Athena Farroukhzads sommarprogram utgick från det hon ville benämna, men inte hade råd till. Hon ville prata om träd och poesi, vänner och konstens kraft. Hon ansåg det svävande och relativa som meningsskapande och viktigt i sig, men var tvungen att avfärda det som vapenlöst framför de absoluta plågor som presenterar sig idag. Vad programmet levererade var hårdhet, då detta var vad som återstod i en värld som funnits inte vara relativ, där människor utsätts för riktiga angrepp och där det krävs gränssättning, snarare än förhandling.
Athena satte helt enkelt hårt mot hårt, då en eftergift inför försök att vrida vapen ur händerna, relativisera och förflytta fokus från hennes och andras lidande, endast skulle innebära att lidandet tilläts fortgå. Man kan kalla det stridiskt, intolerant eller onyanserat, men när en människa angrips på djupet är den enda möjliga reaktionen ett värnande av det som hålls kärt och ett avgränsande gentemot det som hotar detta.
Just rätten att avgränsa sig är grundläggande för en sund och kapabel människa. I det terapeutiska arbetet med depressiva patienter är ofta grunden för framgång ett uppövande av kapaciteten att freda sig mentalt eller faktiskt då gränser överträds. Detta är för många svårt. Ofta ligger skuldkänslan nära den person som "förstår" och förlåter alltför mycket, som har lärt sig att alltid upprätthålla dialog, och som ifrågasätter sig själv och sin felbarhet före andras. Ifrågasättandet av oförrätter som mycket väl kan ha en förmildrande förklaring ur motpartens perspektiv, men som när de inte bemöts med svarande aggressivitet långsamt urholkar självkänslan hos den person som tvingas utstå dem.
Givetvis finns det de som behöver träna upp sin sårbara, självkritiska sida likaså, men det förblir ett faktum att vi behöver aggressiviteten i verktygdslådan, att brukas i situationer då vi annars skulle kränkas. Under den senaste tiden har det tyckts mig som att rätten att försvara sig har fråntagits vissa grupper mer än andra, i strid med detta.
För ett tag sedan blossade debatten om näthatarna. Jonas Thente rusade i DN till männens försvar, i ett ifrågasättande av Maria Sveland och hennes medsystrar då dessa rest sig mot angriparna och uppmärksammat deras verbala våld. Jag hade i denna veva en debatt med en man i min närhet, där hans mening var att Thente inte försvarade näthatarna, utan blott sökte att förstå dem. Länge diskuterade vi, eftersom jag i grund och botten håller med om att attack i ett avseende ofta är ett tecken på en frustration. Efter ett tag började jag dock leka med tanken att medelklasskvinnor genom öppet hat skulle ha kränkt arbetarklassmän i deras roll som kulturellt underlägsna, snarare än på grund av deras kön, vilket i verkligheten skedde. Att Thente då skulle ha skrivit en ursäktande artikel i ett försök att "förstå" de patriarkalt frustrerade kvinnorna, tedde sig i min värld ganska osannolik. Hans opartiskhet tedde sig alltså inte fullt så opartisk längre, och jag började undra om den i verkligheten var riktad mot de försvarsinriktade kvinnorna snarare än för omtanken om de frustrerade männen. Kanske kunde det vara så att individer från den redan priviligierade sidan ursäktas och förstås på någon utvald parameter, medan den redan utsatte skuldbeläggs för att hon reagerar.
Genomgående i dessa exempel, Athenas sommartal såväl som Thentes kloka och diplomatiska ingripande, är alltså att, på något sätt, en underordnad grupp inte tillåts att uttrycka känslor gentemot sin förtryckare eftersom hon i detsamma kommer få höra att hon är oempatisk, partisk, känslosam eller stridslysten. Detta är ett skuldbeläggande, vilket är en av fem identifierade härskartekniker. Att frånta någon rätten att reagera på kränktheter mot den egna personen, maskeras som en intervention inriktad på större förståelse för den som utsätter, men det får alltid, alltid till konsekvensen att den utsatte görs tandlös, oskadliggjord och möjlig att i fortsättningen kränka.
Därför tycker jag att vi skall ifrågasätta vår benägenhet att alltid kräva nyansering, då denna omtänksamhet mot den ena parten ofta har som direkt konsekvens att den andre partens rätt att värna sig hämmas. Ett rusande till de hatande männens, till de fötryckande vita och till de glada kapitalisternas försvar, blir alltför ofta ett ytterligare angrepp på den som redan utsätts - den som tvingas att se över sina reaktioner och filtrera dem genom ett harmlöst filter. Därför bör vi fråga oss vem vi skyddar, värnar, förstår när vi försvarar objektivitet och överseende, och på vems beskostnad denna förståelse yttrar sig. Och vi behöver se över myten om politisk korrekthet som det led i förlöjligandet av den som reagerar på sin situation, som den är. Eftersom det i alltför många fall blir så att den förtryckande tillåts yttra sig obetänksamt och fritt, medan den förtryckta alltid får stå till svars även då uttrycket i sig är ett försvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar