Slutet på förra kursen ägnades åt hemtentamen, hemtentamen och åter hemtentamen. Vi stötte och blötte Maren (vårt fallexempel) tills hon inte kunde kräva mer av oss, och det som kom ur oss var i mångas ögon projektioner. När ett fallexempel skall filtreras ur ett otal perspektiv, och dessa perspektiv av ett otal studenter med olika livserfarenheter, kommer slutprodukten sällan att bli annat än mångfacetterad. Det är inte konstigt. Vi får ett antal omständigheter presenterade oss och förväntas kanalisera vårt livs syn på mänskligheten i ett klart svar. Det kan bara landa i skilda meningar.
När jag jämför det med juridiken är produkten förkastlig. Vi vänder och vrider utefter egen tro och godtycke till dess att väldigt lite sakligt finns kvar. Vi kopplar till idéer och teoribyggen, men i slutändan för detta oss inte särskilt nära en given sanning. Vårt tillvägagångssätt och vårt verktyg bygger helt enkelt inte på särskilt mycket otvetydigt, det bygger på en intuitiv analys av något som kan analyseras på oändliga vis. Och så får det vara. Det vi skall göra är inte att räkna ut att a och b blir c då a och b inte blir c hos varje enskild. Vad det handlar om är att bli aningen bättre lämpade att avgöra vilken sanning som passar denna särskilda människa bäst.
Som psykolog kan du sträva efter att arbeta enligt evidens och metodmallar, och du kan vara fast besluten att göra varenda rätt. Ändå kan och kommer denna ansats att fälla dig om du inte är flexibel inför tanken att glömma allt vad du vet när tillfälle påbjuds. Att vi satt och printade ner vad en klasskompis kallade för "fyrtio olika projektioner av fyrtio olika studentliv" var bara en förlängning av den viktigaste princip en humanvetare kan landa i. Att vi alla ger alternativa tolkningar av en belägenhet som kan tolkas på lika många sätt, är nämligen en perfekt spegling av det vi kommer att möta. Vi kommer inte att möta fall som följer det givna, utan det vi kommer att möta är alternativa och helt obegripliga sanningar som vi är skyldiga att ta på fullaste allvar. Självklart kan människan förenas i mången tanke och vi kan hämta ur det generella som riktlinje för det enskilda. Detta är dock endast en ledstång i försöket att utröna vad som gäller här och nu, och jag vill mena att en vakenhet inför denna skillnad är vad som gör oss till ansvarsfulla praktiker.
Vad jag hoppas att vi kan ta med oss från hemtentans subjekitivitetsdigra förvirring är därför inte en misströstan om vår imperfektion som allvetande yrkesmän, utan en ödmjukhet och visdom avseende hur sanningen kan skifta från en person till annan. Om vi lyckas förena en kunskap om hur livet i många fall ser ut, en sund skepsis mot vad en patient i förstone presenterar som problemet, och en slutlig flexibilitet när våra rättesnören faktiskt inte står oss bi fullt ut, är jag övertygad om att vi är lämpade att hantera de flesta frågor vi kommer inför. Om vi stirrar oss blinda på vårt eget inmutade tillvägagångssätt utan att vara öppna för dess inadekvans mången gång, är vi däremot inte sakliga utan arroganta. Och det är nog ett värre brott än ärligt insiktsfull förvirring.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar