Oberoende

I förrgår var det alla hjärtans och den här gången var jag lugn i min ensamhet. Jag kan inte säga att jag varit en av de tjejer som bäddat ner mig med en Ben & Jerrys eller eldat foton på gamla ex i papperskorgar, men jag har ofta känt åtminstone pressen kring att känna mig pressad. Då man likt Miranda i SATC:s välbekanta scen föregår kritik och mindervärdeskomplex med att reservera sig på förhand, genom självironi, insiktsfulla suckar och kommentarer. Om inte med uttryckliga raljeringar, så i alla fall genom att stålsätta sig känslomässigt inför vad alla förutsätter är ett stundande missnöje.

Förra året ägnade jag åt en odyssé av semirelationer. Jag kastade mig huvudstupa in i internetdejtar, engångsragg och åtråvärda romantikobjekt, som för att vinna kampen om mest intryck innan döden. Det hela blev som så ofta när man gjort en investering inom ett okontrollerbart domän en självförstärkande spiral, där misstag och ofullbordad längtan födde behovet att rätta till detsamma med nästa erfarenhet. Jag kan med självsäkerhet säga att jag få gånger utsatt mig för så mycket känslosamheter under så kort tid, och befann mig i ett tillstånd av både viss ängslan och avtrubbning fortlöpande.

Vad jag upplevde när jag började bryta cirkeln av att leta människor var för det första en enorm utandning. När jag började återförankra mig i mig själv och mitt singelskap och tänkte tillbaka på omtumlande möten kände jag en sådan frid i kontrasten och eufori i självständigheten att jag med glädje kunde se fram emot en tid i okomplicerad ensamhet. Att inte längre ha smsets vara eller ickevara att kartlägga mina tankar kring, att inte vara beroende av någons gunst eller värdering, och att bara vara min egen lyckas dräng tedde sig som en synnerlig lyx. Jag värderade den ro som gavs mig eftersom jag under flera månader funnit den fråntagen mig, och att ifrågasätta min rätt att känna lugnet var plötsligt så onödigt.

Att bränna ut sig så smått på dejtingfronten och hänge sig relationsförhandlandets villkorlighet var en av mina mer givande erfarenheter på länge. Likt personen som pressat sig mot en hård vägg för att plötsligt finna att den ger vika, blev det okomplicerade i att leva själv plötsligt uppenbart. Där jag tidigare haft samma styrka men ifrågasatt rätten att känna den blev jag nu varse att det finns de som är avhängiga andras nycker på riktigt och konstant. När jag hade detta att jämföra med men kom ut på andra sidan blev tryggheten i mitt soloskap så mycket mer eftertrycklig. Jag skattade mig lycklig över att klara mig i egenskap av bara mig och kunde för första gången värdera det som något att eftersträva i sig självt.

Vad jag kan vila med större trygghet i är att det jag tidigare trodde var oberättigat lugn i en situation som borde åtgärdas faktiskt är något som många skulle vilja känna men inte klarar av. När man kastat sig in i beroendets nycker för ett tag och sedan känt det släppa taget förstår man hur spektakulärt och värdefullt det är att faktiskt klara sig. Som Helen Sjöholm sjunger så fint har jag aldrig glömt vem jag var men jag har låtit det sova, och när jag nu återser vissheten kommer jag att uppskatta den så mycket starkare.