Inför premiären av Girls season 2 den 13 januari sitter jag bänkad framför streamingsidan. Jag gillade serien från första bild, men inte heller jag har kunnat undgå hypen och den kritikstorm som följt. När jag sätter mig framför datorn kommer jag därför känna mig tvungen att ställa frågan om jag kan uppskatta stunden fullt ut.
Seriens skapare Lena Dunham har ömsom upphöjts som feministisk hjälte, ömsom plockats ner som en lyxlirare med aningslös halfass-moral. Hon anklagas för att vara långt ifrån den subversiva kraft som hennes påhejare vill mena, då hon antas skriva för en begränsad, priviligierad klick av vita kvinnor. Och visst gör hon det. Serien är långt ifrån perfekt ur ett representationsperspektiv och den skapar igenkänning för de som tilltalas. I detta är jag den första att hålla med och om jag ingått i en oinkluderad grupp hade jag med stor sannolikhet upplevt samma frustration. Dunhams värld som den återspeglas är långt ifrån oklanderlig som tvärsnitt av världens skeenden. Frågan är dock om den inte är mer så än många andras.
Vad personer som kritiserar serien gör för fel är nämligen att ställa Dunham till svars på ett extra hårdnackat vis av den enkla anledning att hon faktiskt tänkt en bit längre än sina kollegor. Att hon hissas upp som subversiv och modig gör henne till ett frestande villebråd för personer som inte har särskilt många egna moralanspråk och som därför är dömda att se hennes ansträngning som ett hot. Precis som den vegetarian som får höra att hen borde sluta äta mjölkprodukter med om djurindustrin skall vara så jävla förkastlig, eller den miljöengagerade som häcklas för att minsann kunna skänka ännu mer av sin månadslön, får den som i alla fall gör något bära hela det ok som en bekymmerslös värld i övrigt inte axlar ens i minsta mån.
Kritiken mot Girls är nämligen ingenting annat än samma dubbelbestraffning och snikna underminering av den som försöker göra något progressivt, moraliskt och genomtänkt som så många välmenande människor utsätts för konstant. Det sticker i ögonen på den håglösa massan att någon annan beter sig bättre, och därför är det är säkrast att plocka ner vederbörande på jorden fortare än hen hinner säga "sojakorv". Som vegetarian sedan ett år tillbaka är jag inte förvånad men likväl snopen över den ovilja en stor del av omgivningen uppvisar kring att uppmuntra vad jag vill mena är en avvägd och självuppoffrande gärning. Jag förväntar mig inte några hejar-klackar eller lyfta kepsar, men vad jag inte tycker att jag förtjänar är att mer än andra få kritik för de kamper jag ännu inte lyckats utkämpa. Att lägga mer ansvar på den som redan tar ansvar under paroller som dubbelmoral och skyldighet att löpa linan fullt ut är varken rättvist eller rimligt. Det är ingenting annat än ett sätt att förhindra varje försök till engagemang för att må aningen bättre i sin egen likgiltighet, och jag anser att det är fegt.
Att ställa krav på den som åtminstone gör en ansträngning blir ett försök att rädda det egna ansiktet på bekostnad av en värld där vi alla står bakbundna i vår rädsla att belackas för ofullkomlighet. Det är att använda det enklaste av argument för att slå ner på den som gör mer, för att därmed kunna jäsa lite tryggare i sin overksamhet. För att vara dubbelmoralisk krävs nämligen att man i alla fall siktar på någon form av moral, och i min värld kommer detta vara fortsatt bättre än att självgott ställa sig utanför spelet. Även den engagerade förtjänar att granskas, men aldrig mer än den som inte gör en ansträngning till att börja med.
Därför tänker jag sända en tanke till Dunham och hoppas att hon skriver in mer mångfald i sin nästa säsong, men jag tänker också ge henne en förbannad eloge för det hon faktiskt gjort, och vilket är mer än många i hennes ställning någonsin kommer att leverera. Man kan aldrig tänka igenom alla upptänkliga moralnyanser, men man förtjänar ett tack för att man i alla fall har tänkt. Annars är det liksom inte lönt att försöka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar