Arbetsförmåga hellre än inspiration

(Publicerad i RT 24/1)

Såhär i slutet av terminen är vi många som umgåtts med tentahets och ångest en ansenlig del av dygnet. Vissa har suttit i biblioteket med minutiöst utportionerade kafferaster, andra har kurat ihop sig i oergonomiska ställningar på köksstolen och varvat flärpande med Twitterflöde. Gemensamt är den Prestationens Närvaro som hägrat, då vi räds förlora såväl pluggkompetens som inspiration, och tillvaron förvandlas till en enda stor ritual för att upprätthålla detta.

Mycket av stressen under studietiden grundas, vill jag mena, inte i den faktiska tid det tar att genomföra pluggandet. Jag har haft både arbetsperioder och gymnasiekurser då jag lagt ett större antal timmar på dagsgörat. Vad som tillkommer i universitetshetsen är istället den absurda oron för hur man skall uppbåda sitt bästa jag i en tillspetsad briljeringssituation. Man är orolig för hur man skall återfinna sin inre övermänniska, det skarpa väsen vars förmågor man irrationellt befarar ha förlorat sedan de begagnades förra gången. Man nojar över att denna gång avslöjas som en som inte kan ta sig samman och leverera. Prestationsångesten gör sitt antågande, och den både förutsätter och förutsätts av den kvalfyllda känslan att utfallet delvis är en skänk från inspirationsgudarna.

Denna känsla av att vara utlämnad till en briljans som antingen kommer eller inte kommer infinna sig, gör en också beroende av ritualer och tillfälligt flyt. För att uppnå samma resultat som gången innan tror den perfektionssträvande studenten att hon behöver upphöja sig till en mer speciell, ja bättre, variant av sig själv. Hon behöver sitt kaffe vid vissa tidpunkter, sitt hetsätningsgodis och sitt speciella mappsystem. Fallerar något kanske allt går samma väg.

Under en lång tid var jag föremål för en stor trötthet i min prestation, till den grad att det gränsade till utbrändhet. Det var allt annat än behagligt, men vad det lät mig pröva på var att prestera utan att känna ett sådant ofantligt flyt. Jag fick pröva på att göra tentor när jag var oinspirerad och självförtroendesänkt, att ta mig igenom texter utan att vara på ett tillnärmelsevis fokuserat humör, och att tänka tankar som upplevdes som raka motsatsen till friktionsfria. Vad jag chockades av var att det funkade rätt bra.

Det jag tidigare hänfört till inspiration och tillfällig awesomeness visade sig vara något som jag kunde arbeta mig till. När jag nu blivit mer stabil kan jag med ökat förtroende vila i min prestationsförmåga och se att superkraften i många fall inte är annat än min normalförmåga när den kanaliseras på ett någotsånär beslutsamt vis. Självklart kan även jag få hjälp av de särskilda stunder när allt blir självklart och humöret eldar framåtandan, men jag vet att det inte är en förutsättning för att jag skall klara mig. Inspiration har väldigt lite att komma med i jämförelse med arbetsglädje och hederlig vilja att uträtta, och det känns väldigt skönt att ha fått det bevisat.

Den priviligierade måste vara ödmjuk

(Publicerad i RT 24/1 2013)

Att SD är ett gäng rötägg av rang tror jag att många kan hålla med om. När Ekeroth, Almqvist och Westling gick bärsärkagång på stan bekräftade de bara något som mången normalskeptisk människa kunnat lista ut på förhand. Ändå förvånades jag . Jag stod förundrad över hur den rasistiska kulturen är så genomrutten att inte ens välpaketerade lismare kan hålla tillbaka sina svinerier under en slumpmässig utekväll. Trots att jag varit den första att kritisera partiets syn på prioriteringar och mänskligt värde tidigare, hade jag inte förutsett att dess absoluta ess skulle bekräfta de värsta av fördomar. Det var värre än jag trodde.

Men på detta vis är det att leva i ett rasistiskt samhälle som vit och förskonad. Man håller av princip med om den samhällssyn som den drabbade gruppen vittnar om, men chockas gång efter annan över hur krasst välgrundad denna upplevelse är. Att kunna slänga sig med ett privilegium är att ha ofrivilliga skygglappar på för det som händer precis runt omkring en. Det är att slippa allt från konstiga blickar och misstro till mer uttryckliga trakasserier. Det handlar helt enkelt om att vara avskuren från en sämre verklighet.

Jag liksom många har med modersmjölken fått mig människans lika värde införstått, och detta har för all del gjort att jag tagit rasismfrågan på allvar. Men att på ett abstrakt plan bestämma sig för att en fråga är viktig är inte detsamma som att övertygas om dess betydelse på ett djupt, emotionellt och direkt plan. För något sådant krävs i det flesta fall en mycket mer omedelbar upplevelse. Konkreta exempel, erfarenheter och besvikelser är vad som formar övertygelsen, och gör att en fråga går från viktig till direkt angelägen. Vad befattar rasismen är denna direkta upplevelse något jag bara precis börjat komma i kontakt med.

Vad som tidigare var en ungdomlig idealism av principiellt slag har med åren kommit att stärkas, nyanseras och konkretiseras av direkta bevis. Jag kan först nu säga att jag börjar förstå rasismens utbreddhet även i Sverige, och detta gör mig till lika delar tacksam och skrämd. Jag är tacksam för att det gör mig bättre lämpa att stödja en kamp vars berättigande jag redan tidigare hållit med om, men att jag börjar inse begränsningarna i tidigare analyser ger mig också en försmak på hur mycket mer jag sannolikt är blind för. Jag börjar genom att veta mer förstå att det finns ännu så mycket mer att veta, och hur jag skall hantera detta gör mig modfälld.

Dock finns det ett svar, om än på ett mer procedurellt plan. Det handlar om den övergripande lärdomen att den egna kunskapen är just begränsad. Nyckelorden är ödmjukhet och lyhördhet, och med det som ansats är det möjligt att syna sina skygglappar för de förblindande giganter de är. Att inse hur begränsad man är är viktigt i så gott som alla frågor där man inte har ett inifrånperspektiv, och det rör ingalunda bara rasism.

Som kvinna vill jag mena att jag tillhör en underordnad grupp. Under en dag sipprar en viss förståelse in om mig själv som i någon mån mer otillräcklig än en manlig motpart. Jag har genom min förståelse av egna begränsningar på områden där jag tillhör de privilegierade, kunnat uppskatta svårigheten för män att ta den feministiska angelägenheten till sig. Denna svårighet är så gott som oundvikligt, men vad jag kräver i gengäld är en ödmjukhet vad beträffar deras lämplighet att avgöra min världsbild. Att inte lyckas vurma djupt för något man inte förstått helt och fullt är försvarbart, men ej försvarbart är att sätta denna okunskap som tecken på att det inte finns något att förstå. Då gör man sig skyldig till den privilegierades värsta brott, och tolkningsföreträdet hamnar hos någon helt annan än den som behöver det främst. Jag vill därför uppmana alla att göra en villig ansträngning för att förhindra att detta fel görs. Må det vara genus, rasism eller sexuell läggning. I frågor där jag inte är som mest informerad pekar all rimlighet på att jag måste vända mig till andras upplevelse för en fulländad bild, och det enda som gör detta möjligt är att denna bild börjar värderas.

Vem som har ansvaret

Inför premiären av Girls season 2 den 13 januari sitter jag bänkad framför streamingsidan. Jag gillade serien från första bild, men inte heller jag har kunnat undgå hypen och den kritikstorm som följt. När jag sätter mig framför datorn kommer jag därför känna mig tvungen att ställa frågan om jag kan uppskatta stunden fullt ut. 

Seriens skapare Lena Dunham har ömsom upphöjts som feministisk hjälte, ömsom plockats ner som en lyxlirare med aningslös halfass-moral. Hon anklagas för att vara långt ifrån den subversiva kraft som hennes påhejare vill mena, då hon antas skriva för en begränsad, priviligierad klick av vita kvinnor. Och visst gör hon det. Serien är långt ifrån perfekt ur ett representationsperspektiv och den skapar igenkänning för de som tilltalas. I detta är jag den första att hålla med och om jag ingått i en oinkluderad grupp hade jag med stor sannolikhet upplevt samma frustration. Dunhams värld som den återspeglas är långt ifrån oklanderlig som tvärsnitt av världens skeenden. Frågan är dock om den inte är mer så än många andras.

Vad personer som kritiserar serien gör för fel är nämligen att ställa Dunham till svars på ett extra hårdnackat vis av den enkla anledning att hon faktiskt tänkt en bit längre än sina kollegor. Att hon hissas upp som subversiv och modig gör henne till ett frestande villebråd för personer som inte har särskilt många egna moralanspråk och som därför är dömda att se hennes ansträngning som ett hot. Precis som den vegetarian som får höra att hen borde sluta äta mjölkprodukter med om djurindustrin skall vara så jävla förkastlig, eller den miljöengagerade som häcklas för att minsann kunna skänka ännu mer av sin månadslön, får den som i alla fall gör något bära hela det ok som en bekymmerslös värld i övrigt inte axlar ens i minsta mån.

Kritiken mot Girls är nämligen ingenting annat än samma dubbelbestraffning och snikna underminering av den som försöker göra något progressivt, moraliskt och genomtänkt som så många välmenande människor utsätts för konstant. Det sticker i ögonen på den håglösa massan att någon annan beter sig bättre, och därför är det är säkrast att plocka ner vederbörande på jorden fortare än hen hinner säga "sojakorv". Som vegetarian sedan ett år tillbaka är jag inte förvånad men likväl snopen över den ovilja en stor del av omgivningen uppvisar kring att uppmuntra vad jag vill mena är en avvägd och självuppoffrande gärning. Jag förväntar mig inte några hejar-klackar eller lyfta kepsar, men vad jag inte tycker att jag förtjänar är att mer än andra få kritik för de kamper jag ännu inte lyckats utkämpa. Att lägga mer ansvar på den som redan tar ansvar under paroller som dubbelmoral och skyldighet att löpa linan fullt ut är varken rättvist eller rimligt. Det är ingenting annat än ett sätt att förhindra varje försök till engagemang för att må aningen bättre i sin egen likgiltighet, och jag anser att det är fegt.

Att ställa krav på den som åtminstone gör en ansträngning blir ett försök att rädda det egna ansiktet på bekostnad av en värld där vi alla står bakbundna i vår rädsla att belackas för ofullkomlighet. Det är att använda det enklaste av argument för att slå ner på den som gör mer, för att därmed kunna jäsa lite tryggare i sin overksamhet. För att vara dubbelmoralisk krävs nämligen att man i alla fall siktar på någon form av moral, och i min värld kommer detta vara fortsatt bättre än att självgott ställa sig utanför spelet. Även den engagerade förtjänar att granskas, men aldrig mer än den som inte gör en ansträngning till att börja med. 

Därför tänker jag sända en tanke till Dunham och hoppas att hon skriver in mer mångfald i sin nästa säsong, men jag tänker också ge henne en förbannad eloge för det hon faktiskt gjort, och vilket är mer än många i hennes ställning någonsin kommer att leverera. Man kan aldrig tänka igenom alla upptänkliga moralnyanser, men man förtjänar ett tack för att man i alla fall har tänkt. Annars är det liksom inte lönt att försöka.