lördag 16 februari 2013

Oberoende

I förrgår var det alla hjärtans och den här gången var jag lugn i min ensamhet. Jag kan inte säga att jag varit en av de tjejer som bäddat ner mig med en Ben & Jerrys eller eldat foton på gamla ex i papperskorgar, men jag har ofta känt åtminstone pressen kring att känna mig pressad. Då man likt Miranda i SATC:s välbekanta scen föregår kritik och mindervärdeskomplex med att reservera sig på förhand, genom självironi, insiktsfulla suckar och kommentarer. Om inte med uttryckliga raljeringar, så i alla fall genom att stålsätta sig känslomässigt inför vad alla förutsätter är ett stundande missnöje.

Förra året ägnade jag åt en odyssé av semirelationer. Jag kastade mig huvudstupa in i internetdejtar, engångsragg och åtråvärda romantikobjekt, som för att vinna kampen om mest intryck innan döden. Det hela blev som så ofta när man gjort en investering inom ett okontrollerbart domän en självförstärkande spiral, där misstag och ofullbordad längtan födde behovet att rätta till detsamma med nästa erfarenhet. Jag kan med självsäkerhet säga att jag få gånger utsatt mig för så mycket känslosamheter under så kort tid, och befann mig i ett tillstånd av både viss ängslan och avtrubbning fortlöpande.

Vad jag upplevde när jag började bryta cirkeln av att leta människor var för det första en enorm utandning. När jag började återförankra mig i mig själv och mitt singelskap och tänkte tillbaka på omtumlande möten kände jag en sådan frid i kontrasten och eufori i självständigheten att jag med glädje kunde se fram emot en tid i okomplicerad ensamhet. Att inte längre ha smsets vara eller ickevara att kartlägga mina tankar kring, att inte vara beroende av någons gunst eller värdering, och att bara vara min egen lyckas dräng tedde sig som en synnerlig lyx. Jag värderade den ro som gavs mig eftersom jag under flera månader funnit den fråntagen mig, och att ifrågasätta min rätt att känna lugnet var plötsligt så onödigt.

Att bränna ut sig så smått på dejtingfronten och hänge sig relationsförhandlandets villkorlighet var en av mina mer givande erfarenheter på länge. Likt personen som pressat sig mot en hård vägg för att plötsligt finna att den ger vika, blev det okomplicerade i att leva själv plötsligt uppenbart. Där jag tidigare haft samma styrka men ifrågasatt rätten att känna den blev jag nu varse att det finns de som är avhängiga andras nycker på riktigt och konstant. När jag hade detta att jämföra med men kom ut på andra sidan blev tryggheten i mitt soloskap så mycket mer eftertrycklig. Jag skattade mig lycklig över att klara mig i egenskap av bara mig och kunde för första gången värdera det som något att eftersträva i sig självt.

Vad jag kan vila med större trygghet i är att det jag tidigare trodde var oberättigat lugn i en situation som borde åtgärdas faktiskt är något som många skulle vilja känna men inte klarar av. När man kastat sig in i beroendets nycker för ett tag och sedan känt det släppa taget förstår man hur spektakulärt och värdefullt det är att faktiskt klara sig. Som Helen Sjöholm sjunger så fint har jag aldrig glömt vem jag var men jag har låtit det sova, och när jag nu återser vissheten kommer jag att uppskatta den så mycket starkare.

onsdag 13 februari 2013

Kränkthetens paradox

Någonting besvärar mig mer än annat med kränktheten. Inte det uppenbara att kränkta personer av det snitt som uppmärksammats 2012 uppvisar ett ego som tycks ha rätt att svälla obegränsat åt alla kanter. Inte heller att det rör sig om personer som anser sig ha rätt till en mer fredad position än omgivningen. Jag tänker på något så grundläggande som den kränktes förhållande till kränktheten självt, nämligen i det paradoxala att reagera på en liten detalj i omvärlden med argumentet att motståndarsidan har förstorat upp just en liten oviktig detalj.

Vi kan titta på ett otal händelser som följer samma schema. Den kränkte låter sig provoceras av progressiva justeringar av kulturen och samhället, vilka uppfattas som onödigt petande i en annars så soft vardag. Allt från "negerdockan" till pepparkaksgubbar och ordet hen får klä skott i egenskap av oförklarliga tilltag som samhällseliten bestämt sig för att lägga vikt vid. Man har helt enkelt inte förstått vad som är värt att hetsa upp sig för, och den politiska maffian kör över vanligt folk med hittepå-strider. 

Det främsta motargumentet i dessa fall är just att den berörda delen av samhället ju är så obetydlig och futtig. Vem kan bry sig om ifall man behöver raka bort en halv kvadratdecimeters armhår? Vem kan harmas i sitt inre av en tio sekunders tecknad film, och vem kan för guds skull ha så lite perspektiv att vederbörande tar strid för ett pronomen?

Vad argumenten baserar sig på är något så ironiskt som motståndarsidans påstådda lättkränkthet; dess bristande talang för prioriteringar, proportioner och vad som är en riktig fråga. Man irriterar sig på ett samhälle vars överdrivna analyser av minsta symbol gör att man knappt kan stå upprätt. Man talar om politisk korrekthet och utstöter plågade ljud över invändningar från andra gnälliga grupper.

Man låter sig helt enkelt uppröras över en småsak med argumentet att andra hetsat upp sig över just en småsak, och landar i dråpliga situationer där man tvingas försvara sin irritation med ett "men ni gjorde det till en grej först!". Att hetsa upp sig över att andra hetsat upp sig är naturligtvis att göra precis samma sak som man anklagat dessa andra för, och det är inget trovärdigt argument. Vad det med all tydlighet visar är istället att frågan besitter ett symbolvärde och är värd en diskussion, precis som hen-maffian vill hävda. 

Därför önskar jag att den kränkte kunde granska sin egen reaktion stundtals. Att hen kunde inse att argumentet om motståndarsidans besatthet av småfrågor inte håller eftersom man själv gör samma sak när man svarar på deras upplevelse. Istället kunde man vara ärlig med att dessa symbolfrågor är viktiga, provocerande och aktuella, samt att de otvivelaktigt behöver föras på tal. Att marginalisera minoriteters reaktioner med att de är irrelevanta är ett ohederligt och korkat sätt att säga att man känner sig hotad av den riktning dessa reaktioner vill åstadkomma. Vill man ta den diskussionen är man välkommen att göra det, men då får man göra det med uppriktighet. Annars är man inte bara inkonsekvent utan feg.

tisdag 5 februari 2013

När det subjektiva blir det korrekta

Slutet på förra kursen ägnades åt hemtentamen, hemtentamen och åter hemtentamen. Vi stötte och blötte Maren (vårt fallexempel) tills hon inte kunde kräva mer av oss, och det som kom ur oss var i mångas ögon projektioner. När ett fallexempel skall filtreras ur ett otal perspektiv, och dessa perspektiv av ett otal studenter med olika livserfarenheter, kommer slutprodukten sällan att bli annat än mångfacetterad. Det är inte konstigt. Vi får ett antal omständigheter presenterade oss och förväntas kanalisera vårt livs syn på mänskligheten i ett klart svar. Det kan bara landa i skilda meningar.

När jag jämför det med juridiken är produkten förkastlig. Vi vänder och vrider utefter egen tro och godtycke till dess att väldigt lite sakligt finns kvar. Vi kopplar till idéer och teoribyggen, men i slutändan för detta oss inte särskilt nära en given sanning. Vårt tillvägagångssätt och vårt verktyg bygger helt enkelt inte på särskilt mycket otvetydigt, det bygger på en intuitiv analys av något som kan analyseras på oändliga vis. Och så får det vara. Det vi skall göra är inte att räkna ut att a och b blir c då a och b inte blir c hos varje enskild. Vad det handlar om är att bli aningen bättre lämpade att avgöra vilken sanning som passar denna  särskilda människa bäst.

Som psykolog kan du sträva efter att arbeta enligt evidens och metodmallar, och du kan vara fast besluten att göra varenda rätt. Ändå kan och kommer denna ansats att fälla dig om du inte är flexibel inför tanken att glömma allt vad du vet när tillfälle påbjuds. Att vi satt och printade ner vad en klasskompis kallade för "fyrtio olika projektioner av fyrtio olika studentliv" var bara en förlängning av den viktigaste princip en humanvetare kan landa i.  Att vi alla ger alternativa tolkningar av en belägenhet som kan tolkas på lika många sätt, är nämligen en perfekt spegling av det vi kommer att möta. Vi kommer inte att möta fall som följer det givna, utan det vi kommer att möta är alternativa och helt obegripliga sanningar som vi är skyldiga att ta på fullaste allvar. Självklart kan människan förenas i mången tanke och vi kan hämta ur det generella som riktlinje för det enskilda. Detta är dock endast en ledstång i försöket att utröna vad som gäller här och nu, och jag vill mena att en vakenhet inför denna skillnad är vad som gör oss till ansvarsfulla praktiker.

Vad jag hoppas att vi kan ta med oss från hemtentans subjekitivitetsdigra förvirring är därför inte en misströstan om vår imperfektion som allvetande yrkesmän, utan en ödmjukhet och visdom avseende hur sanningen kan skifta från en person till annan. Om vi lyckas förena en kunskap om hur livet i många fall ser ut, en sund skepsis mot vad en patient i förstone presenterar som problemet, och en slutlig flexibilitet när våra rättesnören faktiskt inte står oss bi fullt ut, är jag övertygad om att vi är lämpade att hantera de flesta frågor vi kommer inför. Om vi stirrar oss blinda på vårt eget inmutade tillvägagångssätt utan att vara öppna för dess inadekvans mången gång, är vi däremot inte sakliga utan arroganta. Och det är nog ett värre brott än ärligt insiktsfull förvirring.