Under denna kurs hade vi nöjet att även spendera några timmar på Artisten. Vi läser psykopatologi och någonstans har en god kurs-Gud insett det kloka i att vi närmar oss människans lidande inifrån. När vi hade våra första heldagar gjorde vi en massa övningar. Vi förolämpade varandra, låtsas-slogs och spelade en och samma pjäs med skilda statusfördelningar. Inför detta kände jag både viss bävan och en skämtsamhet. Visst kunde man nog fördjupa sitt känsloregister genom att utforska det med fantasi och simuleringar, men redskapet förblev en forcerad kopia av verkligheten.
Vad vi fick lära oss förvånade mig. När jag trott att skådespeleri handlade om att imitera en verklighet som skulle vara sann, menade vår lärare istället att vi skulle se en sanning i det falska. Vi fick lära oss meningar som "doing creates feeling" och "the magic if", vilka syftade på det förvandlande i att genomföra något som inte är på riktigt för att leva i det tills det blir sant. Skiftet låg i att gå från försök att konstruera ett syfte till att inse att saker sällan är utrustade med denna garanti, men kan få mening när man låter sig uppfyllas. Gränsen mellan vad som är sant och falskt suddades ut, och en överlagd person som jag själv insåg att även det icke-överlagda kunde väcka något.
Det som uppstod när jag började inse kraften i att gå in i något som från början kändes töntigt, godta den känslan, och sedan ge klartecken för att leka allvar ändå, var ett eftertryck och ett djup. Jag brydde mig i det mörklagda rummet inte om huruvida den scen jag agerade egentligen grundade sig i mig och min världsförståelse. Den gjorde något med mig i den stunden och på det sättet blev jag en försvarbar och genuin aktör.
Från unga år har man lärt sig att inte ljuga. Man lär sig att filtrera upplevelser genom det man kan stå för, för att göra till lags den bild av sig själv som man allteftersom huggit ut. Om man kunde lära sig att åsidosätta bilden av den korrekta personligheten och en verklighet som är antingen helt sann eller inte sann alls, är min tanke att man kanske skulle lära sig att leva mer omedelbart. Det fantastiska med att låta sig övertygas av görandets kraft, i teater eller annorledes, är att man upptäcker hur mycket intensitet man kan uppvisa även i slumpmässiga skeenden. Reaktionen blir eftertrycklig, och ironin frånvarande.
Vad det handlar om är något så enkelt som att leva med övertygelse. Att våga ge efter för det en händelse gör med en och på så sätt vinna upplevelse på bekostnad av kontroll. I en hipster-era som den vi känner är detta spontana eftertryck något jag behöver öva på och som jag är helt säker på kan berika mitt varande. Jag behöver och vill vara anti-meta när jag kan, och jag tror paradoxalt nog att detta skulle göra mig till en mer riktig person i slutändan.
Att leva i det som potentiellt kan vara viktigt och inse hur viktigt det faktiskt blir tillgängliggör världen på ett sätt som ironiska garderingar inte kan. Även om man kommer att navigera efter inre rättesnören och ståndpunkter även i fortsättningen tror jag att detta med fördel kan minskas till förmån för upplevelsen. Fake it til you make it eller fake it til it makes you. Du kan bli oerhört förvånad över vad du hittar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar