Att SD är ett gäng rötägg av rang tror jag att många kan hålla med om.
När Ekeroth, Almqvist och Westling gick bärsärkagång på stan bekräftade de bara
något som mången normalskeptisk människa kunnat lista ut på förhand. Ändå
förvånades jag . Jag stod förundrad över hur den rasistiska kulturen är så
genomrutten att inte ens välpaketerade lismare kan hålla tillbaka sina
svinerier under en slumpmässig utekväll. Trots att jag varit den första att
kritisera partiets syn på prioriteringar och mänskligt värde tidigare, hade jag
inte förutsett att dess absoluta ess skulle bekräfta de värsta av fördomar. Det
var värre än jag trodde.
Men på detta vis är det att leva i ett rasistiskt samhälle som vit och förskonad. Man håller av princip med om den samhällssyn som den drabbade gruppen vittnar om, men chockas gång efter annan över hur krasst välgrundad denna upplevelse är. Att kunna slänga sig med ett privilegium är att ha ofrivilliga skygglappar på för det som händer precis runt omkring en. Det är att slippa allt från konstiga blickar och misstro till mer uttryckliga trakasserier. Det handlar helt enkelt om att vara avskuren från en sämre verklighet.
Jag liksom många har med modersmjölken fått mig människans lika värde införstått, och detta har för all del gjort att jag tagit rasismfrågan på allvar. Men att på ett abstrakt plan bestämma sig för att en fråga är viktig är inte detsamma som att övertygas om dess betydelse på ett djupt, emotionellt och direkt plan. För något sådant krävs i det flesta fall en mycket mer omedelbar upplevelse. Konkreta exempel, erfarenheter och besvikelser är vad som formar övertygelsen, och gör att en fråga går från viktig till direkt angelägen. Vad befattar rasismen är denna direkta upplevelse något jag bara precis börjat komma i kontakt med.
Vad som tidigare var en ungdomlig idealism av principiellt slag har med åren kommit att stärkas, nyanseras och konkretiseras av direkta bevis. Jag kan först nu säga att jag börjar förstå rasismens utbreddhet även i Sverige, och detta gör mig till lika delar tacksam och skrämd. Jag är tacksam för att det gör mig bättre lämpa att stödja en kamp vars berättigande jag redan tidigare hållit med om, men att jag börjar inse begränsningarna i tidigare analyser ger mig också en försmak på hur mycket mer jag sannolikt är blind för. Jag börjar genom att veta mer förstå att det finns ännu så mycket mer att veta, och hur jag skall hantera detta gör mig modfälld.
Dock finns det ett svar, om än på ett mer procedurellt plan. Det handlar om den övergripande lärdomen att den egna kunskapen är just begränsad. Nyckelorden är ödmjukhet och lyhördhet, och med det som ansats är det möjligt att syna sina skygglappar för de förblindande giganter de är. Att inse hur begränsad man är är viktigt i så gott som alla frågor där man inte har ett inifrånperspektiv, och det rör ingalunda bara rasism.
Som kvinna vill jag mena att jag tillhör en underordnad grupp. Under en dag sipprar en viss förståelse in om mig själv som i någon mån mer otillräcklig än en manlig motpart. Jag har genom min förståelse av egna begränsningar på områden där jag tillhör de privilegierade, kunnat uppskatta svårigheten för män att ta den feministiska angelägenheten till sig. Denna svårighet är så gott som oundvikligt, men vad jag kräver i gengäld är en ödmjukhet vad beträffar deras lämplighet att avgöra min världsbild. Att inte lyckas vurma djupt för något man inte förstått helt och fullt är försvarbart, men ej försvarbart är att sätta denna okunskap som tecken på att det inte finns något att förstå. Då gör man sig skyldig till den privilegierades värsta brott, och tolkningsföreträdet hamnar hos någon helt annan än den som behöver det främst. Jag vill därför uppmana alla att göra en villig ansträngning för att förhindra att detta fel görs. Må det vara genus, rasism eller sexuell läggning. I frågor där jag inte är som mest informerad pekar all rimlighet på att jag måste vända mig till andras upplevelse för en fulländad bild, och det enda som gör detta möjligt är att denna bild börjar värderas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar