Kränkthetens paradox

Någonting besvärar mig mer än annat med kränktheten. Inte det uppenbara att kränkta personer av det snitt som uppmärksammats 2012 uppvisar ett ego som tycks ha rätt att svälla obegränsat åt alla kanter. Inte heller att det rör sig om personer som anser sig ha rätt till en mer fredad position än omgivningen. Jag tänker på något så grundläggande som den kränktes förhållande till kränktheten självt, nämligen i det paradoxala att reagera på en liten detalj i omvärlden med argumentet att motståndarsidan har förstorat upp just en liten oviktig detalj.

Vi kan titta på ett otal händelser som följer samma schema. Den kränkte låter sig provoceras av progressiva justeringar av kulturen och samhället, vilka uppfattas som onödigt petande i en annars så soft vardag. Allt från "negerdockan" till pepparkaksgubbar och ordet hen får klä skott i egenskap av oförklarliga tilltag som samhällseliten bestämt sig för att lägga vikt vid. Man har helt enkelt inte förstått vad som är värt att hetsa upp sig för, och den politiska maffian kör över vanligt folk med hittepå-strider. 

Det främsta motargumentet i dessa fall är just att den berörda delen av samhället ju är så obetydlig och futtig. Vem kan bry sig om ifall man behöver raka bort en halv kvadratdecimeters armhår? Vem kan harmas i sitt inre av en tio sekunders tecknad film, och vem kan för guds skull ha så lite perspektiv att vederbörande tar strid för ett pronomen?

Vad argumenten baserar sig på är något så ironiskt som motståndarsidans påstådda lättkränkthet; dess bristande talang för prioriteringar, proportioner och vad som är en riktig fråga. Man irriterar sig på ett samhälle vars överdrivna analyser av minsta symbol gör att man knappt kan stå upprätt. Man talar om politisk korrekthet och utstöter plågade ljud över invändningar från andra gnälliga grupper.

Man låter sig helt enkelt uppröras över en småsak med argumentet att andra hetsat upp sig över just en småsak, och landar i dråpliga situationer där man tvingas försvara sin irritation med ett "men ni gjorde det till en grej först!". Att hetsa upp sig över att andra hetsat upp sig är naturligtvis att göra precis samma sak som man anklagat dessa andra för, och det är inget trovärdigt argument. Vad det med all tydlighet visar är istället att frågan besitter ett symbolvärde och är värd en diskussion, precis som hen-maffian vill hävda. 

Därför önskar jag att den kränkte kunde granska sin egen reaktion stundtals. Att hen kunde inse att argumentet om motståndarsidans besatthet av småfrågor inte håller eftersom man själv gör samma sak när man svarar på deras upplevelse. Istället kunde man vara ärlig med att dessa symbolfrågor är viktiga, provocerande och aktuella, samt att de otvivelaktigt behöver föras på tal. Att marginalisera minoriteters reaktioner med att de är irrelevanta är ett ohederligt och korkat sätt att säga att man känner sig hotad av den riktning dessa reaktioner vill åstadkomma. Vill man ta den diskussionen är man välkommen att göra det, men då får man göra det med uppriktighet. Annars är man inte bara inkonsekvent utan feg.