Det sjuka och friska

För någon vecka sedan hade mina medkursare tenta i psykopatologi och om jag inte hade haft en förkärlek för att haka på spontana projekt hade jag varit en av dem. Inte desto mindre har den här kursen varit förändrande. Vi har fått lära oss att luckra upp gränsen mellan sjukdom och friskhet, och många föreläsningar har berört psyket som bestående av poler som skapar varandra och finns hos oss alla.

På psykosföreläsningen talade vår lärare om det orimliga i att välja sida. "Vi är större än så" sade han, och jag tror att han syftade på vår önskan att bestämma en människa till kategori. Jag är förvisso inget fan av relativism men i denna bemärkelse böjer jag mig. Att vara människa är att vara väldigt mycket, däribland irrationell, subjektiv och udda. Om vi accepterar att sjukdom inte antingen finns eller ej, kan vi komma närmre dessa sidor hos oss själva.

Vår föreläsare i missbruk var inne på något liknande. En mening som fastnade var "för att vara oberoende måste man vara beroende". Han åsyftade att vi gör oss illusioner om vi är övertygade om vår självständighet. De som tar till missbruk är i de flesta av fallen män, vilket kan spåras till att män inte övats att på samma sätt släppa in andra människor. Att man tar till flaskan, böjer sig för övergångsobjektet, beror i sådant fall på att man ersätter en brist som man inte får ersatt på annat håll. Den beroende söker fysiologiskt stöd och utmärker sig förvisso i detta, men inte för att han är svagare utan för att den svaghet som finns hos en och envar inte hanteras på socialt normativt vis.

Det finns kort sagt ingen väsensskillnad mellan beroende och oberoende, sjuka och friska, bara olika sätt att hantera mänskliga svagheter och de skiftningar som utgör oss. Insikten kring denna färgrika palett inom varje enskild säger två saker. Dels säger den att sjukdom inte är något som finns "där borta", utan att det är den del av ett kontimuum som vi valt att avskära vid ett visst värde. Dels säger det att en sjukdom, eller vilken egenhet inom normalvariationen som helst, ofta finns där just då den kompenserar för en brist av något som övriga tar i begagnande med automatik. Detta är viktigt. Det gör att vi tvingas betrakta sjukdom inte som ett tillförande av något absurt, eller som ett urspårat behov större än genomsnittets, utan som en i många fall fullt rimlig reaktion på frånvaron av det redskap som andra har tillgång till gratis. Oavsett om det är alkohol som svar på social avskärmning eller introversion som svar på neurologisk överstimulans kommer vi hamna i svaret att vi alla har behov och rör oss mot ett förvillande likartat slutmål.

Jag hoppas därför att man tar denna insikt till sig, och accepterar hur i grunden beroende och behövande de allra flesta är. Att egenheter eller särskilda utvikelser behöver till för att vissa individer skall uppfatta sina behov tillgodosedda betyder nämligen ofta blott att medlet till tillgodoseende ser annorlunda ut. Vi behöver alla stöd, och vi är alla avhängiga uppmuntranden, belöningar och försäkringar. Att den genomsnittlige personen i de flesta lägen innehar dessa element gratis ger denne inte rätt att ställa upp en kategorisk skiljevägg från de som måste fixa sitt betryggande annorstädes. Den som är sjuk uppvisar samma svaghet som du, bara mer synligt.

Att skriva

Detta må låta klyshigt, men under en viss period av mitt liv har skrivandet räddat mig. Det har inte behövt vara planerat och egentligen utmynna i någonting, det har räckt som kanal. Jag har ventilerat mig i de flesta lägen. När jag varit euforisk, sammanbiten, övertygad och tvivlande. Jag har skrivit om djupa svagheter, eller om triviala betraktelser som för tillfället dominerat min värld. Det hela har alltid varit förknippat med subjektskap. När man skriver om någonting blir man rösten som förmedlar det. Det är omöjligt att inte känna en ökad kontroll och tillit till sin egen roll. 

Att tro på sin egen röst är något som man i skrivandet blir bekant med. Oavsett tillkortakommanden i det som utspelat sig kommer man att ge sin version och på det sättet bli rimlig. Man kommer att förklara, eller välja att inte förklara, men alltid vara den som talar. Precis som kungen i King's Speach kommer man genom talet att tvingas förmedla sin övertygelse. Övertygelsen är det som bildar en personlig sanning och genom att formulera den har man i någon mån fördjupat det man varit med om.

De som vinner skriver historien, men de som skriver historien blir också vinnare. När man har uttryckt någonting på ett definitivt vis har man satt sin prägel, och det är detta som främst får mig att fortsätta. Jag önskar att fler kunde omfamna det. Om man gör rösten hörd är man otvetydigt där som upplevande väsen, man blir helt enkelt mer människa. Jag kommer att fortsätta förmedla mig i stort och smått, och i detta tro att jag blir en något mer definitiv varelse. Även om jag upplever ofullkomligt kommer ofullkomligheten att bli något riktigt och uttryckas av mig. Jag hoppas att andra kan uppleva detsamma då och då. Uttryck er, folk, jag uppmanar er verkligen till det.

Teater och övertygelse

Under denna kurs hade vi nöjet att även spendera några timmar på Artisten. Vi läser psykopatologi och någonstans har en god kurs-Gud insett det kloka i att vi närmar oss människans lidande inifrån. När vi hade våra första heldagar gjorde vi en massa övningar. Vi förolämpade varandra, låtsas-slogs och spelade en och samma pjäs med skilda statusfördelningar. Inför detta kände jag både viss bävan och en skämtsamhet. Visst kunde man nog fördjupa sitt känsloregister genom att utforska det med fantasi och simuleringar, men redskapet förblev en forcerad kopia av verkligheten.

Vad vi fick lära oss förvånade mig. När jag trott att skådespeleri handlade om att imitera en verklighet som skulle vara sann, menade vår lärare istället att vi skulle se en sanning i det falska. Vi fick lära oss meningar som "doing creates feeling" och "the magic if", vilka syftade på det förvandlande i att genomföra något som inte är på riktigt för att leva i det tills det blir sant. Skiftet låg i att gå från försök att konstruera ett syfte till att inse att saker sällan är utrustade med denna garanti, men kan få mening när man låter sig uppfyllas. Gränsen mellan vad som är sant och falskt suddades ut, och en överlagd person som jag själv insåg att även det icke-överlagda kunde väcka något.

Det som uppstod när jag började inse kraften i att gå in i något som från början kändes töntigt, godta den känslan, och sedan ge klartecken för att leka allvar ändå, var ett eftertryck och ett djup. Jag brydde mig i det mörklagda rummet inte om huruvida den scen jag agerade egentligen grundade sig i mig och min världsförståelse. Den gjorde något med mig i den stunden och på det sättet blev jag en försvarbar och genuin aktör.

Från unga år har man lärt sig att inte ljuga. Man lär sig att filtrera upplevelser genom det man kan stå för, för att göra till lags den bild av sig själv som man allteftersom huggit ut. Om man kunde lära sig att åsidosätta bilden av den korrekta personligheten och en verklighet som är antingen helt sann eller inte sann alls, är min tanke att man kanske skulle lära sig att leva mer omedelbart. Det fantastiska med att låta sig övertygas av görandets kraft, i teater eller annorledes, är att man upptäcker hur mycket intensitet man kan uppvisa även i slumpmässiga skeenden. Reaktionen blir eftertrycklig, och ironin frånvarande.

Vad det handlar om är något så enkelt som att leva med övertygelse. Att våga ge efter för det en händelse gör med en och på så sätt vinna upplevelse på bekostnad av kontroll. I en hipster-era som den vi känner är detta spontana eftertryck något jag behöver öva på och som jag är helt säker på kan berika mitt varande. Jag behöver och vill vara anti-meta när jag kan, och jag tror paradoxalt nog att detta skulle göra mig till en mer riktig person i slutändan.

Att leva i det som potentiellt kan vara viktigt och inse hur viktigt det faktiskt blir tillgängliggör världen på ett sätt som ironiska garderingar inte kan. Även om man kommer att navigera efter inre rättesnören och ståndpunkter även i fortsättningen tror jag att detta med fördel kan minskas till förmån för upplevelsen. Fake it til you make it eller fake it til it makes you. Du kan bli oerhört förvånad över vad du hittar.