Det sjuka och friska

För någon vecka sedan hade mina medkursare tenta i psykopatologi och om jag inte hade haft en förkärlek för att haka på spontana projekt hade jag varit en av dem. Inte desto mindre har den här kursen varit förändrande. Vi har fått lära oss att luckra upp gränsen mellan sjukdom och friskhet, och många föreläsningar har berört psyket som bestående av poler som skapar varandra och finns hos oss alla.

På psykosföreläsningen talade vår lärare om det orimliga i att välja sida. "Vi är större än så" sade han, och jag tror att han syftade på vår önskan att bestämma en människa till kategori. Jag är förvisso inget fan av relativism men i denna bemärkelse böjer jag mig. Att vara människa är att vara väldigt mycket, däribland irrationell, subjektiv och udda. Om vi accepterar att sjukdom inte antingen finns eller ej, kan vi komma närmre dessa sidor hos oss själva.

Vår föreläsare i missbruk var inne på något liknande. En mening som fastnade var "för att vara oberoende måste man vara beroende". Han åsyftade att vi gör oss illusioner om vi är övertygade om vår självständighet. De som tar till missbruk är i de flesta av fallen män, vilket kan spåras till att män inte övats att på samma sätt släppa in andra människor. Att man tar till flaskan, böjer sig för övergångsobjektet, beror i sådant fall på att man ersätter en brist som man inte får ersatt på annat håll. Den beroende söker fysiologiskt stöd och utmärker sig förvisso i detta, men inte för att han är svagare utan för att den svaghet som finns hos en och envar inte hanteras på socialt normativt vis.

Det finns kort sagt ingen väsensskillnad mellan beroende och oberoende, sjuka och friska, bara olika sätt att hantera mänskliga svagheter och de skiftningar som utgör oss. Insikten kring denna färgrika palett inom varje enskild säger två saker. Dels säger den att sjukdom inte är något som finns "där borta", utan att det är den del av ett kontimuum som vi valt att avskära vid ett visst värde. Dels säger det att en sjukdom, eller vilken egenhet inom normalvariationen som helst, ofta finns där just då den kompenserar för en brist av något som övriga tar i begagnande med automatik. Detta är viktigt. Det gör att vi tvingas betrakta sjukdom inte som ett tillförande av något absurt, eller som ett urspårat behov större än genomsnittets, utan som en i många fall fullt rimlig reaktion på frånvaron av det redskap som andra har tillgång till gratis. Oavsett om det är alkohol som svar på social avskärmning eller introversion som svar på neurologisk överstimulans kommer vi hamna i svaret att vi alla har behov och rör oss mot ett förvillande likartat slutmål.

Jag hoppas därför att man tar denna insikt till sig, och accepterar hur i grunden beroende och behövande de allra flesta är. Att egenheter eller särskilda utvikelser behöver till för att vissa individer skall uppfatta sina behov tillgodosedda betyder nämligen ofta blott att medlet till tillgodoseende ser annorlunda ut. Vi behöver alla stöd, och vi är alla avhängiga uppmuntranden, belöningar och försäkringar. Att den genomsnittlige personen i de flesta lägen innehar dessa element gratis ger denne inte rätt att ställa upp en kategorisk skiljevägg från de som måste fixa sitt betryggande annorstädes. Den som är sjuk uppvisar samma svaghet som du, bara mer synligt.