Arbetsförmåga hellre än inspiration

(Publicerad i RT 24/1)

Såhär i slutet av terminen är vi många som umgåtts med tentahets och ångest en ansenlig del av dygnet. Vissa har suttit i biblioteket med minutiöst utportionerade kafferaster, andra har kurat ihop sig i oergonomiska ställningar på köksstolen och varvat flärpande med Twitterflöde. Gemensamt är den Prestationens Närvaro som hägrat, då vi räds förlora såväl pluggkompetens som inspiration, och tillvaron förvandlas till en enda stor ritual för att upprätthålla detta.

Mycket av stressen under studietiden grundas, vill jag mena, inte i den faktiska tid det tar att genomföra pluggandet. Jag har haft både arbetsperioder och gymnasiekurser då jag lagt ett större antal timmar på dagsgörat. Vad som tillkommer i universitetshetsen är istället den absurda oron för hur man skall uppbåda sitt bästa jag i en tillspetsad briljeringssituation. Man är orolig för hur man skall återfinna sin inre övermänniska, det skarpa väsen vars förmågor man irrationellt befarar ha förlorat sedan de begagnades förra gången. Man nojar över att denna gång avslöjas som en som inte kan ta sig samman och leverera. Prestationsångesten gör sitt antågande, och den både förutsätter och förutsätts av den kvalfyllda känslan att utfallet delvis är en skänk från inspirationsgudarna.

Denna känsla av att vara utlämnad till en briljans som antingen kommer eller inte kommer infinna sig, gör en också beroende av ritualer och tillfälligt flyt. För att uppnå samma resultat som gången innan tror den perfektionssträvande studenten att hon behöver upphöja sig till en mer speciell, ja bättre, variant av sig själv. Hon behöver sitt kaffe vid vissa tidpunkter, sitt hetsätningsgodis och sitt speciella mappsystem. Fallerar något kanske allt går samma väg.

Under en lång tid var jag föremål för en stor trötthet i min prestation, till den grad att det gränsade till utbrändhet. Det var allt annat än behagligt, men vad det lät mig pröva på var att prestera utan att känna ett sådant ofantligt flyt. Jag fick pröva på att göra tentor när jag var oinspirerad och självförtroendesänkt, att ta mig igenom texter utan att vara på ett tillnärmelsevis fokuserat humör, och att tänka tankar som upplevdes som raka motsatsen till friktionsfria. Vad jag chockades av var att det funkade rätt bra.

Det jag tidigare hänfört till inspiration och tillfällig awesomeness visade sig vara något som jag kunde arbeta mig till. När jag nu blivit mer stabil kan jag med ökat förtroende vila i min prestationsförmåga och se att superkraften i många fall inte är annat än min normalförmåga när den kanaliseras på ett någotsånär beslutsamt vis. Självklart kan även jag få hjälp av de särskilda stunder när allt blir självklart och humöret eldar framåtandan, men jag vet att det inte är en förutsättning för att jag skall klara mig. Inspiration har väldigt lite att komma med i jämförelse med arbetsglädje och hederlig vilja att uträtta, och det känns väldigt skönt att ha fått det bevisat.