kraft, i teater eller annorledes, är att man upptäcker hur mycket intensitet man kan uppvisa även i slumpmässiga skeenden. Reaktionen blir eftertrycklig, och ironin frånvarande.

Vad det handlar om är något så enkelt som att leva med övertygelse. Att våga ge efter för det en händelse gör med en och på så sätt vinna upplevelse på bekostnad av kontroll. I en hipster-era som den vi känner är detta spontana eftertryck något jag behöver öva på och som jag är helt säker på kan berika mitt varande. Jag behöver och vill vara anti-meta när jag kan, och jag tror paradoxalt nog att detta skulle göra mig till en mer riktig person i slutändan.

Att leva i det som potentiellt kan vara viktigt och inse hur viktigt det faktiskt blir tillgängliggör världen på ett sätt som ironiska garderingar inte kan. Även om man kommer att navigera efter inre rättesnören och ståndpunkter även i fortsättningen tror jag att detta med fördel kan minskas till förmån för upplevelsen. Fake it til you make it eller fake it til it makes you. Du kan bli oerhört förvånad över vad du hittar.

Oberoende

I förrgår var det alla hjärtans och den här gången var jag lugn i min ensamhet. Jag kan inte säga att jag varit en av de tjejer som bäddat ner mig med en Ben & Jerrys eller eldat foton på gamla ex i papperskorgar, men jag har ofta känt åtminstone pressen kring att känna mig pressad. Då man likt Miranda i SATC:s välbekanta scen föregår kritik och mindervärdeskomplex med att reservera sig på förhand, genom självironi, insiktsfulla suckar och kommentarer. Om inte med uttryckliga raljeringar, så i alla fall genom att stålsätta sig känslomässigt inför vad alla förutsätter är ett stundande missnöje.

Förra året ägnade jag åt en odyssé av semirelationer. Jag kastade mig huvudstupa in i internetdejtar, engångsragg och åtråvärda romantikobjekt, som för att vinna kampen om mest intryck innan döden. Det hela blev som så ofta när man gjort en investering inom ett okontrollerbart domän en självförstärkande spiral, där misstag och ofullbordad längtan födde behovet att rätta till detsamma med nästa erfarenhet. Jag kan med självsäkerhet säga att jag få gånger utsatt mig för så mycket känslosamheter under så kort tid, och befann mig i ett tillstånd av både viss ängslan och avtrubbning fortlöpande.

Vad jag upplevde när jag började bryta cirkeln av att leta människor var för det första en enorm utandning. När jag började återförankra mig i mig själv och mitt singelskap och tänkte tillbaka på omtumlande möten kände jag en sådan frid i kontrasten och eufori i självständigheten att jag med glädje kunde se fram emot en tid i okomplicerad ensamhet. Att inte längre ha smsets vara eller ickevara att kartlägga mina tankar kring, att inte vara beroende av någons gunst eller värdering, och att bara vara min egen lyckas dräng tedde sig som en synnerlig lyx. Jag värderade den ro som gavs mig eftersom jag under flera månader funnit den fråntagen mig, och att ifrågasätta min rätt att känna lugnet var plötsligt så onödigt.

Att bränna ut sig så smått på dejtingfronten och hänge sig relationsförhandlandets villkorlighet var en av mina mer givande erfarenheter på länge. Likt personen som pressat sig mot en hård vägg för att plötsligt finna att den ger vika, blev det okomplicerade i att leva själv plötsligt uppenbart. Där jag tidigare haft samma styrka men ifrågasatt rätten att känna den blev jag nu varse att det finns de som är avhängiga andras nycker på riktigt och konstant. När jag hade detta att jämföra med men kom ut på andra sidan blev tryggheten i mitt soloskap så mycket mer eftertrycklig. Jag skattade mig lycklig över att klara mig i egenskap av bara mig och kunde för första gången värdera det som något att eftersträva i sig självt.

Vad jag kan vila med större trygghet i är att det jag tidigare trodde var oberättigat lugn i en situation som borde åtgärdas faktiskt är något som många skulle vilja känna men inte klarar av. När man kastat sig in i beroendets nycker för ett tag och sedan känt det släppa taget förstår man hur spektakulärt och värdefullt det är att faktiskt klara sig. Som Helen Sjöholm sjunger så fint har jag aldrig glömt vem jag var men jag har låtit det sova, och när jag nu återser vissheten kommer jag att uppskatta den så mycket starkare.

Kränkthetens paradox

Någonting besvärar mig mer än annat med kränktheten. Inte det uppenbara att kränkta personer av det snitt som uppmärksammats 2012 uppvisar ett ego som tycks ha rätt att svälla obegränsat åt alla kanter. Inte heller att det rör sig om personer som anser sig ha rätt till en mer fredad position än omgivningen. Jag tänker på något så grundläggande som den kränktes förhållande till kränktheten självt, nämligen i det paradoxala att reagera på en liten detalj i omvärlden med argumentet att motståndarsidan har förstorat upp just en liten oviktig detalj.

Vi kan titta på ett otal händelser som följer samma schema. Den kränkte låter sig provoceras av progressiva justeringar av kulturen och samhället, vilka uppfattas som onödigt petande i en annars så soft vardag. Allt från "negerdockan" till pepparkaksgubbar och ordet hen får klä skott i egenskap av oförklarliga tilltag som samhällseliten bestämt sig för att lägga vikt vid. Man har helt enkelt inte förstått vad som är värt att hetsa upp sig för, och den politiska maffian kör över vanligt folk med hittepå-strider. 

Det främsta motargumentet i dessa fall är just att den berörda delen av samhället ju är så obetydlig och futtig. Vem kan bry sig om ifall man behöver raka bort en halv kvadratdecimeters armhår? Vem kan harmas i sitt inre av en tio sekunders tecknad film, och vem kan för guds skull ha så lite perspektiv att vederbörande tar strid för ett pronomen?

Vad argumenten baserar sig på är något så ironiskt som motståndarsidans påstådda lättkränkthet; dess bristande talang för prioriteringar, proportioner och vad som är en riktig fråga. Man irriterar sig på ett samhälle vars överdrivna analyser av minsta symbol gör att man knappt kan stå upprätt. Man talar om politisk korrekthet och utstöter plågade ljud över invändningar från andra gnälliga grupper.

Man låter sig helt enkelt uppröras över en småsak med argumentet att andra hetsat upp sig över just en småsak, och landar i dråpliga situationer där man tvingas försvara sin irritation med ett "men ni gjorde det till en grej först!". Att hetsa upp sig över att andra hetsat upp sig är naturligtvis att göra precis samma sak som man anklagat dessa andra för, och det är inget trovärdigt argument. Vad det med all tydlighet visar är istället att frågan besitter ett symbolvärde och är värd en diskussion, precis som hen-maffian vill hävda. 

Därför önskar jag att den kränkte kunde granska sin egen reaktion stundtals. Att hen kunde inse att argumentet om motståndarsidans besatthet av småfrågor inte håller eftersom man själv gör samma sak när man svarar på deras upplevelse. Istället kunde man vara ärlig med att dessa symbolfrågor är viktiga, provocerande och aktuella, samt att de otvivelaktigt behöver föras på tal. Att marginalisera minoriteters reaktioner med att de är irrelevanta är ett ohederligt och korkat sätt att säga att man känner sig hotad av den riktning dessa reaktioner vill åstadkomma. Vill man ta den diskussionen är man välkommen att göra det, men då får man göra det med uppriktighet. Annars är man inte bara inkonsekvent utan feg.

När det subjektiva blir det korrekta

Slutet på förra kursen ägnades åt hemtentamen, hemtentamen och åter hemtentamen. Vi stötte och blötte Maren (vårt fallexempel) tills hon inte kunde kräva mer av oss, och det som kom ur oss var i mångas ögon projektioner. När ett fallexempel skall filtreras ur ett otal perspektiv, och dessa perspektiv av ett otal studenter med olika livserfarenheter, kommer slutprodukten sällan att bli annat än mångfacetterad. Det är inte konstigt. Vi får ett antal omständigheter presenterade oss och förväntas kanalisera vårt livs syn på mänskligheten i ett klart svar. Det kan bara landa i skilda meningar.

När jag jämför det med juridiken är produkten förkastlig. Vi vänder och vrider utefter egen tro och godtycke till dess att väldigt lite sakligt finns kvar. Vi kopplar till idéer och teoribyggen, men i slutändan för detta oss inte särskilt nära en given sanning. Vårt tillvägagångssätt och vårt verktyg bygger helt enkelt inte på särskilt mycket otvetydigt, det bygger på en intuitiv analys av något som kan analyseras på oändliga vis. Och så får det vara. Det vi skall göra är inte att räkna ut att a och b blir c då a och b inte blir c hos varje enskild. Vad det handlar om är att bli aningen bättre lämpade att avgöra vilken sanning som passar denna  särskilda människa bäst.

Som psykolog kan du sträva efter att arbeta enligt evidens och metodmallar, och du kan vara fast besluten att göra varenda rätt. Ändå kan och kommer denna ansats att fälla dig om du inte är flexibel inför tanken att glömma allt vad du vet när tillfälle påbjuds. Att vi satt och printade ner vad en klasskompis kallade för "fyrtio olika projektioner av fyrtio olika studentliv" var bara en förlängning av den viktigaste princip en humanvetare kan landa i.  Att vi alla ger alternativa tolkningar av en belägenhet som kan tolkas på lika många sätt, är nämligen en perfekt spegling av det vi kommer att möta. Vi kommer inte att möta fall som följer det givna, utan det vi kommer att möta är alternativa och helt obegripliga sanningar som vi är skyldiga att ta på fullaste allvar. Självklart kan människan förenas i mången tanke och vi kan hämta ur det generella som riktlinje för det enskilda. Detta är dock endast en ledstång i försöket att utröna vad som gäller här och nu, och jag vill mena att en vakenhet inför denna skillnad är vad som gör oss till ansvarsfulla praktiker.

Vad jag hoppas att vi kan ta med oss från hemtentans subjekitivitetsdigra förvirring är därför inte en misströstan om vår imperfektion som allvetande yrkesmän, utan en ödmjukhet och visdom avseende hur sanningen kan skifta från en person till annan. Om vi lyckas förena en kunskap om hur livet i många fall ser ut, en sund skepsis mot vad en patient i förstone presenterar som problemet, och en slutlig flexibilitet när våra rättesnören faktiskt inte står oss bi fullt ut, är jag övertygad om att vi är lämpade att hantera de flesta frågor vi kommer inför. Om vi stirrar oss blinda på vårt eget inmutade tillvägagångssätt utan att vara öppna för dess inadekvans mången gång, är vi däremot inte sakliga utan arroganta. Och det är nog ett värre brott än ärligt insiktsfull förvirring.

Arbetsförmåga hellre än inspiration

(Publicerad i RT 24/1)

Såhär i slutet av terminen är vi många som umgåtts med tentahets och ångest en ansenlig del av dygnet. Vissa har suttit i biblioteket med minutiöst utportionerade kafferaster, andra har kurat ihop sig i oergonomiska ställningar på köksstolen och varvat flärpande med Twitterflöde. Gemensamt är den Prestationens Närvaro som hägrat, då vi räds förlora såväl pluggkompetens som inspiration, och tillvaron förvandlas till en enda stor ritual för att upprätthålla detta.

Mycket av stressen under studietiden grundas, vill jag mena, inte i den faktiska tid det tar att genomföra pluggandet. Jag har haft både arbetsperioder och gymnasiekurser då jag lagt ett större antal timmar på dagsgörat. Vad som tillkommer i universitetshetsen är istället den absurda oron för hur man skall uppbåda sitt bästa jag i en tillspetsad briljeringssituation. Man är orolig för hur man skall återfinna sin inre övermänniska, det skarpa väsen vars förmågor man irrationellt befarar ha förlorat sedan de begagnades förra gången. Man nojar över att denna gång avslöjas som en som inte kan ta sig samman och leverera. Prestationsångesten gör sitt antågande, och den både förutsätter och förutsätts av den kvalfyllda känslan att utfallet delvis är en skänk från inspirationsgudarna.

Denna känsla av att vara utlämnad till en briljans som antingen kommer eller inte kommer infinna sig, gör en också beroende av ritualer och tillfälligt flyt. För att uppnå samma resultat som gången innan tror den perfektionssträvande studenten att hon behöver upphöja sig till en mer speciell, ja bättre, variant av sig själv. Hon behöver sitt kaffe vid vissa tidpunkter, sitt hetsätningsgodis och sitt speciella mappsystem. Fallerar något kanske allt går samma väg.

Under en lång tid var jag föremål för en stor trötthet i min prestation, till den grad att det gränsade till utbrändhet. Det var allt annat än behagligt, men vad det lät mig pröva på var att prestera utan att känna ett sådant ofantligt flyt. Jag fick pröva på att göra tentor när jag var oinspirerad och självförtroendesänkt, att ta mig igenom texter utan att vara på ett tillnärmelsevis fokuserat humör, och att tänka tankar som upplevdes som raka motsatsen till friktionsfria. Vad jag chockades av var att det funkade rätt bra.

Det jag tidigare hänfört till inspiration och tillfällig awesomeness visade sig vara något som jag kunde arbeta mig till. När jag nu blivit mer stabil kan jag med ökat förtroende vila i min prestationsförmåga och se att superkraften i många fall inte är annat än min normalförmåga när den kanaliseras på ett någotsånär beslutsamt vis. Självklart kan även jag få hjälp av de särskilda stunder när allt blir självklart och humöret eldar framåtandan, men jag vet att det inte är en förutsättning för att jag skall klara mig. Inspiration har väldigt lite att komma med i jämförelse med arbetsglädje och hederlig vilja att uträtta, och det känns väldigt skönt att ha fått det bevisat.

Den priviligierade måste vara ödmjuk

(Publicerad i RT 24/1 2013)

Att SD är ett gäng rötägg av rang tror jag att många kan hålla med om. När Ekeroth, Almqvist och Westling gick bärsärkagång på stan bekräftade de bara något som mången normalskeptisk människa kunnat lista ut på förhand. Ändå förvånades jag . Jag stod förundrad över hur den rasistiska kulturen är så genomrutten att inte ens välpaketerade lismare kan hålla tillbaka sina svinerier under en slumpmässig utekväll. Trots att jag varit den första att kritisera partiets syn på prioriteringar och mänskligt värde tidigare, hade jag inte förutsett att dess absoluta ess skulle bekräfta de värsta av fördomar. Det var värre än jag trodde.

Men på detta vis är det att leva i ett rasistiskt samhälle som vit och förskonad. Man håller av princip med om den samhällssyn som den drabbade gruppen vittnar om, men chockas gång efter annan över hur krasst välgrundad denna upplevelse är. Att kunna slänga sig med ett privilegium är att ha ofrivilliga skygglappar på för det som händer precis runt omkring en. Det är att slippa allt från konstiga blickar och misstro till mer uttryckliga trakasserier. Det handlar helt enkelt om att vara avskuren från en sämre verklighet.

Jag liksom många har med modersmjölken fått mig människans lika värde införstått, och detta har för all del gjort att jag tagit rasismfrågan på allvar. Men att på ett abstrakt plan bestämma sig för att en fråga är viktig är inte detsamma som att övertygas om dess betydelse på ett djupt, emotionellt och direkt plan. För något sådant krävs i det flesta fall en mycket mer omedelbar upplevelse. Konkreta exempel, erfarenheter och besvikelser är vad som formar övertygelsen, och gör att en fråga går från viktig till direkt angelägen. Vad befattar rasismen är denna direkta upplevelse något jag bara precis börjat komma i kontakt med.

Vad som tidigare var en ungdomlig idealism av principiellt slag har med åren kommit att stärkas, nyanseras och konkretiseras av direkta bevis. Jag kan först nu säga att jag börjar förstå rasismens utbreddhet även i Sverige, och detta gör mig till lika delar tacksam och skrämd. Jag är tacksam för att det gör mig bättre lämpa att stödja en kamp vars berättigande jag redan tidigare hållit med om, men att jag börjar inse begränsningarna i tidigare analyser ger mig också en försmak på hur mycket mer jag sannolikt är blind för. Jag börjar genom att veta mer förstå att det finns ännu så mycket mer att veta, och hur jag skall hantera detta gör mig modfälld.

Dock finns det ett svar, om än på ett mer procedurellt plan. Det handlar om den övergripande lärdomen att den egna kunskapen är just begränsad. Nyckelorden är ödmjukhet och lyhördhet, och med det som ansats är det möjligt att syna sina skygglappar för de förblindande giganter de är. Att inse hur begränsad man är är viktigt i så gott som alla frågor där man inte har ett inifrånperspektiv, och det rör ingalunda bara rasism.

Som kvinna vill jag mena att jag tillhör en underordnad grupp. Under en dag sipprar en viss förståelse in om mig själv som i någon mån mer otillräcklig än en manlig motpart. Jag har genom min förståelse av egna begränsningar på områden där jag tillhör de privilegierade, kunnat uppskatta svårigheten för män att ta den feministiska angelägenheten till sig. Denna svårighet är så gott som oundvikligt, men vad jag kräver i gengäld är en ödmjukhet vad beträffar deras lämplighet att avgöra min världsbild. Att inte lyckas vurma djupt för något man inte förstått helt och fullt är försvarbart, men ej försvarbart är att sätta denna okunskap som tecken på att det inte finns något att förstå. Då gör man sig skyldig till den privilegierades värsta brott, och tolkningsföreträdet hamnar hos någon helt annan än den som behöver det främst. Jag vill därför uppmana alla att göra en villig ansträngning för att förhindra att detta fel görs. Må det vara genus, rasism eller sexuell läggning. I frågor där jag inte är som mest informerad pekar all rimlighet på att jag måste vända mig till andras upplevelse för en fulländad bild, och det enda som gör detta möjligt är att denna bild börjar värderas.

Vem som har ansvaret

Inför premiären av Girls season 2 den 13 januari sitter jag bänkad framför streamingsidan. Jag gillade serien från första bild, men inte heller jag har kunnat undgå hypen och den kritikstorm som följt. När jag sätter mig framför datorn kommer jag därför känna mig tvungen att ställa frågan om jag kan uppskatta stunden fullt ut. 

Seriens skapare Lena Dunham har ömsom upphöjts som feministisk hjälte, ömsom plockats ner som en lyxlirare med aningslös halfass-moral. Hon anklagas för att vara långt ifrån den subversiva kraft som hennes påhejare vill mena, då hon antas skriva för en begränsad, priviligierad klick av vita kvinnor. Och visst gör hon det. Serien är långt ifrån perfekt ur ett representationsperspektiv och den skapar igenkänning för de som tilltalas. I detta är jag den första att hålla med och om jag ingått i en oinkluderad grupp hade jag med stor sannolikhet upplevt samma frustration. Dunhams värld som den återspeglas är långt ifrån oklanderlig som tvärsnitt av världens skeenden. Frågan är dock om den inte är mer så än många andras.

Vad personer som kritiserar serien gör för fel är nämligen att ställa Dunham till svars på ett extra hårdnackat vis av den enkla anledning att hon faktiskt tänkt en bit längre än sina kollegor. Att hon hissas upp som subversiv och modig gör henne till ett frestande villebråd för personer som inte har särskilt många egna moralanspråk och som därför är dömda att se hennes ansträngning som ett hot. Precis som den vegetarian som får höra att hen borde sluta äta mjölkprodukter med om djurindustrin skall vara så jävla förkastlig, eller den miljöengagerade som häcklas för att minsann kunna skänka ännu mer av sin månadslön, får den som i alla fall gör något bära hela det ok som en bekymmerslös värld i övrigt inte axlar ens i minsta mån.

Kritiken mot Girls är nämligen ingenting annat än samma dubbelbestraffning och snikna underminering av den som försöker göra något progressivt, moraliskt och genomtänkt som så många välmenande människor utsätts för konstant. Det sticker i ögonen på den håglösa massan att någon annan beter sig bättre, och därför är det är säkrast att plocka ner vederbörande på jorden fortare än hen hinner säga "sojakorv". Som vegetarian sedan ett år tillbaka är jag inte förvånad men likväl snopen över den ovilja en stor del av omgivningen uppvisar kring att uppmuntra vad jag vill mena är en avvägd och självuppoffrande gärning. Jag förväntar mig inte några hejar-klackar eller lyfta kepsar, men vad jag inte tycker att jag förtjänar är att mer än andra få kritik för de kamper jag ännu inte lyckats utkämpa. Att lägga mer ansvar på den som redan tar ansvar under paroller som dubbelmoral och skyldighet att löpa linan fullt ut är varken rättvist eller rimligt. Det är ingenting annat än ett sätt att förhindra varje försök till engagemang för att må aningen bättre i sin egen likgiltighet, och jag anser att det är fegt.

Att ställa krav på den som åtminstone gör en ansträngning blir ett försök att rädda det egna ansiktet på bekostnad av en värld där vi alla står bakbundna i vår rädsla att belackas för ofullkomlighet. Det är att använda det enklaste av argument för att slå ner på den som gör mer, för att därmed kunna jäsa lite tryggare i sin overksamhet. För att vara dubbelmoralisk krävs nämligen att man i alla fall siktar på någon form av moral, och i min värld kommer detta vara fortsatt bättre än att självgott ställa sig utanför spelet. Även den engagerade förtjänar att granskas, men aldrig mer än den som inte gör en ansträngning till att börja med. 

Därför tänker jag sända en tanke till Dunham och hoppas att hon skriver in mer mångfald i sin nästa säsong, men jag tänker också ge henne en förbannad eloge för det hon faktiskt gjort, och vilket är mer än många i hennes ställning någonsin kommer att leverera. Man kan aldrig tänka igenom alla upptänkliga moralnyanser, men man förtjänar ett tack för att man i alla fall har tänkt. Annars är det liksom inte lönt att försöka.